Det blev ingen fightinghelg förra året på grund av dålig timing på de nya releaserna. Så istället förväntade vi oss extra många nyheter denna gång. Och så blev det kanske. Vi spelade nästan enbart spel som hade släppts sedan sist. Men det visar sig också rätt tydligt att väldigt mycket numera är samma spel igen, fast i en nyare förpackning.
Min Evercade är ny i sammanhanget, men den har egentligen ett riktigt uselt fightingspelsutbud. En SNES-version av Fighter’s History, en usel Playstation-konvertering av Galaxy Fight, och några märkliga spel i den löst sammanhållna Master’s Fury-serien är väl egentligen allt. Nu när det börjar komma Neo-Geo-spel så kommer de riktiga höjdarna, men samtidigt är de knappast heller nya. Så det blev några smakprov på märkliga beat’em ups som Knuckle Bash, Double Dragon 3, The Combatribes och 64th Street. Men inget av dem varade någon längre stund eftersom de är tämligen hemska.
Nyutgåvor av klassiker är det däremot väldigt gott om på Playstation 4. Rage of the Dragons Neo släpptes förra november av Qubyte, och på samma sätt som Breakers Collection är det i stort sett bara Neo-Geo-spelet rakt av med lite praktiska menyer runtom. Rage of the Dragons är som bekant ett Double Dragon-spel som inte fick behålla licensen, men man verkar inte ha ändrat mycket ändå. Upplägget med att slåss i tag teams var inte direkt nytt, men det fanns en del intressanta idéer. Karaktärsutbudet är mycket ojämnt, med några stabila och normala karaktärer men också några riktigt groteska eller bara extremt intetsägande. Spelkänslan är också okej, men inte mer. Senare skulle Noise Factory utveckla Power Instinct Matrimelee och DET får Qubyte väldigt gärna ge sig på. Rage of the Dragons är dock bara en parentes i fightingspelshistorien.
Konami har ju samlat väldigt många av sina spel på sistone (vilket hjälper till att fylla luckorna mellan deras större titlar), och Teenage Mutant Ninja Turtles: Cowabunga Collection var rätt oväntad eftersom den licensen har snurrat runt bland många utvecklare. Men varenda liten titel från 8- och 16-bitarseran finns med, och vi spelade de tre varianterna på TMNT: Tournament Fighters. Fightingspel är minsann inte vanliga på NES så lite cred ska de väl få för ambitionen, men den versionen visar också exakt varför så var fallet. Pyttesmå sprites, väldigt begränsade moves och extremt få karaktärer. Mega Drive-versionen är bättre men inte mycket. Karaktärerna är mer trogna serien (Casey Jones och April är med) men spelet är märkligt mörkt och olycksbådande. SNES-versionen är kanske mest känd och en relativt okej Street Fighter-klon, men fortfarande med väldigt märklig balans och märkliga karaktärer (vem fan är Armaggon och War?). Inget av de här spelen är i närheten av lika bra som Konamis beat’em ups, men SNES-spelet kommer väl närmast.
Capcom har ju släppt två fenomenala samlingar på sistone. Vi körde lite X-Men: Children of the Atom och konstaterade att det visserligen var charmigt och extremt ambitiöst (hur många nivåer finns det inte på Mojoverse-banan?), men det var inte helt genomtänkt. Marvel Super Heroes vs Street Fighter testade vi mest för att påminna oss om att karaktärsutbudet var helt galet. Nästan bara shotos på Capcom-sidan, och Marvel saknade en massa klassiker till förmån för superbisarra Blackheart och Shuma Gorath. Marvel vs Capcom var däremot den fulländade visionen, och trots att det hade färre karaktärer överlag så var de mycket mer genomtänkta. Jag tror att en stor del av charmen kommer från de klassiska hjältarna Mega Man, Strider, Captain Commando och Jin Saotome, som allihop var roliga inslag. Sen blev det hela fullständigt befängt med Marvel vs Capcom 2. Det förlorade visserligen mycket av detaljerna: Rogue kan inte längre stjäla specifika krafter, Colossus animationer är helt trasiga, och alla bakgrunderna är generiska och har inget med varken Capcom eller Marvel att göra. Men det är också extremt lättsamt, åtminstone på min nivå. Jag kommer aldrig att spela det som proffsen, men att trycka in en hypercombo med tre karaktärer är alltid god underhållning.
Den andra samlingen passar mig ännu bättre, med ännu större variation. Vi hann inte ens spela allt, men å andra sidan finns det väldigt lite att hämta i Capcom Fighting Jam. Plasma Sword är egentligen inte heller något bra spel, men det har en väldigt märklig charm. Hälften av karaktärerna är rätt usla, men några är faktiskt riktigt inspirerade och skulle gärna få en ny chans. Mest gillar jag Rain, men superroboten Omega och fågelvarelserna Eagle och Zelkin Fiskekrogen (!) är också kul de få gångerna jag har anledning att spela Plasma Sword. Jag gillar nog faktiskt det mer än Power Stone nu. Det spelet var det första jag köpte till Dreamcast och det hade viss charm då i sin enkelhet, men det är knappt ett fightingspel. Som en väldigt tidig arenafighter handlar det mer om att utnyttja omgivningen och framför allt att lyckas samla ihop de tre Power Stones så snart som möjligt. Då blir man nästan oövervinnerlig i några sekunder. Det har för lite djup för att hålla någon längre stund. Power Stone 2 gjorde spelet ännu enklare, men i gengäld kunde fyra spela samtidigt, och banorna blev mer dynamiska. Ofta får man släppa fajtandet helt för att fokusera på plattformande ett tag. Det gör dock inte spelet roligare. Street Fighter Alpha 3 Upper spelade vi desto mer. Ursprungligen hade jag avfärdat det spelet som en småkul bonus som mest var intressant ur ett historiskt perspektiv. Men Capcom överraskade nyligen med en uppdatering som stoppade in Eagle, Maki, Yun och Ingrid från PSP-versionen. Det måste ha varit ett rätt ambitiöst projekt eftersom Upper, som är konverterat från Naomi-versionen, möjligen kunde återanvända data från Capcom vs SNK 2, men Ingrid från Capcom Fighting Jam kördes ju på System 246-hårdvara. Även om de känns lite inklippta med sprites som är aningen felskalade, så är det kul att äntligen kunna spela med hela gänget. Och Alpha 3 är fortfarande extremt kul. Det överlägset bästa spelet i denna samling är dock Capcom vs SNK 2. Nästan tjugofem år senare har det fortfarande strålande spelkänsla. Jag hade kanske önskat mig ett mer varierat karaktärsutbud, särskilt på Capcom-sidan. Men vadå? I praktiken spelar jag Kim och Ken nästan uteslutande, med enstaka inhopp av Iori, Vega, Rolento och Haohmaru, så jag lider inte särskilt mycket.
Det har ändå släppts en hel del nyheter. Mortal Kombat 1 var ingen av oss tillräckligt sugen på för att orka ladda ner det, så lyckligtvis slapp jag. Blazing Strike är också ett rätt trasigt spel fortfarande som inte känns värt sitt relativt höga pris, även om det är imponerande att i princip en kille gjorde det själv. Diesel Legacy var i teorin en intressant nykomling, men vi släppte det nästan omedelbart. Skullgirls-utvecklarna har gjort ännu ett spel med steampunk/tidigt 1900-taltema, men den här gången är det strider två mot två, och istället för traditionell 2D har det ett märkligt upplägg med tre ”banor” som man hoppar mellan. Lite som Guardian Heroes, men på samma sätt gör det att Diesel Legacy känns som ett sidoläge i ett beat’em up och inte ett eget fightingspel.
Jag spelade knappt Tekken 7 och var inte alls särskilt hypad på Tekken 8 heller. Men spontant kändes det liiiite bättre. Det räcker dock inte för något större engagemang. Jag orkar inte med seriens skitnödiga presentation och överdesignade karaktärer, och animationen känns mer och mer primitiv ju mer jag spelar Street Fighter 6 och för den delen nästan tjugo år gamla Virtua Fighter 5. Azucena var oväntat rolig att spela men hennes kaffegrej blir gammal efter fem sekunder. Reina är bara tröttsam. Clive är om möjligt ännu tristare än vad-han-nu-hette från Final Fantasy 15. Och får jag bara passa på att kommentera att seriens titelsekvens där Jin och Kazuya kommer att slå varandra i ansiktet inte är cool för fem öre. Båda är idioter som inte försvarar sig ordentligt.
Årets mest hypade fightingspel blev också årets största besvikelse. Fatal Fury: City of the Wolves hade all potential i världen. Garou: Mark of the Wolves är ett av historiens bästa fightingspel. Om man bortser från det lilla faktum att spelet är finansierat av ett av världens största monster som mördar dissidenter på löpande band (bara en sån liten sak) så hade det åtminstone kunnat bli ett bra spel. Men någonstans på vägen blev det fel. Det ser horribelt ut, med ett grötigt filter som för tankarna till Marvel vs Capcom 3 (som också var tokfult) och amerikanska serietidningar från 80-talet, vilket aldrig har varit Garous estetik. Man tappade hela det ursprungliga spelets design för att försöka kopiera Tonkos artwork från originalet, som var en av de få svaga punkterna. Spelet har också alldeles för många system. I princip finns allt från Garou med, som redan var hyfsat djupt för sin tid. Sen har man klistrat på allt från Street Fighter 6. Resultatet är rörigt och har inte ens lika bra flyt som Garou, utan känns spattigt, som om alla figurerna rörde sig som El Fuerte. Och karaktärsutbudet – hjälp. Visst, många av favoriterna finns kvar och Gato och Marco är i princip lika coola som förut. Men B. Jenet ser ut som en uppblåsbar Barbara, och Mai är inte mycket bättre. Jag vet inte alls hur de lyckades totalsabotera Billy Kane, men han har i och för sig haft en del missöden i sina dar. Och ett sista slag i ansiktet är förstås att, istället för att stoppa in typ Bob Wilson eller Raiden eller Sokaku eller, jag vet inte, BLUE MARY, så stoppade Saudi-Arabiens diktator in sin dyra fotbollsspelare som enligt uppgift är en våldtäktsman, och en visserligen småkul men plojig svensk DJ som ingen hade hört talas om, men som råkar vara en favorit i de kungliga kretsarna. Bara för att verkligen göra det omöjligt att glömma bort vem som äger SNK numera. Jag är nästan glad att själva spelet inte blev så bra, så jag kan ignorera det. Bara för att bekräfta våra misstankar startade vi Garou: Mark of the Wolves ett tag och njöt genast av ett närmast perfekt 2D-fightingspel.
Ett mer acceptabelt men inte alls lika framträdande spel är Under Night In-Birth II. Jag gillade originalet för en massa år sedan. Det var redan då väldigt komplext, men det kändes ändå tillgängligt. Nu orkar jag inte med det längre. Utvecklarna French Bread har lastat in massvis av karaktärer sedan den första versionen, men jag hittar fortfarande bara några få favoriter. Kommande Izumi är visserligen lovande, men jag kommer troligen inte att få ut någon större valuta för det här köpet.
Granblue Fantasy Versus Rising är lite i samma kategori. I teorin är det precis vad jag vill ha, ett fläskigt fantasy-fighting med relativt enkel spelkänsla. Men i praktiken blir det som med alla såna här spel – man måste lägga väldigt mycket tid och möda på att hänga med. Det släpps nya waifus och husbandos på löpande band, och spelet får mer och mer saker att hålla koll på, så det blir svårare och svårare att komma ikapp både spelmässigt och betalningsmässigt. Jag är fortfarande inte heller överens med upplägget där specialarna har cooldowns – detta är en ren styggelse.
Jämfört de föregående två animespektakel var Pocket Bravery däremot en skön avkoppling. Det är utvecklat av ett pyttelitet team baserat i Brasilien, och tar inspiration från 90-talets mer återhållsamma titlar, som ovan nämnda Rage of the Dragons och Breakers (där kopplingen till brasilianska Qubyte också gjorde att Sho från Breakers oväntat gör ett gästspel). Karaktärerna har ett utpräglat sydamerikanskt fokus vilket ger spelet en egen identitet. Istället för de typiska japanska intrigerna handlar storyn om brasilianska karaktärer, och till det kommer en del coola kämpar från ovanliga länder. Trots en miljard innevånare och en klassiker som Dhalsim så ser vi nästan aldrig indiska kämpar, men Malika är en trevlig sådan. Mexikanska Ximena gör ett voodoo-tema blandat med dia de los muertos, och är också kul att spela med. Oväntat nog fastnade jag mest för nigerianske Ndidi, en stadig byäldste med elementarkrafter. Pocket Bravery har rätt hemsk artwork, men spelkänslan är helt okej i klass med inspirationskällorna. Jag hoppas bara att konsolversionen kan komma ikapp PC-versionen med DLC, men som sagt, det är ett pyttelitet team.
Efter alla dessa nyheter hann vi varken med några superobskyra arkadtitlar eller särskilt många gamla klassiker förutom de som fanns på samlingarna. Men två spel var förstås obligatoriska. Street Fighter 6 fortsätter att växa, och efter att mestadels ha spelat Kimberly har jag nu två gamla favoriter i repris: Terry och Elena. Även i det här spelet stör jag mig på allt fokus på combo-förlängningar som gör att spelet blir som att spela handboll där man bara väntar på ett tillfälle att få ta tillbaka initiativet. Men i grunden är Street Fighter 6 fortfarande ett lättspelat spel med extremt bra spelkänsla.
Bäst, fortfarande, är dock som vanligt Virtua Fighter 5. Vi spelade Ultimate Showdown eftersom REVO inte har kommit till konsol än och det var bökigt att få Eriks adapterhärva för att kunna spela med en originalhandkontroll från PS1 att fungera på PC. Delvis är det väl ett självuppfyllande faktum att Virtua Fighter är det enda fightingspel jag lägger någon större tid på att lära mig numera och det därför är det jag har allra roligast i. Men det är fortfarande sensationellt, och jag behöver inte skriva det igen. Det hela kan sammanfattas väldigt koncist med en lätt parafras från gamla Interface:
Showdown är bannemig läckrast, alla kategorier, och lär förbli det tills nästa kamplir rullas ut från Segas verkstad.