Det var så nära att jag hade missat det här spelet. Jag börjar vara närmast allergisk mot pareringssystem i spel, särskilt om de är nödvändiga och inte bara en valmöjlighet. Så jag var skeptisk, trots att det såg väldigt lovande ut och kammade in fantastiska omdömen när det släpptes i somras. Men min goda vän envisades att Clair Obscur var något alldeles extra, och när spelet visade sig ha fått en enklare svårighetsgrad som gjorde pareringarna lite mer hanterbara slog jag till.
månadsarkiv: december 2025
Alwa’s Awakening – ett äkta svenskt NES-äventyr
Av någon anledning dröjde det innan jag köpte Evercase-kassetten med Alwa’s Awakening och Cathedral. Båda spelen är helsvenska och har en renodlad retrostil, men det senare känns lite sladdrigare och jag har inte lagt särskilt mycket tid på det.
Alwa’s Awakening är däremot en riktig höjdare, och på samma sätt som Shovel Knight ett modernt 8-bitarsspel som följer alla formatets begränsningar. Faktum är att Alwa’s Awakening har släppts i kassettversion till NES och går att köra på originalhårdvara, och det är den versionen som finns på Evercade-kassetten.
Transformers Age of the Primes: Onyx Prime
Det senaste året har de huvudsakliga Transformers-figurerna tillhört Ages of the Primes, där konceptet är att släppa leksaksversioner av alla tretton ursprungliga Primes, de gudalika originalfigurerna som var de första Transformers. Några av de här har figurerat relativt ofta som Alpha Trion och Vector Prime, men många är helt nya som leksaker. Tanken är att de här ska vara anfäder till alla olika gimmickar som dykt upp i Transformers-historien. Ironiskt nog har det också gjort att serien har varit ganska ointressant för mig. Visst, det är kreativa designer med typer som Micronus Prime som är en pyttefigur i en större dräkt, och Amalgamous Prime som går att plocka isär och kombinera till massor av varianter. Men eftersom jag inte har läst särskilt mycket med de här karaktärerna har jag ingen direkt koppling till dem.
Transformers Age of the Primes Aerialbots: del två
I somras fick jag tre femtedelar av Aerialbots-teamet, men det skulle dröja för de sista två eftersom jag beställde dem tillsammans med Seaspray som blev försenad långt in i november. Men nu är Skydive och Fireflight äntligen här, och jag kan komplettera min Superion.
För det är väl egentligen bara det de är till för. Varken Skydive eller Fireflight har fyllt någon större roll varken i de gamla serietidningarna eller de nya. I de här utgåvorna är det helt okej figurer, men samtidigt är de också bara varianter på redan släppta Air Raid och Slingshot. Det är inte bara ommålningar, så på så sätt är Hasbro mer ambitiösa idag än i Combiner Wars eller för den delen i Energon. Men det är inte någon av dessa som vinner några priser för fantastisk design.
Blandade intryck av The Game Awards 2025
Jag sov genom föreställningen som visades på okristliga tider (eller kanske ytterst kristliga tider egentligen), och fick sedan ägna den tidiga morgonen åt att läsa ikapp. Inte helt oväntat vann Clair Obscur: Expedition 33 nästan allt som det nominerades för. Min lista kommer någon gång efter nyår. Annars var det lite anmärkningsvärt att Fatal Fury: City of the Wolves vann för bästa fightingspel, men samtidigt hade inget annat större fightingspel släppts under året och även om REVO World Stage är cirka femton gånger bättre så är det knappast rimligt att räkna det som ett nytt spel. I så fall skulle typ även Elena i Street Fighter 6 vara bättre än hela Fatal Fury.
Dripp dropp, Lego
Lego är ett ganska hyvens företag, eller hur? Eller kanske mer något med ”hygge”. Familjeföretag, barnvänligt, nostalgi. Bra grejer, som jag har varit ett intensivt fan av i tretton år så till den grad att jag har ett rum fullt och ändå har grejer som dräller ut i vardagsrummet. Men på sistone har jag börjat uppmärksamma mer och mer saker med Lego som gör mig irriterad. Inte så att det handlar om någon omedelbar bojkott, men såna saker som gör att det blir svårare och svårare att känna sig riktigt engagerad i sitt fan-skap.