Det var så nära att jag hade missat det här spelet. Jag börjar vara närmast allergisk mot pareringssystem i spel, särskilt om de är nödvändiga och inte bara en valmöjlighet. Så jag var skeptisk, trots att det såg väldigt lovande ut och kammade in fantastiska omdömen när det släpptes i somras. Men min goda vän envisades att Clair Obscur var något alldeles extra, och när spelet visade sig ha fått en enklare svårighetsgrad som gjorde pareringarna lite mer hanterbara slog jag till.

Och jag vet inte om så mycket mer behöver sägas. Clair Obscur: Expedition 33 är magiskt från första början till slutscenerna. Först och främst är det en självklar blandning av fransk estetik och moderna japanska rollspel, med allt det där som Square-Enix fortfarande låtsas är ointressant för en större publik. De dragbaserade striderna är fullproppade med menyer och mellan slagsmålen är det fullt med menyer där jag får pyssla så mycket jag vill med spelets komplexa men mycket tillfredsställande system. Clair Obscur är ett sånt där uppfriskande spel som inte bekymrar sig särdeles mycket om balans utan gärna låter dig ha sönder spelet, bara du listar ut hur. Att sedan striderna utspelar sig i fantastiskt vackra miljöer med musik som hela tiden skiftar karaktär men som alltid är helt fenomenal gör att jag ganska snabbt accepterar det här med pareringar.

Ja, musiken är spelets allra största tillgång. Den tidigare helt okända kompositören Lorien Testard har på något vis satt ihop åtta timmar av den mest eklektiska och episka rollspelsmusik som världen någonsin har skådat. Bitvis beror det på att de olika ledmotiven återanvänds flitigt i olika arrangemang, men det är också ett bevis på hur fantastiska de ledmotiven också är. Alice Duport-Percier sjunger i många av dem, och det lyfter musiken ytterligare på ett sätt som påminner om tidigare storverk som de båda Nier-spelen. Genom hela spelet springer jag in i nya stridsteman, det ena mer skruvat och genialt än det andra, och varenda mellansekvens är förstås utsökt orkestrerad. Det hände flera gånger att jag bara stannade upp och bara njöt av Testards galenskaper.

Allt det här hålls ihop av ett fantastiskt berättande av spelets skapare Guillaume Broche och författaren Jennifer Svedberg-Yen, som, visade det sig, råkar bo i Östersund. Den grundläggande premissen är fascinerande och omedelbart tragisk, men innebär också ett uppenbart mysterium. Mer går förstås inte att säga utan att spoliera det allra bästa med Clair Obscur. Alltihop framförs av en tajt skådespelargrupp med Jennifer English och Ben Starr i första hand, som båda tillhör den absoluta eliten av spelskådisar just nu, men också extremt starka prestationer av Andy Serkis och Charlie Cox. Den absoluta favoriten är däremot Kirsty Riders karaktär, och det har inget med fötter att göra. Det är omöjligt att låta bli att bli förälskad i Lune, som har några av det tidiga spelets bästa scener. Spelet är förstås inspelat på franska, så väldigt mycket av prestationerna ska förstås tillskrivas de skådespelarna som gör karaktärerna så levande i sitt kroppsspråk. Det är kanske inte en rättvis jämförelse eftersom Baldur’s Gate 3 har en oändlig mängd kombinationer av dialoger, men inte ens det spelet med sin sanslösa performance capture har ett lika naturligt samspel mellan de olika karaktärerna.

Och allt detta är alltså skapat av ett litet gäng fransoser med en minimal budget. Visst, på vägen fick de väldigt mycket stöd och som de flesta stortitlar numera är en massa arbete utlejt till småstudior i andra delar av världen. Men Sandfall har byggt spelet på ett klassiskt sätt utan onödigt slöseri, och prioriterat precis rätt saker för att lyfta Clair Obscur till något alldeles extra. Det tillhör en beundransvärd skara spel som visar hur framgångsrika klassiska spelgenrer kan bli när de skapas med passion och skicklighet: spel som Baldur’s Gate 3 och Astro Bot, som liksom Expedition 33 är ogenerat gammaldags samtidigt som de är toppmoderna. Jag kan inte säga att det är ett av mina absoluta favoritspel genom tiderna, som Larians mästerverk. Det är inte den typen av spel som jag kan spela om gång på gång. Men det är ett av de mest minnesvärda, och vad som är årets spel är förstås helt självklart.