Förutom dråpslaget att Neo-Geo AES+ försenas nästan ett år bjöd faktiskt Tokyo Game Show på en del goda nyheter också. Konsolen fanns på plats med alla de elva första spelen. Elva? Jo, förutom de tio befintliga Neo-Geo-spelen som kommer att släppas från starten så utannonserades också Zero Wing, som tidigare släpptes på annan arkadhårdvara. Japp, ”All Your Base Are Belong To Us”, det Zero Wing. AES+ bjuder inte bara på trettio år gamla spel, det bjuder också på tjugo år gamla memes.
Slutet på en arkadera
Plötsligt gick det snabbt. Jag hörde mig för till flyttfirman imorse, och de råkade ha en timme över att hämta det redan idag. Mitt arkadspel som stått i min förra lägenhet i nio år och fem år i denna rullade ut genom lägenhetsdörren (som fick hängas av för att det skulle rymmas), och skumpade nerför trappan och försvann bort mot återvinningscentralen. Och det känns lite som en befrielse. Lite som att dra ut en tand som har irriterat en längre tid. En 160 cm lång snedvuxen tand på 140 kilogram. Visst, det kostar, men nu slipper jag fundera på det längre.
Through Kith & Kin är ännu mera klart
Under sommaren testade jag Through Kith & Kin på en intet ont anande kompis, och fick en hel del feedback. Vilket liksom är hela poängen. Så jag justerade allt sånt, men givetvis stannade det inte där.
Jag har gått och stört mig på några av bilderna ett bra tag, så jag gjorde några ingrepp. Små saker som att justera färgtoner, göra Basilika lite kortare, och anpassa linjevikten på Lothrons bilder eftersom han inte passade ihop med resten av gänget. Det där är förstås alltid besvärligt när man ritar massor av bilder över tid, där inte alla har exakt samma penslar och stil i allmänhet. Nu är det mesta i spelet ritat de senaste åren, men några grejer får vara lite äldre.
Gamereactor lägger ner – och blir AI/gambling-sajt?
Väldigt oväntat kom beskedet att hela Gamereactors svenska redaktion fått sluta, och att sajten kommer att drivas vidare ”under ny regi”. Jag har inte följt utvecklingen sedan jag hoppade av igen 2020, men uppenbarligen lönar det sig inte längre. Nu är frågan vad som kommer att hända med sajten, som fortfarande ligger uppe och verkar ha kvar alla gamla artiklar (inklusive min nu tjugo år gamla recension av The Elder Scrolls: Oblivion). Men det ser knappast ljust ut. Kollar man på redaktionssidan både för den svenska och den europeiska sajten så finns bara generiska kontaktuppgifter. Det publiceras fortfarande nyheter, men jag vet inte om personerna bakom dem ens existerar eller om det bara är AI alltihop. Hela grejen med spelsajt verkar då ha försvunnit redan, för hälften av nyheterna handlar om allt möjligt annat än spel.
Neo-Geo AES+ försenas ett år
Jaha, inte nog med att komponentkrisen som orsakas av AI gör det omöjligt att köpa ny hårdvara. Nu försenas också den kommande Neo-Geo AES+, som var tänkt att släppas i november. Istället är det september 2027 som gäller. Jag har redan förbokat (och betalat) för ett exemplar med Garou och Big Tournament Golf, och befintliga förbokningar ska fortfarande gälla. Men alltså…
AI förstör allting. Snart har jag inget kvar.
Ocarina of Time ser lysande ut
Och så har Nintendo precis visat upp remaken på The Legend of Zelda: Ocarina of Time. Och jag är mycket nöjd. Det ser ut precis som jag hade hoppats: lite som med Star Fox så har de gjort om spelet i samma grundläggande form, men med en ny, fräsch design som känns realistisk men ändå stiliserad. Det är precis rätt. Det är så man ska tolka gamla spel. När Ocarina of Time släpptes 1998 var det inte kantigt och hackigt och jävligt för att det var någon särskild stilinriktning. Nej, det gick bara inte att göra snyggare. Ocarina of Time var så snyggt det gick. Därför är också remaken så snygg det går.
Första intrycken av Metroid Prime 4
Elgiganten hade precis en rea på Metroid Prime 4: Beyond, så jag passade på att beställa det samtidigt som Orbitals. Det spelet är förstås ungefär tio gånger så intressant, men går ju bara att spela på två. Så under tiden drog jag igång det här spelet, som ju förstås är ett renodlat solospel där Samus utforskar öde planeter… eller hur?
Fel fel fel. Uppenbarligen går det inte längre att göra ett Metroid-spel utan att sabotera speldesignen med något djupt irriterande moment. Metroid Prime 2 var väl mestadels okej, och Metroid Prime 3 hade väl mest bara lite störande sidokaraktärer. Men Other M var ju fullständigt uselt, Samus Returns hade det extremt stökiga pareringssystemet, och Dread hade en kombination av EMMI-sekvenserna och det genomvidriga QTE-systemet på varje boss. Metroid Prime 4 tar en repris på 2000-talets mest irriterande moment med eskortsekvenser och en fjantig sidekick som envisas med att pladdra i radion. Tycker någon, någonsin, någonstans att detta är kul?
Transformers Masterpiece Wheeljack
Jag hoppade över Masterpiece-utgåvan av Wheeljack när den släpptes för cirka tio år sedan, och var inte jätteledsen över det. Han har aldrig varit en av favoriterna. Numera är det också väldigt svårt att hitta originalexemplar, eftersom i princip alla Masterpiece-figurer har fått otaliga piratkopior. Men så råkade han dyka upp tillsammans med några andra intressanta figurer hos Gerrutcamaro, som brukar vara bra på att upptäcka kopior. Så jag slog till, mest eftersom jag var nyfiken på förvandlingen.
Transformers Age of the Primes Powerglide
Kan det verkligen vara sant? Är den här samlingen slut… över? Troligen inte. Men för tillfället, åtminstone, har jag nu en uppsättning av det här lilla teamet i mer eller mindre korrekt storleksklass.
Gruppen introducerades i nummer 1 1988, som var min första Transformers-tidning. Redan då var de gamla leksaker, som hade lanserats i 1985-utbudet i USA, och jag vet inte om de ens fanns att köpa fortfarande. Jag vet visserligen att Smokescreen och Hoist, som också kom 1985, fortfarande fanns att köpa i april 1988 på PUB i Stockholm, men på baksidan av tidningen gjorde Playmix, som då var generalagent för Transformers, reklam för figurer hela vägen fram till 1987 med figurer som Headmasters (dock inte Fortress Maximus, som aldrig kom till Sverige). Sedermera skulle serietidningen jobba sig ikapp rätt snabbt, och redan under hösten 1988 introducerades vi till Headmasters – vilket fick bieffekten att de äldre karaktärerna aldrig hann få något utrymme.
Jem x Transformers Blaster
I vanliga fall brukar jag inte bry mig särskilt mycket om de exklusiva specialutgåvor av Transformers som brukar släppas på San Diego Comic Con varje år. Men den här gången var det annorlunda. Istället för de externa crossovers som Hasbro har sysslat med på sistone vände man sig internt, och plockade fram Jem ur gömmorna. Jem är möjligen den ultimata 80-talsserien. Jag såg den aldrig då det begav sig, men den är så arketypiskt 80-tal man kan bli, där precis allt skiftar i ceriserosa och azurblått. I Transformers finns också en karaktär som per definition andas 80-tal, Blaster, som blir en bergsprängare. Sagt och gjort, Blaster fick en helt ny dekor i just ceriserosa och azurblått, och en hel rad musikaliska tillbehör. Faktum är att jag inte tycker att detta bör vara Blaster längre. Så jag letar i Jem-wikin och hittar ett lämpligt nytt namn som dessutom passar perfekt för en crossover: Synergy.