Oj. Detta har varit på gång läääääänge, men nu finns det plötsligt i min konsol: Indivisible, ett actionrollspel av gänget bakom Skullgirls. Jag testade det extremt tidiga demot för flera år sedan, men sen har jag hållt mig undan från nyheterna. Så nu när det är släppt är det helt nytt, och hittills en glad överraskning. Indivisible handlar om Ajna, en ung kvinna med typiska shonen-drag som tenderar att lösa det mesta med våld snarare än finess. Hennes by attackeras av ett ondskefullt imperium och hon tar genast upp striden. Visst, det är inte originellt överhuvudtaget, men finessen ligger i karaktärerna.
månadsarkiv: oktober 2019
Code Vein är Weeb Souls
Jag har spelat ett antal timmar Code Vein, och hittills gillar jag det. Det är trots allt en ganska kapabel Dark Souls-klon och då menar jag klon. Hela grejen med odödliga vampyrer i en post-apokalyptisk modern värld är ju i princip samma sak som odödliga zombier i en post-apokalyptisk fantasyvärld, och är på samma sätt en ursäkt för att förklara återfödelse i speltermer. Och ja, det finns lägereldar (mistle), man samlar ”själar” för att levla upp eller handla eller köpa nya specialförmågor, vapnen går att uppgradera både med raka förbättringar (+X) och med elementarförmågor med separata föremål, de helande dryckerna (som fylls på vid checkpoints) går både att få fler av och göra starkare. Och fienderna är aggressiva men tål inte så mycket stryk, och du kan hugga dem i ryggen eller parera dem. Och du kan kalla på medhjälpare, och det finns en hemplats att utgå från, och så vidare.
20 år med Dreamcast
Idag är det exakt tjugo år sedan Dreamcast släpptes i Europa … vilket är lite läskigt. Jag har haft en Dreamcast längre än vad jag inte har haft en. Men som alla vet blev det ju en konsol som gick bort i förtid. Ändå släpptes under tre år en enorm mängd fantastiska spel, även om det i praktiken bara var Sega och Capcom som gav den ordentligt stöd. Så låt mig berätta om de tjugo bästa Dreamcast-spelen. Det kommer förstås att bli övervägande fightingspel eftersom det både var vad jag köpte mest av, och vad konsolen egentligen var bäst på.
Snart dags för Avdank Fejd
Jag börjar närma mig färdigställandet av nästa spel i Avdank-serien. Del tre heter Avdank Fejd och är precis som föregångaren en expansion till originalet samtidigt som det är ett nytt spel med helt nytt upplägg. 30 nya hjältar dyker upp till Fejd, och de fungerar förstås lika bra att spela med i Avdank och Avdank Äventyr, med nya färdigheter att använda i det taktiska spelet.
Avdank Fejd då? Det är ett spel som helt och hållet riktar in sig på dueller mellan två spelare. I grundupplägget spelar man åtta kort var, och målet är att vända motspelarens kort till sin sida. Det gör man genom att hjältarna utmanar varandra med sina grundfärdigheter. Ni förstår, varje hjälte har ju sex värden: styrka, smidighet, fysik, intelligens, psyke och karisma. Varje värde har en riktning på kortet: vänster, höger och åt de fyra diagonala hörnen. Det innebär att när två kort ligger vända mot varandra så kommer samma värde att peka mot det andra kortet:
Blandade Transformers-känslor
New York Comic Con 2019 är på gång och det innebär förstås mer leksaker. Hasbro har visat några av sina nyheter och en glad överraskning (förutom att den läckte häromveckan) är Grapple. Den här udda typen tillhör ett av mina favoritgäng och fick förstås en Masterpiece-version häromåret, och för många år sedan även en nytolkning som var rätt kreativ. Men numera ska ju allt återskapas nästan precis som det var förut, och Grapple är därmed en nästan exakt uppdatering av sitt original. Det gäller också Optimus Prime, som här försöker vara så lik G1-versionen det bara går, inklusive gula ögon och silverdetaljer. Båda är lockande, men jag har klarat mig rätt länge nu med bara Powermaster Optimus i hyllan.