Det tog kanske tjugoåtta år, men nu förstår jag varför en hel generation av spelentusiaster har skrikit om det här spelet oavbrutet sedan 1998. Vart man än vänder sig är konsensus att Ocarina of Time minsann är världens bästa spel någonsin och inget kan någonsin slå det. Och jag kunde inte begripa varför. Jag hade aldrig en Nintendo 64 och var aldrig särskilt sugen. Visst, Super Mario 64 var coolt, men jag tyckte alltid att de tidigare spelen var bättre. Och ännu mer gällde det Ocarina of Time, som jag avfärdade efter några minuter. Visst, det fanns ett hyfsat mått av ”surt sa räven”, men efter att ha njutit av A Link to the Past och Link’s Awakening så förväntades jag bli alldeles till mig av en Link bestående av sju polygoner, en värld bestående av grön havregrynsgröt och en bilduppdatering som i bästa fall tog sig genom tonåren, och alltihop styrs av tidernas mest korkade standardhandkontroll. Liksom, är detta er kung?

Det gick förstås ingen nöd på mig. Jag hade precis spelat klart Symphony of the Night, Final Fantasy VII och Suikoden, och i ungefär samma veva bombarderades jag av klassiker som Half-Life och Metal Gear Solid, och inom ett år satt jag och spelade Soul Calibur på min sprillans nya Dreamcast. Under tiden satt en generation Nintendo 64-ägare och led sig igenom en grafisk katastrof – men i gengäld fick de ett sanslöst genomtänkt äventyr fullproppat med roliga idéer, nytänkande spelkontroll och det där svårgripbara som brukar kallas charm.

Och jag skulle vilja hävda att Ocarina of Time fyllde ett stort hål i populärkulturen. För ett barn var 80-talet fullt av eskapism. The Goonies, Labyrinth, olika nytolkningar av Narnia, och förstås The Neverending Story, det fanns massor av fantasifulla äventyr där Du, ett helt vanligt barn, kunde resa till magiska världar. För 90-talisterna fanns inget sådant. Det skulle i princip dröja till millennieskiftet innan fenomen som Pokemon och Harry Potter kom igång på allvar. Men så fanns helt plötsligt Ocarina of Time, där Du kunde vara Link, en tioåring som hittar ett magiskt svärd som förvandlar dig till en vuxen, får en alldeles egen ponny, alla flickor älskar dig, och så räddar du prinsessan och hela kungariket. Tror väl fasen att det är en upplevelse som aldrig kommer att överträffas.

Det Nintendo har åstadkommit med den här nya versionen är egentligen inte så komplicerat. De har tagit allt det där polerade spelupplägget, all den där charmen, all mysig musik och den insmickrande berättelsen, och rättat till alla brister. Ingen grötig grafik, ingen korkad kamera, utan bara fullfjädrad Nintendo-spelbarhet. Från första början är Ocarina of Time oemotståndligt, med fenomenala sidokaraktärer som allihop är genomtänkta och dundermysiga. Jag älskar att man kan komma tillbaka när som helst i historien, och få prata om nya saker med folk. Det är fullpackat med unika små figurer som karln som använder sitt skägg som en radar, eller den söta flickan som har hand om hönsen men inte vågar ta i dem, eller soldaten som vill köpa en mask åt sin son. Och så har vi Navi, som hade ett rykte om sig att vara extremt påträngande. Här är hon en fantastisk kompanjon med små sköna kommentarer om allt som händer, och trots att hon bara är en lysande boll så gör animationen att hon känns väldigt levande.
Jag uppskattar också att spelet är uppfriskande kortfattat. När man först kommer ut på ängarna utanför Kokiri-skogen känns Ocarina of Time gigantiskt, men det är en illusion. Spelet är väldigt kompakt, och man besöker samma ställen gång på gång. I gengäld är det en plats man lär känna väldigt väl, och några av de senare uppdragen visade perfekta exempel på det. När jag förväntades leverera grejer kors och tvärs över världen på några minuter var det inga problem – bara att ta den här genvägen här, sedan hoppa över hit, och sedan springa en liten bit. Det gör också att det blir ännu mer slående när Link förflyttas sju år framåt i tiden och allt som jag har lärt känna har förändrats.

Det vore inte ett klassiskt Zelda utan en uppsättning tempel att utforska, och de är förstås minst lika smarta som de i A Link to the Past. Nu när jag har plöjt igenom hela spelet på drygt två veckor så har jag svårt att peka ut vad som briljerade, men jag kände aldrig att jag satt fast, utan det är hela tiden lagom klurigt. Det är här som jag börjar förstå storheten, eftersom nästan allt det här fanns redan 1998. Här hjälper också den förbättrade spelkontrollen ordentligt. Det enda som är aningen irriterande är Z-låsningen som känns lite väl begränsande, men nu när vi inte är handikappade av en Nintendo 64-kontroll kan man nästan lika gärna köra utan.
Det märks att Ocarina of Time ändå är tjugoåtta år gammalt. Det här spelet har så att säga en spelmässig upplösning som känns väldigt gammaldags. Även om spelet är enormt snyggt så är det alltid klart och tydligt definierat utan att bli sådär plottrigt som många moderna spel kan bli. Det märks särskilt på spelets alla kreativa bossar, som har uppenbara rörelsemönster och inte tar femtioelva träffar att besegra. Det känns som att spelet säger ”japp, nu har du förstått det här, det räcker så”.

En annan parallell till de där 80-talsäventyren är att Ocarina of Time inte heller tvekar att skrämma livet ur sin tilltänkta tioåriga publik. ReDead-zombierna är obehagliga på alla sätt och den där mellanbossen med händer som sticker upp ur marken kan ge vem som helst mardrömmar, men det handlar inte bara om läskiga fiender. Hela grejen med hur den mysiga världen som Link först upptäcker ersätts av en närmast postapokalyptisk dystopi fungerar ännu bättre här än i de föregående spelen. Och hela tiden finns den där gnagande känslan av att även om Link ser ut som en ung man som kan spöa det mesta, så är han fortfarande en vettskrämd unge som inte alls är redo för allt det här.

Så ja, nu förstår jag varför The Legend of Zelda: Ocarina of Time är så älskat. Det är sanslöst spelbart och fullpackat med smarta idéer, med ljuvlig musik och klockren design. Eftersom jag aldrig hade intresserat mig för spelet var i princip allt nytt, förutom enstaka detaljer som sipprat ner till populärkulturen i stort, så det bjöd på många roliga överraskningar. Det enda spelet inte lyckas med att göra mig tio år gammal, så jag kommer aldrig att få samma passionerade relation till det som A Link to the Past, eller för den delen Adventure of Link som jag själv spelade i den åldern.

