Det börjar bli lite lätt ”gotta catch’em all”-stämpel på Evercade-systemen. Snart börjar de släppa mikroversioner med bara enstaka spel som Asteroids, och en hel drös med Super Pocket-varianter har släppts på sistone. En av dem är Neo-Geo Edition som jag bestämde mig för att skaffa trots, ja, ni vet.

Som min tidigare Taito Edition är det här en kompakt portabel som har ett gäng inbyggda spel men också stödjer ordinarie Evercade-kassetter. Hårdvaran känns identisk att spela med, men det går inte att komma ifrån att Neo-Geo-varianten är ungefär femton gånger snyggare än Taitos dito, med helsvart skal, blåsvarta knappar och guldkanter. Men det viktiga är förstås spelen. Taito-modellen hade en del klassiker som Bubble Bobble och Bust-a-Move, men de spelen har jag tillgängliga på en massa format. Det gäller visserligen också Neo-Geo, så frågan är vilka spel som är mest intressanta som grundutbud för bärbart spel. Låt oss ta en titt på de fjorton spelen.

Alpha Mission 2
Det är lätt att glömma att SNK faktiskt släppte spel i alla tänkbara genrer till Neo-Geo, när de är så berömda för sina fightingspel (och Metal Slug). Det här var dock ett exempel på att de inte var särskilt bra på många genrer. Alpha Mission 2 är ett extremt gammaldags och trist vertikalt shoot’em up som knappt är värt att testa.

Blazing Star
Men sen har vi Blazing Star, som är en ren höjdare. Det släpptes 1998 och vid det laget hade shoot’em up-genren utvecklats. Det var inte alls lika toksvårt som många tidigare titlar, och var en fröjd för både öga och öra. Med stora animerade bossar och en otrolig arsenal av vapen (som dessutom är olika bland de olika spelbara skeppen) känns det ganska mycket som Caves titlar, särskilt samtida Progear. Det här spelet passar perfekt på Super Pocket där det är knivskarpt men ändå överskådligt. Det är inte något mästerverk men extremt polerat.

Fatal Fury Special
Ska man ha med något av de klassiska Fatal Fury-spelen så är Special ett bra alternativ. Det stoppade tillbaka flera av bossarna från ettan (inklusive Geese, Billy Kane och Duck King), och var också det första fightingspelet med en gästkaraktär, i det här fallet Ryo Sakazaki från SNK:s egna Art of Fighting. Även om det är det bättre spelet finns det få anledningar att återvända till det idag, men det är fullt spelbart och känns mer polerat än den vanliga tvåan. En stor nackdel är dock den vettlösa svårighetsgraden, och eftersom du inte kan spela mot en annan spelare på Super Pocket är det precis vad du kommer att få stå ut med (vilket också blir ett återkommande tema på denna).

King of the Monsters 2
Nja, lite kul är det att se var Cyber-Woo i Neo-Geo Battle Coliseum kommer ifrån, men den underhållningen är slut så fort spelet kommer igång. Det är en hybrid mellan beat’em up och fighting, där man vandrar runt med ett jättemonster i en storstad och trampar på hus och duckar för flygvapen, samtidigt som man får slåss mot ett annat monster. Segt och frustrerande.

Last Resort
Ack vilken besvikelse. Jag visste inget om Last Resort, bara att det var ännu ett av många shoot’em ups på formatet. Det visar sig vara en extremt snygg R-Type-klon, och det hade kunnat vara en höjdare redan där. Tyvärr är det nästan ospelbart svårt på det klassiska sättet där du får börja om vid givna checkpoints, och redan de tidiga banorna kräver extrem precision för att överleva. Spela Blazing Star istället.

Metal Slug X
Metal Slug X är Metal Slug 2 fast bättre, mer eller mindre. Det är 95% samma spel, fast ytterligare polerat, med fler vapen och lite mer alternativa former. Till skillnad från ettan som var relativt rättframt var det här ett spel där SNK/Nazca kastade in precis alla idéer samtidigt. Den onda armén ledd av General Morden är tillbaka, men det finns också mumier (som kan förbanna dig så du också blir en mumie, vilket gör dig långsam och svag men går att återställa), och exploderande zombier, och inte minst Mars People som blandar sig i striden. Utöver den klassiska Metal Slug:en finns nu en kamel, ett flygplan och en robotrustning med fokus på att skjuta neråt, och förstås också flera bossar som anfaller nerifrån. Med alla specialvarianter är Metal Slug X ännu mer tokanimerat än ettan, och bossarna är ännu större och vansinnigare. Sen är det också oresonligt svårt, men det går ju ändå bara att fortsätta stoppa in låtsaspengar på Super Pocketen. Ett av den här lilla burkens bästa spel.

Mutation Nation
Jag hade hört dåliga saker om detta – lyckligtvis var det inte riktigt så illa. Mutation Nation är ett väldigt traditionellt beat’em up utan sånt där tjafs som att kunna springa. Det innebär att man hasar runt och bankar ner muterade freaks på löpande band. Det har dock fördelen att det är relativt snabbspelat och fienderna tål inte så många träffar, vilket gör att man slipper det typiska scenariot att man slår dem utanför bild och måste vänta tills de vandrar in igen. Det har också ganska stilren grafik. Det är menlöst men åtminstone inte ospelbart. Men visst, detta är absolut ingen höjdare och hade förstås varit roligare på två spelare.

Over Top
Ett tag var isometrisk racing väldigt hett i arkadhallarna och jag förstår inte varför. Segas zoom-scrollande racingspel var en generation tidigare och Neo-Geo borde lätt ha kunnat göra något liknande, men envisades med den här typen. Den största nackdelen är att man inte har minsta chans att hinna reagera på kurvor innan de dyker upp på skärmen, så man behöver i princip memorera banorna. Det är samma problem som med Gaelcos rallyspel på det här formatet, och det känns lika menlöst.

Samurai Shodown 2
Del två känns än idag som det bästa i serien. Senare spel kompromissade någonstans, men här klaffade precis allt, och spelkänslan är strålande. Inramningen är också den bästa i serien, med sprudlande miljöer, fantastisk artwork och inte minst fantastiska sprites. De fyra nykomlingarna var också klassiker. Sieger blev väl lite bortglömd men Genjuro är minst lika genial som sin rival, och Cham Cham är alltid kul de få gångerna hon dyker upp. Nicotine är också urtypen för irriterande smågubbar och ett av de bästa exemplen. Som de andra fightingspelen på denna Super Pocket saknas dock tvåspelarläget enormt, särskilt när spelet börjar trissa upp svårighetsgraden.

Sengoku 3
Jag minns inte om jag spelade det när det begav sig, men Sengoku 3 har fått mycket fin kritik. Jag håller inte med. Det är visserligen snyggt med välanimerade sprites, och man låser upp några ytterligare karaktärer genom spelet. Men bakgrunderna är gräsliga med förrenderade, trista miljöer, och fienderna är extremt repetitiva. Som ett väldigt sent spel (det släpptes 2001) var det förfinat med komplexa rörelser, men när man tvingas slåss mot samma soldater om och om igen, och när varenda fiendetyp har någon extremt irriterande egenhet, så blir det snabbt plågsamt. Jag nötte mig igenom det och vill nästan ha pengarna tillbaka.

Shock Troopers Second Squad
Till del två siktade Saurus på den (då) fräscha tekniken med förrenderade sprites, vilket är ett återkommande tema på det här Super Pocket-utbudet. I övrigt är det ett liknande upplägg som förut med intensiv Metal Slug-liknande action, fast sett uppifrån. Det går att välja mellan olika vägar genom spelet vilket skapar lite omspelningsvärde, men samtidigt är spelet inte tillräckligt engagerande för att egentligen vara värt omspelning. Det har också enorma problem med slowdowns så fort det kommer hyfsat med grejer på skärmen.

Soccer Brawl
Soccer Brawl är fotboll fast futuristiskt, vilket innebär lite kosmetisk inramning men i princip inget unikt. Det är som Super Sidekicks fast dåligt. Det är också väldigt stelt, och fasta situationer får man inte ens styra själv. Undvik.

The Last Blade
Det här var den sista nya fightingserien som SNK någonsin gjorde, vilket är lite tragiskt med tanke på att det var 28 år sedan. Men det var ett spel som släpptes när SNK hade nått sin absoluta topp vad gäller 2D-grafik, och det är en ren fröjd att spela det. Inramningen är spektakulär, med små eleganta vinjetter innan varje match, och ett tillbakahållet soundtrack som ibland ersätts av stämningsljud. Karaktärsgalleriet är litet, men alla har massvis av personlighet. Upplägget påminner om Samurai Shodown men är mer avskalat, med två vapenattacker och en spark, samt en kontringsrörelse. Många attacker är riskabla och det gäller att spela taktiskt. Det är värt att spela igenom eftersom de här två spelen faktiskt har en handling och där mycket förändrades till tvåan, inte minst genom att många av karaktärerna förändrades. Och bakgrunderna är sanslösa, inte minst den där med lönnlöven. Spelkontrollen fungerar faktiskt bra på Super Pocket men återigen lider det av att man bara kan spela mot datorn. De första matcherna är helt okej, men framåt slutet fuskar spelet hejvilt så att man i princip måste hitta saker som AI:n inte kan reagera på. Efter någon halvtimmes kämpande märker jag också att den pyttelilla maskinen snabbt orsakar kramp. Så även om den här höjdaren är klart värd att spela så gör Last Blade sig bättre på andra format.

Top Hunter
Återigen ett av de där udda ickefightingspelen, den här gången ett sidscrollande actionspel som Metal Slug fast där man slåss med utsträckbara armar. I teorin hade det varit ett lättsamt actionspektakel i stil med Gunstar Heroes, men det känns styltigt i rörelserna och armarna gör snarare att det känns laggigt att spela när man måste hålla in knappen för att nå längre, vilket samtidigt gör att du står still.

Det finns ett litet inneboende krux med urvalet av spel på den här. Det behöver vara spel som är underhållande i sig och som fungerar bra på formatet, men det får inte heller vara de absolut bästa spelen som borde vara tillgängliga överallt. Det finns redan lite av ett problem att spel som River City Ransom inte längre går att köpa på kassett utan bara finns på en separat Super Pocket. De spelen är därför inte tillgängliga för alla andra Evercade-format, och det är inte hållbart att behöva köpa nya modeller hela tiden. Därför är det bra att till exempel Garou eller Last Blade 2 inte är med här. Istället får några mindre kända spel utrymme. Och även om jag har invändningar så är Blazing Star och Metal Slug X genuint lysande spel, och både Samurai Shodown 2 och Last Blade är fenomenala trots att datorn är en skitstövel. Sen kan jag ändå rekommendera Shock Troopers, Sengoku 3 och Top Hunter, för det är kvalitativa spel trots sina brister. Jämfört med många andra arkadutgivare håller Neo-Geo-spelen ändå väldigt hög standard. Så äger du inte redan en Super Pocket är detta ett starkt val, även om både Capcom- och Taito-versionerna också har en del höjdare att erbjuda.