2025 blev ett ganska uselt år, men det visste vi ju redan i november förra året. Det är svårt att engagera sig i något så lättsamt som spel när världen rusar hejdlöst mot fullständigt kaos. Inte nog med att USA är på väg att invadera halva världen, AI-revolutionen har lamslagit hela teknikbranschen och snart kommer det inte att gå att köpa någon hårdvara överhuvudtaget. Fast kanske är det lika bra att låsa in sig, så får vi se om det är fascisterna eller mördarrobotarna som kommer och knackar på först. Eller kanske klimatkatastrofen, för de här ”en-gång-per-århundrade”-vädren verkar ju inträffa årligen numera.
I spelvärlden blir allt mer och mer tillbakasträvande. Med några briljanta undantag är det långt mellan de nya spelen, medan nyversioner och nyutgåvor duggar tätt. I år spelade jag några av de bästa spelen genom tiderna, men det var nästan uteslutande gamla sådana.
Evercade är förstås helt och hållet ett sådant fenomen. Efter att ha samlat på mig många av höjdarna under 2024 fanns det inte så mycket nytt detta år. Även om jag köpte två av de nya Neo-Geo-utgåvorna plus Super Pocket-versionen så visar det sig att det inte är så himla hett att spela Garou på typ det tionde formatet. Delphine Software Collection 1 och Codemasters Collection 1 erbjöd visserligen en del gamla höjdare som Flashback och Cannon Fodder, men båda är ju äldre kassetter. Det bästa under året var Alwa’s Awakening, som släpptes 2022 men redan då var en sen konvertering.
Mest tid lade jag på två gamla höjdare. Jag valde länge mellan ett gäng storslagna strategispel men det blev till slut Tactics Ogre Reborn. Det är nästan tragiskt att detta aldrig kom till Sverige när det begav sig, men så fick vi ju knappt några rollspel alls. Det här hade kunnat vara ett av mina favoritspel genom tiderna, men nu får det nöja sig med att vara en klassiker. Den enda egentliga bristen är att det blir tvärsvårt på slutet, och efter närmare hundra timmar ville jag bara få det avslutat och inte behöva spela hundra timmar till.
Den andra är Stardew Valley, som plötsligt blev gratis på Playstation Plus. Jag hade varit sugen på det sedan långt tillbaka, och det dominerade min sommar. Istället för att vara ute och vandra i naturen på riktigt så satt jag framför teven och odlade tomater, vänslades med Leah och utforskade gruvkomplex. Det är ju i princip ett oändlighetsspel men jag räddade bygården, byggde ut vindsvåning och källare, skaffade barn och utforskade även den tropiska ön. Så till slut tyckte jag att jag var klar, men det tog närmare hundra timmar det också.
Med de två spelen är det konstigt att jag fick något alls gjort under 2025, men jag hann spela en hel del som faktiskt släpptes det året också. Capcom fortsatte sina samlingar med den kanske bästa hittills: Capcom Fighting Collection 2 har många av favoriterna med främst Capcom vs SNK 2, Project Justice och Street Fighter Alpha 3 Upper. Sistnämnda fick också oväntat en uppdatering som stoppade in alla karaktärerna från Alpha 3 Max. Sen fick vi också en stabil nyutgåva av Soul Calibur 3, komplett med allt från den vansinnigt innehållsrika PS2-versionen. Och så släpptes ju Virtua Fighter 5 ännu en gång, denna gång med förbättrat onlinestöd och ett kul enspelarläge. Jag börjar bli lite frustrerad att det tar så lång tid med Virtua Fighter 6, men jag konstaterade ännu en gång att Virtua Fighter 5 är helt strålande.
Så året bjöd på tidernas kanske bästa strategirollspel, tidernas kanske bästa farmäventyr och några av tidernas bästa fightingspel. Vad mer? Vad sägs om tidernas bästa japanska rollspel? Suikoden I&II HD Remaster visade än en gång hur speciella de här spelen är. Ettan var rejält uppfräschad, men tvåan fick också lite polering. Det är tjugofem år gammalt men har inte åldrats en dag, och behåller enkelt sin plats på min topp 5. Så egentligen skulle årets spel ha kunnat vara Suikoden II och andraplatsen Virtua Fighter 5, men det är lite väl tragiskt.
Och det var ändå bara några av de stora nyutgåvorna under året. Jag hann inte spela The Outfoxies (spektakulärt arkadplattformspel i stil med Duck Game eller Smash Bros), HD-versionen av R-Type Delta, Final Fantasy Tactics, Gradius Origins-samlingen (inklusive det nygjorda Salamander 3) eller remaken av Trails in the Sky: 1st Chapter. The Elder Scrolls: Oblivion-remaken var däremot lätt att motstå då spelet var tekniskt undermåligt.
Och förutom alla faktiska nyutgåvor så kryllade det också av moderna retrospel. Jag spelade en del av Gimmick! 2, uppföljaren till NES-klassikern. Det var väldigt charmigt och inte lika megasvårt, men blev också lite besvärligt efter ett tag. Neon Inferno var inte en uppföljare till något (förutom inofficiellt Tekken 3, eftersom huvudkaraktärerna är Jin och Nina med nya namn), men blandade Contra- och Wild Guns-spelmekanik på ett ganska coolt sätt. Dock visade det sig att Switch-versionen (som jag köpte under julresan) var lite väl hackig. I den här kategorin missade jag också många lovande spel, som Terminator 2: No Fate, Gal Guardians 2 och Ninja Gaiden: Ragebound.
På PSVR2 släpptes det en hel del spännande. Många av de mer ambitiösa spelen som har varit på gång länge dök upp, som Wanderer och Undead Citadel. Något som däremot plågar många VR-titlar är att de släpps med ordentliga buggar, så att hypen kommer av sig medan man väntar på patchar. Så det blev bara enstaka VR-spel under 2025. Subside släpptes visserligen sent 2024, men det spelade jag igenom och hade väldigt kul med. Det liknar verkligen inget annat jag någonsin har spelat, och är ett strålande exempel på hur VR kan erbjuda unik spelkänsla. Jag spelade också en bit av Arken Age, som är något av en blandning av Halo och Metroid Prime, med äventyrande och utmärkt action. Och så släpptes ju Mizuguchis senaste VR-tolkning av ett klassiskt spel med Lumines Arise. Jag fastnade inte riktigt för det, men på samma sätt som Tetris Effect blir det intensiva pusslandet ännu bättre med en helt ny audiovisuell upplevelse.
Förutom nämnda klassiker var det inget särskilt bra fightingspelsår. Street Fighter 6 röjer förstås på, men det finns fortfarande inget i säsong tre som inspirerar så det har legat i träda ett tag. Nästa år kommer kanske både Virtua Fighter 6 och Marvel Toukon, men tills dess håller jag mig till de gamla spelen. Fatal Fury: City of the Wolves släpptes förstås, men det var en stor besvikelse. Spelet i sig kändes överkomplicerat, och som så mycket annat går det inte längre att blanda för politikens inblandning i spelvärlden när Saudi-Arabien stoppar in omotiverade figurer bara för att visa att de kan. Och så är ju Fatal Fury faktiskt samtidigt ytterligare ett i raden av nostalgiska nytolkningar.
Fanns det verkligen inget helt nytt? Jo, några spel blev det. Lego Voyagers var en helt oväntad liten höjdare. Det har släppts cirka en miljard Lego-spel och det går knappt att se skillnad på den längre, men Voyagers är en helt unik titel där man spelar som två 1×1-bitar som samarbetar sig fram genom världen genom att koppla ihop sig med diverse lösa bitar. Det är oväntat komplext och ett mycket bra alternativ om man redan har spelat klart Split Fiction. För det var förstås det huvudsakliga tvåspelarspelet i år. Josef Fares fjärde spel är nästan lika bra som It Takes Two, och erbjuder en sanslös resa genom tid, rum och genrer. Men samtidigt var Split Fiction det Fares-spel jag fick svära mest över, då det ofta blev onödigt rörigt och frustrerande. Så jag vet inte om de här spelen kan fortsätta att bara bli mer storslagna och episka, eller om de behöver tänka om lite. Men en sak är säker: det lär förbli det enda spelet någonsin där jag får spela som en varmkorv.
Så Split Fiction står kanske på prispallen, men det var inte särskilt stor konkurrens om andraplatsen i år. Det spelet som lite oväntat dök upp från ingenstans var Absolum. Vi får ju massvis av utmärkta beat’em ups numera, och det börjar redan finnas för många. Marvel: Cosmic Invasion fick ju blandad kritik, men det kommer ju också ett spel baserat på Toxic Crusaders och ett baserat på He-Man, bland många fler. Men Absolum valde en lite annan väg och siktade snarare på Dragon’s Crown, som i sin tur inspirerades av Dungeons & Dragons: Shadow Over Mystara. Absolum erbjuder samma sorts tajta, varierade slagsmål men kryddar det hela med ett roguelite-upplägg. Det här kan vara väldigt vanskligt, men i Absolum fungerar det eftersom det finns så många roliga sätt att slåss, och slumpfaktorn gör att man motiveras att testa nya varianter. Det tog ett tag att fastna för tecknarstilen, men däremot föll jag pladask för soundtracket, som är helt ofattbart bra.
Stilren design och ett sanslöst bra musik är något som Absolum delar med årets bästa spel. Clair Obscur: Expedition 33 mosar allt annat i år. En fantastisk historia med ett fräscht koncept, blandat med ett smart stridssystem som belönar experimenterande och utforskande genom att ge nästan obegränsade möjligheter att optimera sina karaktärer. Clair Obscur är ett sånt där spel som tar över hela min vardag. Jag vill fortfarande inte spoliera berättelsen, så jag tänker inte säga så mycket mer än att det här spelet förtjänar alla Årets Spel-priser det har vunnit, och mitt blir bara ännu ett i mängden.
Tidigare vinnare:
Årets spel 2011: Portal 2 (andraplats: Dark Souls)
Årets spel 2012: Persona 4 Golden (andraplats: Journey)
Årets spel 2013: Brothers: A Tale of Two Sons (andraplats: Beyond: Two Souls)
Årets spel 2014: Dark Souls II (andraplats: Divinity: Original Sin)
Årets spel 2015: Rocket League (andraplats: Axiom Verge)
Årets spel 2016: The Last Guardian (andraplats: Dark Souls III)
Årets spel 2017: Super Mario Odyssey (andraplats: Superhot VR)
Årets spel 2018: Octopath Traveler (andraplats: Beat Saber)
Årets spel 2019: Dreams (andraplats: Bloodstained: Ritual of the Night)
Årets spel 2020: Half-Life: Alyx (andraplats: Ghost of Tsushima)
Årets spel 2021: It Takes Two (andraplats: Virtua Fighter 5: Ultimate Showdown)
Årets spel 2022: Elden Ring (andraplats: Taito Egret II Mini)
Årets spel 2023: Baldur’s Gate 3 (andraplats: Synth Riders)
Årets spel 2024: Eiyuden Chronicle (andraplats: Elden Ring: Shadow of the Erdtree)