Ska jag vara riktigt petig så släpptes faktiskt Baldur’s Gate 3 under 2024 i sin fysiska version, som jag köpte till PC. Så årets spel 2024 är detsamma som 2023. Slut på artikeln. Men ärligt talat är det svårt för något annat att jämföra sig, och jag har spelat det överlägset mest även i år. Annars var 2024 ett ganska blekt år vilket också återspeglade sig i andra, mindre prestigefyllda listor än denna. Visst är det kul att spel som Metaphor: ReFantazio får tillfälle att synas i såna sammanhang, men det hade troligen inte hänt om spelbranschen hade varit i bättre skick.
Som vanligt bjöd året på retroutgåvor, och några ovanligt sensationella sådana. Det klassiska shmup:et Dodonpachi Daioujou fick äntligen en nyversion, dock enbart i Japan. Och det var utmärkt, om än aningen likartat övriga Cave-klassiker. Desto mer glädje fick jag av Marvel vs Capcom Fighting Collection: Arcade Classics. Jag ångrade väldigt länge att jag inte köpte Marvel vs Capcom 2 på Playstation 3, eftersom min Dreamcast är på sin dödsbädd. Att kunna spela gamla favoriter som Children of the Atom igen var jättekul, och Marvel vs Capcom 2 är förstås en klassiker. Jag gillade också det ambitiösa The Punisher, ett riktigt bra exempel på beat’em up-genren. Men personligen kan inga av de här spelen mäta sig med vad som kommer på nästa Capcom-samling.
Som om det inte räckte med Marvel vs Capcom 2 så kom en lika efterlängtad klassiker tillbaka i form av Castlevania: Dawn of Sorrow. Den superhöjdaren och tre andra Castlevanior på Castlevania: Dominus Collection var en av årets höjdpunkter.
Retro var också ett tema för hela året. Jag köpte på mig en SNK Arcade Stick Pro, som börjar ha några år på nacken men som innehåller i princip alla SNK:s bästa fightingspel (Garou, Real Bout Fatal Fury Special, Last Blade 2, Samurai Shodown 2 och King of Fighters ’98 liksom). Men Evercade blev också ett återkommande inslag då jag köpte mig ikapp utgivningen som redan innehåller en massa höjdare. Och även om inte alla är höjdare så är det något underhållande i att bara testa en massa spel som jag annars inte hade kommit mig för. Obskyra konsolklassiker som Gaiares, Valis 3, Mr Gimmick, Ufouria och Rad Gravity, ösiga arkadspel som Edward Randy, Rodland, Alligator Hunt, Avenging Spirit, Wizard Fire och In the Hunt, och så förstås några nygjorda indiehöjdare som Astebros och Full Void. En längre sammanfattning av mitt första år med Evercade är på gång.
Även om 2025 lär bli ett spektakulärt fightingspelsår så fanns det en del under 2024 också. Diesel Legacy hann släppas men inte testas, och likaså Blazing Strike. Under Night In-Birth 2 var solitt men inte någon större revolution, och det är svårt att se skillnaden på det och de olika uppdateringarna av originalet. Granblue Fantasy Versus: Rising var desto bättre. Den mesta fightingtiden lades dock på den korta betan av Virtua Fighter 5 Revo, som fortfarande är sanslöst bra och har blivit ännu lite bättre med slipat onlinestöd och grafik. Jag hade också väldigt kul med Terry i Street Fighter 6, men annars har det spelet varit lite pausat. Jag hoppas att Mai och Elena och vem som nu kommer i nästa säsong blir en nytändning.
På VR-sidan blev det inte mycket nytt, trots att jag skaffade en Quest 3. Legendary Tales var riktigt kul ett tag. Det var extremt lågbudget, men har en bra spelkänsla. Att kalla det Dark Souls i VR är att ta i, men börjar vi säga typ King’s Field i VR börjar det vara mer rättvist. Klumpigt men kul.
Mellan allt Baldur’s Gate-spelande hann det också bli några nya titlar. Planet of Lana släpptes till Xbox och PC förra året men kom till övriga format i år. Jag gillar den här typen av plattformsäventyr och så även detta. Men samtidigt går det femtiotvå på dussinet av stilrena plattformsäventyr med pusselinslag där ett barn måste undvika ond bråd död. Bättre än Never Alone och Full Void, inte alls lika bra som Inside. Gestalt: Steam & Cinder släpptes också äntligen, och jag har hunnit spela en bit. Det är ett ganska ordinärt Metroidvania med utmärkt pixelgrafik, och jag gillar designen i allmänhet. Ett slutgiltigt omdöme får vänta, men det känns stabilt.
Sen kommer vi in på årets riktiga höjdare. Dragon’s Dogma 2 hade visserligen sina brister, men jag kan inte säga annat än att det var fantastiskt underhållande. Om jag har fortsatt min påbörjade omspelning av originalet hade jag kanske varit mer kritisk, för egentligen var det inte mer än originalet fast snyggare fast färre möjligheter. Det hann också börja bli lite enformigt, men det kanske också beror på att jag spelade det väldigt intensivt. Det är dock fortfarande få spel som erbjuder samma oförutsägbara och dynamiska strider i öppna fantasymiljöer som den här lilla serien. Eftersom Itsuno lämnade Capcom lär vi inte heller få något mer.
Jag räknar också med Chants of Senaar, som visserligen släpptes förra året. Det liknar verkligen inget annat. Grafiskt är det extremt stiliserat, lite som en blandning av Another World, Little Big Adventure och Journey, men spelupplägget är unikt. Det saknar helt action, istället går det ut på att lära sig förstå en främmande värld genom att lära sig olika kulturer och deras olika språk. Spelet är ganska generöst och ibland går det att chansa sig fram till lösningar, men konceptet är briljant. Genom att observera saker i olika sammanhang och sedan jämföra användningen av olika tecken går det att lista ut vad saker betyder. Och det hela tas ännu ett varv när man sedan kan använda kunskapen i tidigare språk för att begripa nya, även om de har en helt annan syntax. Pusseläventyr är som sagt en uttjatad genre men Chants of Senaar är en frisk fläkt.
Astro Bot blev utsett av många till årets spel, och så långt vill jag inte sträcka mig. Jag gillar det, men jag älskar det inte. Kanske för att det är lite sterilt, och lite tillrättalagt i sin (givetvis) Playstation-fokuserade spelhistoriedyrkan. Kanske är jag fortfarande bitter över att vi inte fick det i VR. Men det är ett utmärkt plattformsspel med ordentliga skopor charm.
Men vad är årets allra bästa spel? Objektivt är det få spel som mäter sig med Elden Ring: Shadow of the Erdtree, även om man betraktar det som ett fristående spel. Den nya världen var mer kompakt men minst lika minnesvärd som i originalet, och det är fullproppat med mer av allt som gjorde Elden Ring till 2022 års bästa spel. I princip ingenting i den här branschen kan mäta sig med de första dagarna av ett nytt Souls-spel där inget är utforskat och där jag kan leta nya spännande vyer och upptäckter. Men subjektivt kan jag inte säga att det är allra bäst, även om jag skulle acceptera en expansion. För precis som med Bloodborne så har jag inte spelat klart expansionen: det slutar helt enkelt att vara roligt vid slutbossen. Men det mesta fram till dess är magnifikt.
Ett annat spel är objektivt sämre på de flesta punkterna, men subjektivt så ger jag fan i det. Eiyuden Chronicle: Hundred Heroes var inte en värdig uppföljare till Suikoden II, men det var troligen för mycket begärt. Som en värdig uppföljare till Suikoden-serien som helhet, absolut. Utmärkt musik, sköna sprites och förstås en typisk men välgjord historia av den älskade och saknade Yoshitaka Murayama. Men som vanligt är det karaktärerna och de små detaljerna som är det allra bästa – hur de reagerar när du skickar ut dem på uppdrag, ger dem teaterroller eller tar med dem till badhuset, och alla deras egenheter i vilka färdigheter de kan använda i strid. Eiyuden Chronicle var en sista höjdpunkt från en av spelvärldens mest underskattade spelskapare.
Tidigare vinnare:
Årets spel 2011: Portal 2 (andraplats: Dark Souls)
Årets spel 2012: Persona 4 Golden (andraplats: Journey)
Årets spel 2013: Brothers: A Tale of Two Sons (andraplats: Beyond: Two Souls)
Årets spel 2014: Dark Souls II (andraplats: Divinity: Original Sin)
Årets spel 2015: Rocket League (andraplats: Axiom Verge)
Årets spel 2016: The Last Guardian (andraplats: Dark Souls III)
Årets spel 2017: Super Mario Odyssey (andraplats: Superhot VR)
Årets spel 2018: Octopath Traveler (andraplats: Beat Saber)
Årets spel 2019: Dreams (andraplats: Bloodstained: Ritual of the Night)
Årets spel 2020: Half-Life: Alyx (andraplats: Ghost of Tsushima)
Årets spel 2021: It Takes Two (andraplats: Virtua Fighter 5: Ultimate Showdown)