Brothers: A Tale of Two Sons var det absolut bästa spelet jag spelade 2013, ett fullkomligt magiskt äventyr. A Way Out var strålande och bjöd på fantastiskt smart co-op. It Takes Two var årets bästa spel 2021. Ingen press inför det här, eller?

Men Josef Fares har lyckats igen. Split Fiction är nästan ofattbart i sitt omfång och fantasi. Handlingen är kanske inte särskilt speciell utan mest en ursäkt för att få äventyra sig igenom den ena vansinniga världen efter den andra. Zoe och Mio är två hoppfulla författare som beger sig till den inte alls dystopiska korporationen Hader som erbjuder en unik möjlighet: en maskin som gör deras fantasi till verklighet. Men Mio anar oråd och vill dra sig ur, men fastnar istället tillsammans med Zoe, och tillsammans måste de försöka stoppa företagets lömska planer.

Som hobbyskapare i fantasygenren identifierar jag mig mer med Zoe, och hennes världar är överlag de roligaste. Det handlar om färgsprakande äventyr med mycket natur, magiska torn och drakar i massor. I kontrast är Mios science-fictionbanor ofta svårare, med mer skjutande och intensiva jaktscener, men desto mer stålkorridorer och laserfält. Men båda är fullproppade av nya idéer, där man ofta får helt olika specialförmågor att leka med. Trots det är det alltid intuitivt, och pusslen är smarta och lättillgängliga utan att vara simpla. Många av scenerna är små hyllningar till spelklassiker, och det finns vibbar av allt från Contra och Sonic till Elden Ring.

Nästan ännu roligare är sidouppdragen, som i teorin är valfria men ett absolut måste. Här får Josef Fares och hans team leka ännu mer med vilda idéer där inget är omöjligt. Jag gillar dem nästan mer än de huvudsakliga, eftersom variationen är ännu större och man inte hinner bli trött på en spelmekanik.

Det som gör att Split Fiction inte riktigt lever upp till It Takes Two är att det ofta är för rörigt för att man ska hinna uppfatta vad som händer. Zoe och Mio är ofta minimala på skärmen och det är svårt att se vem man styr när man frenetiskt försöker undvika laserstrålar och flygande bilar. It Takes Two hade några enstaka svåra strider, men Split Fiction tror jag blir genuint svårframkomligt för folk som inte är inbitna gamers. I gengäld går det faktiskt att hoppa över sekvenser, så spelet är ändå tillgängligt för de flesta.

Så även om det har sina frustrerande stunder är Split Fiction ett magnifikt verk som erbjuder den ena storslagna spelsekvensen efter den andra, med bara enstaka tillfällen att stanna upp och bara njuta av detaljerna. Spelets sista banor är ett enda klimax, flera timmar i sträck, med några av de mest spektakulära idéerna jag någonsin har sett. Jag hade svårt att välja bilder, för det mesta blir en spoiler, och det bästa är att bara leta rätt på en spelkompis och hoppa in. För Split Fiction är förstås precis som de två tidigare spelen helt och hållet co-opbaserat, men det hade inte heller gått att göra på något annat sätt. Och givetvis behöver bara en av er köpa spelet, även om ni spelar online, eftersom Josef Fares är en så sjysst kille.

Det blir nästan orättvist att behöva jämföra det med It Takes Two och Brothers, men samtidigt är det också nästan orättvist hur lekande lätt Hazelight dominerar spelbranschen. Fares klev in från filmvärlden och började bara göra spel i världsklass, bara sådär, och han gör det med några års mellanrum, och utan att behöva sälja ett öre i mikrotransaktioner, och utan att ens nämna ordet ”battle pass”. Vi behöver fler spelskapare som Josef Fares.