En bieffekt av att ha bloggat i över tio år är att jubiléerna börjar upprepa sig. Jag kom på en jättebra idé om att skriva om min första Japan-resa från 2001, bara för att inse att jag redan hade gjort det: http://www.beardednerd.se/tva-veckor-i-himmelriket-tio-ar-senare/

Så för tjugo år sedan nu var jag alltså i Japan, och för fem år sedan var jag också i Japan. 2001 var jag i Kyoto, och rent formellt sov jag nog eftersom det var mitt i natten till den 14:e, men dagen innan hade jag varit runt Shijo-avenyn i östra Kyoto och shoppat spel. Jag hittar åtminstone ett kvitto på SNK vs Capcom: Cardfighters Clash (SNK-versionen), Final Fantasy V och Real Bout Special: Dominated Mind, som införskaffades på den lilla butiken Game Prix Vous, som inte verkar existera längre. Ungefär i samma veva bör jag även ha varit på det fantastiska Namco Wonder Tower och spelat en massa arkadspel och köpt böckerna All About Capcom och All About SNK. ... Läs hela texten

Förra gången i Tokyo bodde vi mestadels i Kameido, en liten bit öster om centrum. Nu ville jag passa på att utforska ett nytt område som vi inte besökte den gången, så jag hittade Hotel Comfact en bit norr om Ueno Station. Det visade sig vara ett ganska litet men modernt hotell – det syntes inte ens på Google Streetview från förra året.

Ueno är en ganska välbesökt stadsdel och har en hel del attraktioner. Framför allt Ueno Park, som är en av stadens större parker och inhyser en massa intressant. Nu gick vi mest rakt igenom, men i ena änden finns flera stora muséer om man vill lägga lite tid på konst och historia. Bakom ett av dem finns också, av någon anledning, en gammal raketavfyringsramp som man kan gå och kika på. I andra änden av parken finns några större dammar, men av någon anledning var två av dem nästan igenväxta. Det fanns förmodligen något syfte med det. Den tredje var öppen och används som båtdamm för en massa trampbåtar, men eftersom det var extremt soligt den dagen kände vi inget behov av att sitta ute på vattnet utan solskydd.

Söder om stationen finns en annan sevärdhet: Ameyoko. Det är några parallella gator som är helt proppfulla med marknadsstånd och småbutiker. Det här är något av en turistfälla och det är inte så himla exotiskt med kebab, men vill man köpa färska grönsaker eller fisk så kan det nog vara ett lämpligt ställe. Jag letade efter någon som sålde nikumaki men lyckades inte hitta det. Vi besökte också en Yodobashi som ligger inklämd här, samt den stora leksaksbutiken Yamashiroya där jag hittade en Growlithe-plushie åt min kompis.

Om man bara tar tåget fram och tillbaka är det lätt att missa att Ueno egentligen ligger inom promenadavstånd från både Akihabara och Asakusa. Vi gick tillbaka från Akihabara en av kvällarna. Går man österut mot Asakusa finns också Kappabashi. Värt att påpeka är att själva Kappabashi-dori, som går väst-öst från Ueno till Asakusa, inte har särskilt många av de typiska husgerådsbutikerna som annars kännetecknar området, utan det är en norr-söder-gående gata i mitten som är fullproppad med allt du kan tänkas behöva, både för hemmabruk och för att starta restaurang, från små knutar att lägga ätpinnarna på till beställningsmaskiner och storköksutrustning. Här hittar du också gammalt och nytt porslin i massor, och även flera butiker dedikerade till enbart knivar av olika slag. Priserna varierar och det är svårt att veta vad som är genuint fint och vad som bara är upptrissade priser, men Kappabashi är ett välrenommerat ställe så det mesta bör vara okej. I närheten besökte vi också Taihokaku no Gyoza Bar Asakusa Denichiro, som hade fått väldigt bra omdömen. Restaurangen låg på andra våningen, inne i en liten gränd bakom en Doutor Coffee, så det var inte lätt att hitta. Men där serverades en massa god mat inklusive förstås gyoza. Den kvällen råkade två andra kompisar vara i Tokyo så vi körde även lite karaoke efteråt.

Jag hade också tänkt ta en promenad till Nezu Shrine, som skulle vara ett ganska häftigt tempel. Min kompanjon kände sig tyvärr hängig, så jag promenerade dit på egen hand. Det blev ganska långt att gå, först genom Ueno Park och sedan längs en av de parallella vägarna en bra bit. Till slut hittade jag det, undangömt i ett ganska ordinärt bostadsområde. Nezu Shrine har passager där man går genom långa rader av torii-portar. Det jag inte hade förberett mig på var att de här portarna var väldigt låga, så jag fick gå hukad genom dem. Längst upp finns ett litet tempel och sen en likadan passage ner. Eftersom det pågick någon sorts bröllop ville jag inte tränga mig på, så jag blev inte särskilt långvarig där. Det finns troligen mer intressanta och större tempel, framför allt i Kyoto, men som budgetalternativ var det lite kul.

Överhuvudtaget är Ueno en ganska central trafikhubb med bland annat en anslutning direkt ut till Narita, och eftersom det ligger bara två stationer från Akihabara, som i sin tur trafikeras av de två stora pendeltågen och är bara ytterligare några stationer från Tokyo-centralen, så går det snabbt att ta sig runt. Trots det känns det ganska avslappnat, och även om det saknades bra matställen i direkt anslutning till hotellet fanns det många bra inom räckhåll, bland annat den thailändska Cham Cham som serverade brutalt stark ga prao.

Bland miljonstäderna på den här resan är Himeji lite av en utstickare. Med snäppet färre invånare än Göteborg är det en byhåla i jämförelse med Osaka eller Tokyo, men den har ett ordentligt besöksargument. Himeji-slottet är ett av Japans tre främsta medeltida slott och i sin nuvarande form är det nästan exakt fyrahundra år gammalt med anor trehundra år till bakåt. Så efter att ha lämnat väskorna på hotellet nära stationen tog vi en kort promenad dit.

Tyvärr var den här dagen en av få då vi hade otur med vädret. Istället för att gå längs avenyn som knyter ihop tågstationen med slottsområdet tog vi istället en tur genom gallerian som löper parallellt på den östra sidan. När vi väl kom ut var det bara att ta upp paraplyet. Vi råkade gå en omväg och gick upp längs den östra sidan (den huvudsakligen ingången är på sydvästra sidan). Det blev visserligen en annan vy av slottet, men onödigt långt att gå i regnet. Efter att ha betalat inträde började en lång, slingrande färd upp till själva huvudbyggnaden. Eftersom det här är ett genuint slott är det förstås byggt för att inte vara lätt att ta sig in i, och det är en bra bit att gå längs sluttande kullerstenar och genom otaliga grindfortifikationer.

När man väl kommer in får man ta av sig skorna och får en påse att bära runt dem i, för slottets trägolv är inte byggda för tusentals blöta turistskor. Man får faktiskt gå runt rätt mycket och de flesta salarna är öppna, men helt tomma. Med avspärrningar löper en väg hela tiden uppför slottets många trappor. Jag trodde flera gånger att vi hade kommit upp, men så fanns det ännu en trappa, och de blir bara brantare och smalare. Några av de sista är avgjort knepiga att ta sig uppför, med väldigt dålig takhöjd och branta steg. Till slut kom vi upp och tja … det fanns inte så mycket att se förutom en trevlig utsikt genom de smala fönstren, och sen väntade nerfärden, som lyckligtvis går en annan väg så man inte behöver trängas i trapporna. På det stora hela var det dock fascinerande. Till skillnad från till exempel Osaka-slottet, som är en fejkad fasad utanpå en modern byggnad och bara ett museum invändigt, så är det rätt genuint. Jag gillade särskilt rummen som var fyllda av vapenställ på väggarna.

Utöver slottet finns det däremot inte så mycket att göra i Himeji, och vi tillbringade dagen med att hänga i arkadhallar och kika runt i gallerian. På lunchen tog jag en enkel tonkatsu som serverades med en skål udonnudlar, och till kvällen hade vi sett ut en izakaya med det tydliga namnet Booze. Där blev det en gyudon som var betydligt mer smakstark än den snabbmatsvarianten som jag provade på annat håll. De serverade också en lokal sake-sort enligt uppgift ska ha varit riktigt bra.

Egentligen hade vi kunnat åka vidare på en gång, men eftersom det bara skulle bli en natt här passade jag på att boka ett kapselhotell, bara för att prova. Personalen kunde praktiskt taget ingen engelska, men eftersom det var betalat i förväg var det relativt rättframt. Vi fick ett par nycklar och fick leta rätt på våra respektive kapslar. Värt att notera är att män och kvinnor har separata avdelningar på varsin våning. De hade redan burit upp våra väskor och låst fast dem vid ingången. Sen får man låsa in skorna och gå in på själva sovavdelningen. Där finns långa rader av hytter, där man drar upp en rullgardin och kryper in från fotändan. Kapseln i sig är faktiskt relativt rymlig och jag kunde sitta upp utan problem, men visst, det är inget för någon med anlag för klaustrofobi. Inne i kapseln finns TV och luftkonditionering samt ett låsbart skåp för mindre tillhörigheter. Sen får man gå iväg en bit till en avdelning med handfat, toaletter och duschkabiner. Det finns också en separat matsal/lounge om man vill umgås, för i avdelningarna ska det vara tyst. Jag tycker att konceptet fungerar bra. Det blir lite som att sova på ett tåg, trångt men fullt okej. Däremot var madrasserna cirka tre centimeter tjocka, så det blev lite väl obekvämt.

Morgonen efter, efter att ha rätat ut ryggen, tog vi en snabb frukost på stationen innan vi åkte vidare till Hiroshima. Och om Himeji var lite av en besvikelse, så var Hiroshima desto bättre.

Den första helt nya bekantskapen på den här resan var Kobe. Delvis för att det låg i närheten och delvis för att, förstås, prova på äkta Kobe-biff. Men det skulle visa sig att det bestående minnet blev något annat.

Vi anlände tidigt på förmiddagen på Shin-Kobe-stationen i norra delen av stan, där Shinkansen susar in med några minuters mellanrum. Från stationen kunde vi se ner över centrum, men vi hade lite andra planer först. Efter att ha stuvat bagaget i en förvaringsbox gick vi ut och runt stationen till höger. Efter en passage genom ett litet köpcentrum kom vi till linbanan som leder upp till Nunobiki Herb Garden, som är en av Kobes större sevärdheter. Själva färden i sig var värd priset – jag har aldrig åkt linbana förut och utsikten över staden i strålande solsken var fantastisk. Det går att kliva av på en mellanstation om man bara vill gå igenom halva parken, men vi åkte hela vägen upp.

Den övre stationen var lite oväntat ett litet komplex med europeisk stil, inte minst då uteserveringen körde allt med Oktoberfest-tema. Vi shoppade lite i butiken och kollade på utsikten, men planen var aldrig att kolla in själva trädgårdarna, utan istället åkte vi ner till mellanstationen igen. Där kan man lämna parkområdet och gå in på smala, slingrande vägar mitt inne i skogen. Den här passagen leder ner till stadens vattenreservoar, och det visade sig vara en rätt lång väg att gå. På vägen började vi notera en hel del spindelnät med rätt rejäla innehavare. I efterhand läste jag på att de inte är särskilt farliga, men det visste vi inte då. Vi kände inte heller till fenomenet ”japanska jättebålgetingar”, vilket troligen hade fått mig att avbryta hela idén till att börja med. Lyckligtvis klarade vi oss.

Och det var värt mödan. Vattenreservoaren och dammen var magnifika, liksom både det ”gömda” vattenfallet och det mer kända Nunobiki-fallet. Det finns några rastplatser längs vägen och ibland tittar staden fram genom träden, men jag är glad att vi ändå gick nerför eftersom det var många långa trappor. Till slut nådde vi botten och passerade ett fåtal undangömda bostadshus i ett litet område bakom stationen innan vägen tog oss under den. Där passade vi på att köpa en lunchlåda med katsu sando, det vill säga smörgåsar med panerat kött, i det här fallet rostbiff.

Efter att ha promenerat hela vägen ner till centrum och hittat hotellet började vi göra oss redo för det huvudsakliga målet. Men den restaurangen jag hade sett ut var stängd, och vi var inte särskilt sugna på att leta runt särskilt länge. Så till slut tog vi första bästa. Tanken var alltså att prova äkta Kobe-biff, som lätt kan kosta 2000 kronor och uppåt. Vi blev rekommenderade en bit som visserligen ”bara” gick på 1200 kronor, men de gjorde en stor affär av att ta bilder för att föreviga hela grejen och det var visserligen trevligt men kändes lite gimmickartat. Köttet då? Ja, det var minst sagt det möraste och fetaste jag har provat, men … jag kan inte skaka av mig känslan av att det ändå inte var så spektakulärt inte bara mycket bra. Jag har en känsla av att andra restauranger hade kunnat erbjuda betydligt bättre kött och att det här var en turistfälla. Nåväl.

Aningen dämpade tog vi en kvällspromenad ner till hamnen. Kobe drabbades ju av en fruktansvärd jordbävning 1995 och mycket av staden förstördes, och man har bevarat ett stycke av hamnen som demolerades. Vid det laget hade vi promenerat hela dagen och det var dags att vända tillbaka till hotellet. Kobe lämnade blandade intryck men Nunoniki var verkligen en upplevelse. Har du vägarna förbi och vädret är bra kan jag varmt rekommendera det. Men vad gäller maten äter du precis lika gott till en tiondel av priset om du köper bra ramen.

Ursprungligen var inte planen att återvända till Kyoto, men med Shinkansen tar det mindre än en halvtimme att ta sig dit från Osaka. Så vi planerade in en dag och åkte upp till den gamla huvudstaden för att göra ett återbesök och ett nytt.

Från Kyoto Station promenerade vi österut, över Kamo-floden som var oväntat lugn med tanke på ovädren som hade passerat bara några dagar tidigare. Kyoto är en betydligt mindre kompakt stad än Osaka och så fort man lämnat det omedelbara centrumområdet blir det ganska avslappnat med tvåvåningshus som omger de trånga smågatorna. Snart kom vi upp till det första målet, Sanjuusangendou. Den här platsen grundades på 1100-talet och till skillnad från många andra tempel har det aldrig brunnit ner sedan 1266, så det mesta är hundratals år gammalt (om än restaurerat under tiden).

Hit gick jag också 2001, och det var definitivt värt ett återbesök. Namnet Sanjuusangendou syftar på de trettiotre alkoverna inne i templet som var och en innehåller en detaljerad trästaty av en av buddhismens många smågudomligheter, delvis hämtade från den indiska mytologin. Men när man går in barfota i den extremt avlånga hallen är det lätt att missa dem i mängden, för Sanjuusangendou innehåller också 1000 statyer av Kannon, handskulpterade i trä. De står i långa rader som publiken i en arena, nästan identiska men alla med små egenheter. I mitten finns också en gigantisk Kannon. Det här är förstås en helig plats för många, så det blev en andaktsfull vandring längs galleriet innan vi kom ut. Man får inte ta bilder, så ni får hålla till godo med en inlånad.

(bild av Mark Cartwright)

Minst lika intressant är utsidan, och det går att vandra hela vägen runt. Själva byggnaden är förstås magnifik, och jag noterade att omgivningen är utformad så att det ofta går att få något i förgrunden. På östra sidan finns ett litet parkområde som jag minns från 2001, och mycket av stället är likadant även om man har anlagt lite fler stenvägar att gå på. För mig som historiskt intresserad är det också oerhört mäktigt att veta att den legendariske Musashi utkämpade en av sina klassiska strider precis här. När han fortfarande var ung och kaxig hade han utmanat hela Yoshioka-skolan, som på den tiden var Kyotos främsta, och efter att ha lemlästat deras ledare i en duell stämde de tid för att möta honom här. I berättelsen slog sig Musashi fram genom hela gruppen och dödade deras unge arvtagare, vilket han senare ångrade, men händelsen utplånade Yoshioka-skolan.

Efter att ha besökt Sanjuusangendou promenerade vi norrut längs smågatorna. Den här delen av Kyoto är oerhört pittoresk och husen är en blandning av gammalt och nytt, men alltid i en kompakt form. Till slut kom vi till Gion, det berömda området som sedan medeltiden varit ett nöjescentrum känt för tehus och geisha. Eftersom vi var på väg vidare stannade vi inte till mer än för att ta lite fika på det föga traditionsenliga Starbucks. Tyvärr missade jag det mer traditionellt inredda Starbucks som faktiskt finns där någonstans.

Vi gick in i centrum via Shijo-avenyn, där jag också passerade många gånger 2001, och tog tunnelbanan från Karasuma upp till det kejserliga palatset. Det är idag en enorm park som omger det gamla palatset, och i en stad som ändå är relativt trång är det en oas för många. Inträdet är gratis och man kan sedan vandra hyfsat fritt längs en rutt som leder runt och genom de gamla byggnaderna. Till skillnad från många andra japanska slott var det kejserliga palatset inte en militär anläggning eftersom kejsaren traditionellt har ansetts helig och bara har avsatts politiskt under vissa perioder. Så det är generellt låga byggnader som innehåller bostäder och mottagningsrum för besökare. Här finns också förstås en vacker trädgård och många stora öppna ytor. Tyvärr var vissa delar stängda för renovering, men det var ändå mäktigt.

Efter att ha promenerat runt hela dagen var vi rätt trötta, så vi åkte tillbaka till Osaka framåt eftermiddagen och åt middag där. Men även det här korta återbesöket till Kyoto förde med sig många gamla minnen.

Okej, så … det är svårt att blogga på två ställen samtidigt. Upptäckte jag. Det får jag försöka göra något åt, men till att börja med vill jag berätta om Japan 2019. Ja, det är dags igen. En vis man sa att man aldrig kan fara till Japan bara en gång. Nu blir det min tredje. Anledningarna är flera. Egentligen håller jag på att spara mer seriöst till att köpa bostad, något jag borde ha gjort för länge sedan. Men jag tänkte så här: om jag inte åker till Japan i år så skulle det inte heller bli nästa år eftersom OS kommer att göra allt dyrt och odrägligt. Då skulle det inte bli av förrän 2021 och så långt framåt vågar jag knappt planera. Så jag åker i år, och siktar på bostad nästa år.

En annan anledning var förstås att det råkar vara en konsert på gång i höst. Yasunori Mitsuda ska framföra Chrono Cross-musiken. Nu är egentligen Chrono Cross inte superintressant i sig, trots att musiken är mycket bättre än spelet. Men jag såg hur fenomenal hans Xenogears-konsert var, så det här lär också bli makalöst. Droppen som fick bägaren att översvämma rummet var sedan att Sarah Alainn dyker upp som gästartist. Jag hade vagt tänkt leta efter en konsert med henne och forma resan kring det, men det är svårt att hitta något med tillräckligt långt varsel. Två av mina favoritmusiker samtidigt blir närmast en vallfärd.

2001 åkte jag till Kyoto och Osaka, och 2016 var det enbart Tokyo som gällde. I år blir det annorlunda. Det blir fem dagar i Osaka, en dag i Kobe, en dag i Himeji, tre dagar i Hiroshima och sedan åtta dagar i Tokyo. Mycket resande, så jag kommer att spendera pengar på ett JR-tågpass. Men då blir det flera helt olika städer och tillfälle att besöka en rad storslagna sevärdheter och dessutom prova på olika lokala specialiteter som man kanske inte alltid hittar i Tokyo (även om ALLT går att hitta i Tokyo om man letar tillräckligt länge).

Tanken är också att det ska bli lite mer sevärdheter och lite mindre shopping. Det är förstås också kul, men tar väldigt mycket tid utan direkt syfte. Jag kommer däremot garanterat att åka till Akihabara minst en dag för att jag älskar den platsen, men det finns ju annat att göra. Dessutom lär jag inte kunna ta med mig lika mycket bagage på hemresan, så jag får prioritera.

Detaljerna återstår förstås att planera, men resa och boende är betalt, och för några dagar sedan drogs betalningen för konserten så det är fixat där också. Snart är det dags!