Kategoriarkiv: Övrigt

Tjugo år och fem år sedan Japan

En bieffekt av att ha bloggat i över tio år är att jubiléerna börjar upprepa sig. Jag kom på en jättebra idé om att skriva om min första Japan-resa från 2001, bara för att inse att jag redan hade gjort det: http://www.beardednerd.se/tva-veckor-i-himmelriket-tio-ar-senare/

Så för tjugo år sedan nu var jag alltså i Japan, och för fem år sedan var jag också i Japan. 2001 var jag i Kyoto, och rent formellt sov jag nog eftersom det var mitt i natten till den 14:e, men dagen innan hade jag varit runt Shijo-avenyn i östra Kyoto och shoppat spel. Jag hittar åtminstone ett kvitto på SNK vs Capcom: Cardfighters Clash (SNK-versionen), Final Fantasy V och Real Bout Special: Dominated Mind, som införskaffades på den lilla butiken Game Prix Vous, som inte verkar existera längre. Ungefär i samma veva bör jag även ha varit på det fantastiska Namco Wonder Tower och spelat en massa arkadspel och köpt böckerna All About Capcom och All About SNK. ... Läs hela texten

Japan 2019: Ueno

japan2019_ueno4

Förra gången i Tokyo bodde vi mestadels i Kameido, en liten bit öster om centrum. Nu ville jag passa på att utforska ett nytt område som vi inte besökte den gången, så jag hittade Hotel Comfact en bit norr om Ueno Station. Det visade sig vara ett ganska litet men modernt hotell – det syntes inte ens på Google Streetview från förra året.

Ueno är en ganska välbesökt stadsdel och har en hel del attraktioner. Framför allt Ueno Park, som är en av stadens större parker och inhyser en massa intressant. Nu gick vi mest rakt igenom, men i ena änden finns flera stora muséer om man vill lägga lite tid på konst och historia. Bakom ett av dem finns också, av någon anledning, en gammal raketavfyringsramp som man kan gå och kika på. I andra änden av parken finns några större dammar, men av någon anledning var två av dem nästan igenväxta. Det fanns förmodligen något syfte med det. Den tredje var öppen och används som båtdamm för en massa trampbåtar, men eftersom det var extremt soligt den dagen kände vi inget behov av att sitta ute på vattnet utan solskydd.

Söder om stationen finns en annan sevärdhet: Ameyoko. Det är några parallella gator som är helt proppfulla med marknadsstånd och småbutiker. Det här är något av en turistfälla och det är inte så himla exotiskt med kebab, men vill man köpa färska grönsaker eller fisk så kan det nog vara ett lämpligt ställe. Jag letade efter någon som sålde nikumaki men lyckades inte hitta det. Vi besökte också en Yodobashi som ligger inklämd här, samt den stora leksaksbutiken Yamashiroya där jag hittade en Growlithe-plushie åt min kompis.

Om man bara tar tåget fram och tillbaka är det lätt att missa att Ueno egentligen ligger inom promenadavstånd från både Akihabara och Asakusa. Vi gick tillbaka från Akihabara en av kvällarna. Går man österut mot Asakusa finns också Kappabashi. Värt att påpeka är att själva Kappabashi-dori, som går väst-öst från Ueno till Asakusa, inte har särskilt många av de typiska husgerådsbutikerna som annars kännetecknar området, utan det är en norr-söder-gående gata i mitten som är fullproppad med allt du kan tänkas behöva, både för hemmabruk och för att starta restaurang, från små knutar att lägga ätpinnarna på till beställningsmaskiner och storköksutrustning. Här hittar du också gammalt och nytt porslin i massor, och även flera butiker dedikerade till enbart knivar av olika slag. Priserna varierar och det är svårt att veta vad som är genuint fint och vad som bara är upptrissade priser, men Kappabashi är ett välrenommerat ställe så det mesta bör vara okej. I närheten besökte vi också Taihokaku no Gyoza Bar Asakusa Denichiro, som hade fått väldigt bra omdömen. Restaurangen låg på andra våningen, inne i en liten gränd bakom en Doutor Coffee, så det var inte lätt att hitta. Men där serverades en massa god mat inklusive förstås gyoza. Den kvällen råkade två andra kompisar vara i Tokyo så vi körde även lite karaoke efteråt.

Jag hade också tänkt ta en promenad till Nezu Shrine, som skulle vara ett ganska häftigt tempel. Min kompanjon kände sig tyvärr hängig, så jag promenerade dit på egen hand. Det blev ganska långt att gå, först genom Ueno Park och sedan längs en av de parallella vägarna en bra bit. Till slut hittade jag det, undangömt i ett ganska ordinärt bostadsområde. Nezu Shrine har passager där man går genom långa rader av torii-portar. Det jag inte hade förberett mig på var att de här portarna var väldigt låga, så jag fick gå hukad genom dem. Längst upp finns ett litet tempel och sen en likadan passage ner. Eftersom det pågick någon sorts bröllop ville jag inte tränga mig på, så jag blev inte särskilt långvarig där. Det finns troligen mer intressanta och större tempel, framför allt i Kyoto, men som budgetalternativ var det lite kul.

Överhuvudtaget är Ueno en ganska central trafikhubb med bland annat en anslutning direkt ut till Narita, och eftersom det ligger bara två stationer från Akihabara, som i sin tur trafikeras av de två stora pendeltågen och är bara ytterligare några stationer från Tokyo-centralen, så går det snabbt att ta sig runt. Trots det känns det ganska avslappnat, och även om det saknades bra matställen i direkt anslutning till hotellet fanns det många bra inom räckhåll, bland annat den thailändska Cham Cham som serverade brutalt stark ga prao.

Japan 2019: Hiroshima

japan2019_hiroshima1

Jag kallar den Hiroshima-blicken. När jag säger att jag har varit i Hiroshima stannar folk upp med blandning av förvåning och oförståelse. ”Finns det kvar?”, ungefär. Och ja, det går inte att undvika det uppenbara: för sjuttiofyra år sedan exploderade Little Boy sexhundra meter över staden och utplånade allt inom tre kilometers radie. De resulterande bränderna förstörde sedan stora delar av det som fanns kvar. 66 000 dog och 69 000 skadades. Men det var sjuttiofyra år sedan. Hiroshima är en fullt levande stad och det finns ingen förhöjd strålning alls.

Idag ligger ground zero på en sidogata alldeles utanför en shoppinggalleria. Efter att promenerat från stationen och ätit en fantastisk Lawson-kyckling på vägen, och lämnat väskorna på hotellet som låg bara två kvarter söderut, gick vi till platsen som märks ut av en diskret skylt. En tourguide förklarade precis historien och historien blev plötsligt mycket närvarande.

Bara ytterligare ett kvarter bort börjar fredsparken, med det främsta minnet: resterna av den byggnad som mestadels tog emot tryckvågen uppifrån och därför delvis stod kvar. Därifrån sträcker sig parken söderut mellan två floder. Vi gick ner genom parken, men det är väldigt jobbigt att bara vara där. Vi hade tänkt besöka muséet, men jag klarade inte av det. Jag tror det avgörande var en skolklass som stod vid ett monument dedikerat till barnen och deklarerade någon sorts fredsförklaring. Jag har inte varit i Auschwitz, men jag skulle tro att känslan är något liknande.

Vi var i Hiroshima tre dagar och hann äta massor av utsökt mat. Den där första dagen sökte vi fram första bästa ramenställe och hamnade på Aruite Ikou, vilket jag valde eftersom det delar namn med en av mina favoritlåtar av Ikimono-gakari. Det var ett pytteställe där man köpte biljetter i en automat och lämnade till kocken som står bakom disken på vanligt izakaya-vis. Han serverade sedan en gudomligt god chashu-ramen, med två sorters fläsk, som var ännu bättre än den i Osaka. Senare provade vi den lokala varianten av okonomiyaki. Hiroshima-varianten har flera lager som steks separat och sedan läggs ihop, men jag var fortfarande inte övertygad. Gyoza blev däremot en ny favorit. Vi beställde in tre fat (19 dumplings totalt) för att prova olika varianter, och det var makalöst. Vi beställde genast en tallrik till av två av sorterna, men fick in alla tre på nytt. Inte oss emot! Jag hann också prova kara miso ramen (väldigt starkt men väldigt gott). Överhuvudtaget var de bästa matupplevelserna på resan allihop i Hiroshima, vilket måste betyda något.

Inne i stan fanns massor att göra. Alldeles bredvid hotellet, i början av gallerian, fanns en Animate-butik som även hade en Lanshinbang (begagnade figurer) och en Melonbooks (… vad det låter som). Bräd/kortspelskedjan Yellow Submarine hade en butik här som också hade en del figurer. Sen sprang vi på en Book Off Bazaar, som är samma koncept men ännu större. Där fanns allt begagnat: enorma mängder figurer, ofta till vansinnigt låga priser, massor av CD och film, elektronik och även en våning med kläder. Jag snubblade också över en Magikarp-plushie med lokal anknytning: Hiroshimas baseball-team heter Carps och den hade en liten keps på sig. Ett givet köp! När vi kom ut från en butik i gallerian hamnade vi mitt i ett Halloween-tåg, och jag fick en highfive av en japansk Captain America, vilket inte är så illa. Vi hann också prova kyudo i en liten lokal, också den i gallerian. Det var förstås väldigt plojigt och turistigt. Jag har tillbringat tusentals timmar i keikogi och hakama, men jag har aldrig haft byxor med resår förut. Bågarna var också väldigt klena och pilarna var nötta, och resultatet var att siktet inte fungerade alls. Men det var en kul grej att prova, och riktig kyudo kräver förstås att man övar i flera år för att ens få börja skjuta.

Huvudmålet i Hiroshima var Miyajima, eller Utsukushima som är det formella namnet, och efter att ha skärskådat väderleksrapporten valde vi att åka dit den sista dagen, tidigt på morgonen. Man åker pendeltåg ner längs kusten och tar sedan en färja över – detta ingår i JR Rail Pass. Överfarten var bedårande då morgondiset låg över ön, och jag såg fram emot att se den legendariska tempelporten som står i vattnet utanför Utsukushima-templet. Men när vi närmade oss blev jag orolig: jag kunde inte se den.

Vi gick i land och upptäckte snart öns berömda innevånare: massvis av nyfikna och kaxiga rådjur som kryllar längs turiststråken. Men så här tidigt på morgon var de ganska lugna, även om en del stod och väntade (!) utanför butikerna. Vi gick längs den idylliska strandpromenaden och kom fram till templet. Och …

Besvikelsen kunde inte vara mer total. Jag hade sett en video från i våras, men under sommaren påbörjades en renovering och hela porten var inklädd i byggnadsställningar. Men vadå? Vädret var fantastiskt och templet var oerhört vackert, så vi tog en snabb frukost på kaffestället Sarasvati (rekommenderas!) och gick sedan dit. Och det var en upplevelse. Vid högvatten, tidigt på morgonen, går vattnet precis upp till kanten av byggnaderna som delvis flyter, och man kan promenera runt i de olika vingarna som leder ut till en utsiktsplats mot porten. Som, tja, inte var värd det just nu.

Från templet kommer man sedan till den sydvästra sidan av stan. Där hittade vi Miyajima History and Folk Museum, som är inrett i en gammal villa. Det fanns en spännande utställning om hur Taira no Kiyomori hjälpte till att göra templet rikskänt, och hur slaget vid Itsukushima vanns av Mori Motonari, som jag annars mest känner till som killen i grön spetsig hatt i Sengoku Basara. Därifrån gick vi tillbaka till templet och uppför trapporna till pagoden som står i närheten. Där var utsikten fenomenal. Det finns också en stor tempelbyggnad här, men jag gick inte in där. Vid det här laget var vi lite utslitna efter en tidig morgon, men vi ville ändå ta en titt på Momijidani.

Momijidani är en naturpark som ligger i bergen bakom templet. Hit ska man komma på hösten, men tyvärr räcker inte slutet av oktober som höst i södra Japan, som är subtropiskt. Vi gick bara en liten bit in, men det var bedövande vackert. Diskreta byggnader blandas med små bäckar och vackra lövträd, och överallt dessa rådjur. Om jag återvänder till Hiroshima måste jag ge det mer tid nästa gång. Jag rekommenderar också att åka ut tidigt så du hinner med morgonhögvattnet. Mitt på dagen var det alldeles för mycket folk.

Ja, Hiroshima är mer än bara atombomben. Det är en sprudlande stad med massor av underhållning och matkultur, och Miyajima är troligen en av världens vackraste platser (fast det där med porten var onekligen en jättebesvikelse). Även om jag är väldigt förtjust i Tokyo så är Hiroshima nog den stad jag mycket hellre skulle bo i. Om du åker till Japan så är staden, efter Tokyo och Kyoto, ett absolut måste.

Japan 2019: Himeji

japan2019_himeji1

Bland miljonstäderna på den här resan är Himeji lite av en utstickare. Med snäppet färre invånare än Göteborg är det en byhåla i jämförelse med Osaka eller Tokyo, men den har ett ordentligt besöksargument. Himeji-slottet är ett av Japans tre främsta medeltida slott och i sin nuvarande form är det nästan exakt fyrahundra år gammalt med anor trehundra år till bakåt. Så efter att ha lämnat väskorna på hotellet nära stationen tog vi en kort promenad dit.

Tyvärr var den här dagen en av få då vi hade otur med vädret. Istället för att gå längs avenyn som knyter ihop tågstationen med slottsområdet tog vi istället en tur genom gallerian som löper parallellt på den östra sidan. När vi väl kom ut var det bara att ta upp paraplyet. Vi råkade gå en omväg och gick upp längs den östra sidan (den huvudsakligen ingången är på sydvästra sidan). Det blev visserligen en annan vy av slottet, men onödigt långt att gå i regnet. Efter att ha betalat inträde började en lång, slingrande färd upp till själva huvudbyggnaden. Eftersom det här är ett genuint slott är det förstås byggt för att inte vara lätt att ta sig in i, och det är en bra bit att gå längs sluttande kullerstenar och genom otaliga grindfortifikationer.

När man väl kommer in får man ta av sig skorna och får en påse att bära runt dem i, för slottets trägolv är inte byggda för tusentals blöta turistskor. Man får faktiskt gå runt rätt mycket och de flesta salarna är öppna, men helt tomma. Med avspärrningar löper en väg hela tiden uppför slottets många trappor. Jag trodde flera gånger att vi hade kommit upp, men så fanns det ännu en trappa, och de blir bara brantare och smalare. Några av de sista är avgjort knepiga att ta sig uppför, med väldigt dålig takhöjd och branta steg. Till slut kom vi upp och tja … det fanns inte så mycket att se förutom en trevlig utsikt genom de smala fönstren, och sen väntade nerfärden, som lyckligtvis går en annan väg så man inte behöver trängas i trapporna. På det stora hela var det dock fascinerande. Till skillnad från till exempel Osaka-slottet, som är en fejkad fasad utanpå en modern byggnad och bara ett museum invändigt, så är det rätt genuint. Jag gillade särskilt rummen som var fyllda av vapenställ på väggarna.

Utöver slottet finns det däremot inte så mycket att göra i Himeji, och vi tillbringade dagen med att hänga i arkadhallar och kika runt i gallerian. På lunchen tog jag en enkel tonkatsu som serverades med en skål udonnudlar, och till kvällen hade vi sett ut en izakaya med det tydliga namnet Booze. Där blev det en gyudon som var betydligt mer smakstark än den snabbmatsvarianten som jag provade på annat håll. De serverade också en lokal sake-sort enligt uppgift ska ha varit riktigt bra.

Egentligen hade vi kunnat åka vidare på en gång, men eftersom det bara skulle bli en natt här passade jag på att boka ett kapselhotell, bara för att prova. Personalen kunde praktiskt taget ingen engelska, men eftersom det var betalat i förväg var det relativt rättframt. Vi fick ett par nycklar och fick leta rätt på våra respektive kapslar. Värt att notera är att män och kvinnor har separata avdelningar på varsin våning. De hade redan burit upp våra väskor och låst fast dem vid ingången. Sen får man låsa in skorna och gå in på själva sovavdelningen. Där finns långa rader av hytter, där man drar upp en rullgardin och kryper in från fotändan. Kapseln i sig är faktiskt relativt rymlig och jag kunde sitta upp utan problem, men visst, det är inget för någon med anlag för klaustrofobi. Inne i kapseln finns TV och luftkonditionering samt ett låsbart skåp för mindre tillhörigheter. Sen får man gå iväg en bit till en avdelning med handfat, toaletter och duschkabiner. Det finns också en separat matsal/lounge om man vill umgås, för i avdelningarna ska det vara tyst. Jag tycker att konceptet fungerar bra. Det blir lite som att sova på ett tåg, trångt men fullt okej. Däremot var madrasserna cirka tre centimeter tjocka, så det blev lite väl obekvämt.

Morgonen efter, efter att ha rätat ut ryggen, tog vi en snabb frukost på stationen innan vi åkte vidare till Hiroshima. Och om Himeji var lite av en besvikelse, så var Hiroshima desto bättre.

Japan 2019: Kobe

japan2019_kobe1

Den första helt nya bekantskapen på den här resan var Kobe. Delvis för att det låg i närheten och delvis för att, förstås, prova på äkta Kobe-biff. Men det skulle visa sig att det bestående minnet blev något annat.

Vi anlände tidigt på förmiddagen på Shin-Kobe-stationen i norra delen av stan, där Shinkansen susar in med några minuters mellanrum. Från stationen kunde vi se ner över centrum, men vi hade lite andra planer först. Efter att ha stuvat bagaget i en förvaringsbox gick vi ut och runt stationen till höger. Efter en passage genom ett litet köpcentrum kom vi till linbanan som leder upp till Nunobiki Herb Garden, som är en av Kobes större sevärdheter. Själva färden i sig var värd priset – jag har aldrig åkt linbana förut och utsikten över staden i strålande solsken var fantastisk. Det går att kliva av på en mellanstation om man bara vill gå igenom halva parken, men vi åkte hela vägen upp.

Den övre stationen var lite oväntat ett litet komplex med europeisk stil, inte minst då uteserveringen körde allt med Oktoberfest-tema. Vi shoppade lite i butiken och kollade på utsikten, men planen var aldrig att kolla in själva trädgårdarna, utan istället åkte vi ner till mellanstationen igen. Där kan man lämna parkområdet och gå in på smala, slingrande vägar mitt inne i skogen. Den här passagen leder ner till stadens vattenreservoar, och det visade sig vara en rätt lång väg att gå. På vägen började vi notera en hel del spindelnät med rätt rejäla innehavare. I efterhand läste jag på att de inte är särskilt farliga, men det visste vi inte då. Vi kände inte heller till fenomenet ”japanska jättebålgetingar”, vilket troligen hade fått mig att avbryta hela idén till att börja med. Lyckligtvis klarade vi oss.

Och det var värt mödan. Vattenreservoaren och dammen var magnifika, liksom både det ”gömda” vattenfallet och det mer kända Nunobiki-fallet. Det finns några rastplatser längs vägen och ibland tittar staden fram genom träden, men jag är glad att vi ändå gick nerför eftersom det var många långa trappor. Till slut nådde vi botten och passerade ett fåtal undangömda bostadshus i ett litet område bakom stationen innan vägen tog oss under den. Där passade vi på att köpa en lunchlåda med katsu sando, det vill säga smörgåsar med panerat kött, i det här fallet rostbiff.

Efter att ha promenerat hela vägen ner till centrum och hittat hotellet började vi göra oss redo för det huvudsakliga målet. Men den restaurangen jag hade sett ut var stängd, och vi var inte särskilt sugna på att leta runt särskilt länge. Så till slut tog vi första bästa. Tanken var alltså att prova äkta Kobe-biff, som lätt kan kosta 2000 kronor och uppåt. Vi blev rekommenderade en bit som visserligen ”bara” gick på 1200 kronor, men de gjorde en stor affär av att ta bilder för att föreviga hela grejen och det var visserligen trevligt men kändes lite gimmickartat. Köttet då? Ja, det var minst sagt det möraste och fetaste jag har provat, men … jag kan inte skaka av mig känslan av att det ändå inte var så spektakulärt inte bara mycket bra. Jag har en känsla av att andra restauranger hade kunnat erbjuda betydligt bättre kött och att det här var en turistfälla. Nåväl.

Aningen dämpade tog vi en kvällspromenad ner till hamnen. Kobe drabbades ju av en fruktansvärd jordbävning 1995 och mycket av staden förstördes, och man har bevarat ett stycke av hamnen som demolerades. Vid det laget hade vi promenerat hela dagen och det var dags att vända tillbaka till hotellet. Kobe lämnade blandade intryck men Nunoniki var verkligen en upplevelse. Har du vägarna förbi och vädret är bra kan jag varmt rekommendera det. Men vad gäller maten äter du precis lika gott till en tiondel av priset om du köper bra ramen.

Japan 2019: Kyoto

japan2019_kyoto1

Ursprungligen var inte planen att återvända till Kyoto, men med Shinkansen tar det mindre än en halvtimme att ta sig dit från Osaka. Så vi planerade in en dag och åkte upp till den gamla huvudstaden för att göra ett återbesök och ett nytt.

Från Kyoto Station promenerade vi österut, över Kamo-floden som var oväntat lugn med tanke på ovädren som hade passerat bara några dagar tidigare. Kyoto är en betydligt mindre kompakt stad än Osaka och så fort man lämnat det omedelbara centrumområdet blir det ganska avslappnat med tvåvåningshus som omger de trånga smågatorna. Snart kom vi upp till det första målet, Sanjuusangendou. Den här platsen grundades på 1100-talet och till skillnad från många andra tempel har det aldrig brunnit ner sedan 1266, så det mesta är hundratals år gammalt (om än restaurerat under tiden).

Hit gick jag också 2001, och det var definitivt värt ett återbesök. Namnet Sanjuusangendou syftar på de trettiotre alkoverna inne i templet som var och en innehåller en detaljerad trästaty av en av buddhismens många smågudomligheter, delvis hämtade från den indiska mytologin. Men när man går in barfota i den extremt avlånga hallen är det lätt att missa dem i mängden, för Sanjuusangendou innehåller också 1000 statyer av Kannon, handskulpterade i trä. De står i långa rader som publiken i en arena, nästan identiska men alla med små egenheter. I mitten finns också en gigantisk Kannon. Det här är förstås en helig plats för många, så det blev en andaktsfull vandring längs galleriet innan vi kom ut. Man får inte ta bilder, så ni får hålla till godo med en inlånad.

(bild av Mark Cartwright)

Minst lika intressant är utsidan, och det går att vandra hela vägen runt. Själva byggnaden är förstås magnifik, och jag noterade att omgivningen är utformad så att det ofta går att få något i förgrunden. På östra sidan finns ett litet parkområde som jag minns från 2001, och mycket av stället är likadant även om man har anlagt lite fler stenvägar att gå på. För mig som historiskt intresserad är det också oerhört mäktigt att veta att den legendariske Musashi utkämpade en av sina klassiska strider precis här. När han fortfarande var ung och kaxig hade han utmanat hela Yoshioka-skolan, som på den tiden var Kyotos främsta, och efter att ha lemlästat deras ledare i en duell stämde de tid för att möta honom här. I berättelsen slog sig Musashi fram genom hela gruppen och dödade deras unge arvtagare, vilket han senare ångrade, men händelsen utplånade Yoshioka-skolan.

Efter att ha besökt Sanjuusangendou promenerade vi norrut längs smågatorna. Den här delen av Kyoto är oerhört pittoresk och husen är en blandning av gammalt och nytt, men alltid i en kompakt form. Till slut kom vi till Gion, det berömda området som sedan medeltiden varit ett nöjescentrum känt för tehus och geisha. Eftersom vi var på väg vidare stannade vi inte till mer än för att ta lite fika på det föga traditionsenliga Starbucks. Tyvärr missade jag det mer traditionellt inredda Starbucks som faktiskt finns där någonstans.

Vi gick in i centrum via Shijo-avenyn, där jag också passerade många gånger 2001, och tog tunnelbanan från Karasuma upp till det kejserliga palatset. Det är idag en enorm park som omger det gamla palatset, och i en stad som ändå är relativt trång är det en oas för många. Inträdet är gratis och man kan sedan vandra hyfsat fritt längs en rutt som leder runt och genom de gamla byggnaderna. Till skillnad från många andra japanska slott var det kejserliga palatset inte en militär anläggning eftersom kejsaren traditionellt har ansetts helig och bara har avsatts politiskt under vissa perioder. Så det är generellt låga byggnader som innehåller bostäder och mottagningsrum för besökare. Här finns också förstås en vacker trädgård och många stora öppna ytor. Tyvärr var vissa delar stängda för renovering, men det var ändå mäktigt.

Efter att ha promenerat runt hela dagen var vi rätt trötta, så vi åkte tillbaka till Osaka framåt eftermiddagen och åt middag där. Men även det här korta återbesöket till Kyoto förde med sig många gamla minnen.

Japan 2019: Osaka

japan2019_osaka1

Första gången jag var i Japan, 2001, bodde jag en vecka vardera i Kyoto och Osaka. Därför kändes det lämpligt att återvända nu och utforska mer av staden. På den tiden fanns det ju inte samma förutsättningar att hitta saker att göra. Jag hittade ett hotell i närheten av Dotonbori, det klassiska nöjesområdet med den typiska löparskylten som alltid syns på Japan-clipart. Det blev fem dagar totalt, men en av dagarna tillbringades i Kyoto så det blir en separat blogg.

Ett av målen var att återvända till Den Den Town. Det är Osakas svar på Akihabara och har på samma sätt glidit över lite från elektronik till mer nörderi och anime i allmänhet. När jag var där stod spelbutikerna täta, nu var det lite svårare att hitta. Istället fanns figurbutiker i massor. Volks gör egentligen dockor men har också butiker med främst uthyrningsmontrar för andrahandsvaror. Jag besökte Geo som var en stor besvikelse med ett trist utbud spel och mest bara film. Däremot var Hero Gang en fenomenal butik för Transformers-fans. En hel gång på övervåningen är full av figurer från både gamla och nya serier, och jag kunde lätt hitta både den splitternya Smokescreen och den fem år gamla Skids. Lite separerat från Den Den Town och närmare Nanba-stationen fanns en aningen expanderad Super Potato-butik som, som vanligt, var proppfull med klassiska spel. Jag noterade dock att många spel, särskilt till Neo-Geo, numera har så hysteriska priser att de är mer att betrakta som utställningsobjekt.

Vi besökte också Osakas stora akvarium, som var rätt imponerande. Jag var lite besviken på deras valhaj, som visserligen är en himla stor fisk men ändå ett ganska litet exemplar och inget att jämföra med (den visserligen stendöda) valen som Naturhistoriska i Göteborg har. Men det var mäktigt att gå den slingrande passagen runt och mellan de olika biomerna där allt från sälar och pingviner till rockor och maneter fanns att beskåda. På slutet fick jag också möjlighet att klappa en (liten) haj.

2001 bodde jag på ett vandrarhem i Ryokuchikouen i norra Osaka. Det är sedan länge borta, men parken finns kvar och det var häftigt att besöka stället igen och ta uppdaterade foton på samma grejer som då. Vi gick också upp till det avskilda utomhusmuséet för gamla lanthus. Omslaget på Avdank använder en bild därifrån och det var särskilt magiskt att återvända. Jag upptäckte också att minnet spelar spratt – jag hade ett helt annat minne av hur området hängde ihop.

Dotonbori i sig är väl värt ett besök. Det är fullproppat av restauranger. Vi provade okonomiyaki, i Osaka-stil, alldeles utanför hotellet. Men den bästa maten var chashu-ramen (nudlar med fläsk) på ett litet ställe alldeles bredvid den mellersta bron. Jag lyckades också glömma min jacka någonstans här – det regnade första kvällen men var ändå tryckande varmt så jag tog av mig den vid något tillfälle och sen var den borta. Dotonbori är också på promenadavstånd från både Nanba – som är en stor trafikknytpunkt – och Den Den Town samt det mindre intressanta Amerikamura.

Överhuvudtaget var Osaka en väldigt trevlig stad. Det sägs vara Japans mathuvudstad och det kan nog stämma (mer om mat senare i en separat blogg). Det är också proppat med kultur och nöjesliv. Bara i området runt hotellet fanns två större livebarer, varav vi besökte den ena (även detta skriver jag om senare). Kanske är det bitvis lite sjaskigare än Tokyo, eller så var det bara områdena vi besökte. Men Osaka är gigantiskt: bara centralorten har två miljoner invånare och tillsammans med kringliggande städer, som i praktiken sitter ihop, finns närmare tjugo miljoner i området. Att det ändå är så rent och fint, precis som de flesta platserna i Japan, är makalöst. Och som vanligt så känner man sig alltid säker i det här landet.

Snart är jag på väg igen

Okej, så … det är svårt att blogga på två ställen samtidigt. Upptäckte jag. Det får jag försöka göra något åt, men till att börja med vill jag berätta om Japan 2019. Ja, det är dags igen. En vis man sa att man aldrig kan fara till Japan bara en gång. Nu blir det min tredje. Anledningarna är flera. Egentligen håller jag på att spara mer seriöst till att köpa bostad, något jag borde ha gjort för länge sedan. Men jag tänkte så här: om jag inte åker till Japan i år så skulle det inte heller bli nästa år eftersom OS kommer att göra allt dyrt och odrägligt. Då skulle det inte bli av förrän 2021 och så långt framåt vågar jag knappt planera. Så jag åker i år, och siktar på bostad nästa år.

En annan anledning var förstås att det råkar vara en konsert på gång i höst. Yasunori Mitsuda ska framföra Chrono Cross-musiken. Nu är egentligen Chrono Cross inte superintressant i sig, trots att musiken är mycket bättre än spelet. Men jag såg hur fenomenal hans Xenogears-konsert var, så det här lär också bli makalöst. Droppen som fick bägaren att översvämma rummet var sedan att Sarah Alainn dyker upp som gästartist. Jag hade vagt tänkt leta efter en konsert med henne och forma resan kring det, men det är svårt att hitta något med tillräckligt långt varsel. Två av mina favoritmusiker samtidigt blir närmast en vallfärd.

2001 åkte jag till Kyoto och Osaka, och 2016 var det enbart Tokyo som gällde. I år blir det annorlunda. Det blir fem dagar i Osaka, en dag i Kobe, en dag i Himeji, tre dagar i Hiroshima och sedan åtta dagar i Tokyo. Mycket resande, så jag kommer att spendera pengar på ett JR-tågpass. Men då blir det flera helt olika städer och tillfälle att besöka en rad storslagna sevärdheter och dessutom prova på olika lokala specialiteter som man kanske inte alltid hittar i Tokyo (även om ALLT går att hitta i Tokyo om man letar tillräckligt länge).

Tanken är också att det ska bli lite mer sevärdheter och lite mindre shopping. Det är förstås också kul, men tar väldigt mycket tid utan direkt syfte. Jag kommer däremot garanterat att åka till Akihabara minst en dag för att jag älskar den platsen, men det finns ju annat att göra. Dessutom lär jag inte kunna ta med mig lika mycket bagage på hemresan, så jag får prioritera.

Detaljerna återstår förstås att planera, men resa och boende är betalt, och för några dagar sedan drogs betalningen för konserten så det är fixat där också. Snart är det dags!

Framme vid Ultima Thule

Och så kan vi inleda året med ännu en inspirerande astronomisk bedrift. Rymdsonden New Horizons, som sände makalösa närbilder av Pluto för fyra år sedan, har nu kommit fram till Ultima Thule, en av många himlakroppar i Kuiper-bältet. Där ute finns många av de dvärgplaneter som tillsammans med Pluto utgör den nya kategorin. 2014 MU69, som den fortfarande officiellt kallas, fick namnet efter en preliminär namngivningstävling.

En suddig avståndsbild har dykt upp men förhoppningsvis kommer även detaljerade närbilder, för New Horizons ska åka mycket närmare än de 12500 kilometrarna den svepte förbi Pluto med. Å andra sidan är Ultima Thule mycket, mycket mindre, så det kommer att behövas. Den har också en märklig avlång form som många andra mindre himlakroppar, men hittills vet alltså ingen exakt hur den ser ut.

Som lite lustig populärvetenskaplig trivia kan nämnas att systemen ombord på New Horizons styrs av en nerklockad och modifierad MIPS R3000, samma processor som satt i den första Playstation. Och så har självaste Brian May, astrofysiker och gitarrgud, engagerat sig i projektet och skrivit ett ledmotiv:

Det är dock halvtaskig bandbredd ut till solsystemets utkanter, så efter de första bilderna kommer det att ta flera månader att ladda över samtlig data. Men att vi överhuvudtaget har såna här sonder där ute är alltid magiskt. Kika också gärna närmare på projekten InSight som analyserar Mars eller Parker som har sänt bilder från närheten av solen.

En god nyhet

För fem månader sedan meddelade en användare på det nystartade ResetEra-forumet (arvtagaren till NeoGAF) att han bara hade två månader kvar att leva. Han hade cancer, lymfom, och hade inte råd med behandlingen i Marocko, och även om han skulle ha haft råd så var chansen till remission bara 40%. Hans historia bekräftades av moderatorer och inom kort påbörjades en insamling. Bara inom några dagar var vi halvvägs, men då uppstod nya problem. Dels gick det inte att skicka pengar för en del och dels var det ett stort problem att flytta över stora summor pengar från insamlingssidan till hans konto (och vidare till sjukhuset).

Nu har det alltså gått fem månader, killen har fått sin behandling och idag meddelade han att cancern är i remission, det vill säga att det inte går att hitta några aktiva tecken på sjukdomen. Det är förstås aldrig någon garanti på någonting, men också väldiga goda nyheter. Och allt tack vare att ett community gick ihop och vägrade låta det ske. I såna här tider är det lätt att vara cynisk och tro att allting är lurendrejerier, och också lätt att tro att ingen bryr sig. Men det stämmer absolut inte!