Jag fortsätter läsa igenom alla Discworld-böckerna i ordning. Sedan den senaste delen har det ju blivit en del oönskade förvecklingar inklusive upphovsmannens frånfälle, vilket förändrar planerna en del. Jag kommer därför att läsa även Tiffany Aching-böckerna i desperat behov av allt Pratchett som går att uppbringa. Hur som helst:

Jag hoppade över Eric ursprungligen (det är del nio i serien). Den är i ett lite annat format än de andra, och är kortare med en massa bilder. Bilderna är av den tidiga illustratören Josh Kirby och jag är egentligen inget fan. Jag föredrar Paul Kidbys mer tillbakahållna halvrealistiska stil, särskilt då Kirby väldigt ofta tecknade helt annat än vad som faktiskt beskrevs. För mig fyllde den en lucka – hur tog sig Rincewind från källardimensionerna till den öde ö där han levde innan Interesting Times? Det visar sig att en tonårig wannabe-besvärjare frammanade honom och sen tvingade honom att uppfylla hans önskningar, vilket ödesgudinnan gladeligen gjorde åt honom på ett mindre väntat sätt. Eric har sina poänger men på det hela taget är den ganska tam.

Jingo är däremot en fortsättning på stadsvaktens historia, i lite annorlunda tappning. En mystisk ö dyker upp mitt mellan Ankh-Morpork och Klatch, och båda staterna vill förstås erövra den värdelösa ytan. Vimes och hans folk blir ofrivilligt inblandade i det hysteriska kapprustandet. Det finns några uppenbara paralleller till den verkliga världen, som hur civila klatchier i Ankh-Morpork helt plötsligt ses som lömska barbarer och hur främlingsfientligheten går på högvarv, och vi får också en del inblick i den annars ganska outforskade delen av världen. Det är dock inte en av de bättre böckerna.

The Last Continent är den sista renodlade Rincewind-boken (om man bortser från The Last Hero som är lite av en blandning) och det är en märklig berättelse där Rincewind på något sätt har hamnat i Fourecks, Skivvärldens rätt uppenbara parodi på Australien. Han upplever ett rejält surrealistiskt äventyr där en magisk känguru följer hans steg, en massa mat mystiskt poppar upp under varje sten, och där alla pratar som i Doktorn Kan Komma. Samtidigt är det en rejäl dos av trollkarlsfakulteten, där Ponder Stibbons utvecklas ytterligare. Problemet är att trollkarlarna fungerar bäst i biroller, och inte riktigt håller för att driva historien på egen hand. De eviga Australien-referenserna blir också tröttsamma. Tillsammans med de första två är det här nog den svagaste boken i serien.

I Carpe Jugulum återvänder vi till häxorna i deras sista egentliga egna äventyr. Kung Verence och Magrat har på något sätt lyckats bli med barn, och när barnet ska döpas råkar ovälkomna gäster dyka upp. Det är en familj vampyrer som visar sig vara en rejäl match till och med för Granny Weatherwax. Där börjar en lång, utdragen historia som har flera utmärkta karaktärer, som Mightily Oats (en sentida efterträdare till Brutha från Small Gods, som ger oss lite mer information om det moderna Omnia) och förstås själva vampyrerna. Agnes Nitt får ta en mer traditionell häxroll den här gången och har en del lämpliga egenskaper. Det enda problemet är att den blir lite långdragen framåt slutet, och konceptet med att Lancre har tagits över av främmande makter känns ganska likt Lords and Ladies.

The Fifth Elephant handlar återigen om Vimes och stadsvakten, som här får lite miljöombyte. På olika omvägar hamnar hela truppen i Uberwald, det vidsträckta bergsriket där människor är i minoritet (och främst ses som en sorts råvara) och där vampyrer och varulvar slåss om herraväldet medan dvärgarna äger allt under jord. Vi får en rejäl utökning av Anguas karaktär tack vare inblicken i varulvsvärlden och hennes familj, samtidigt som det är en fascinerande politisk komplott kring den nya dvärgkungen Rhys (som senare ska vara ordentligt inblandad i andra böcker). Dvärgarna har figurerat i bakgrunden men deras komplexa värld börjar i och med den här boken att broderas ut. Jag är också väldigt förtjust i Inigo Skimmer och många andra sidokaraktärer. En riktigt bra bok detta.

Fram till nu har det visserligen pågått en del utveckling och en del moderna koncept har poppat upp (mestadels som resultat av demoniska influenser) och försvunnit, men med The Truth tas ett första stort steg mot den senare väldigt steampunkiga Ankh-Morpork-världen. I förra boken introducerades klacks, en primitiv form av telegrafi i brist på elektricitet. Nu träffar vi William de Worde, en ung fattig adelsman som skriver nyhetsbrev om vad som händer i stan och håller andra dignitärer informerade. Genom ett sammanträffande lär han känna ett gäng dvärgar med en ny tryckpress, och vips är journalismen uppfunnen. Han gör raskt såväl patriciern som stadsvakten upprörd genom sin besvärliga tendens att säga sanningen, samtidigt som han utsätts för mördande konkurrens. Till råga på allt pågår en komplett där två färgstarka skurkar (den lömske Mr Pin och den oförglömlige Mr Tulip) försöker avsätta patriciern. The Truth ger ett annat perspektiv på Vimes, och utvecklar hela Ankh-Morpork på ett spännande sätt. Dessutom introduceras Harry King, som kommer att dyka upp fler gånger, vilket även gäller hela redaktionen som blir återkommande sidokaraktärer. De Worde är en sympatisk huvudperson men kanske lite färglös, vilket är nog är anledningen till att han ersattes av Moist von Lipwig i de kommande steampunk-berättelserna.

Thief of Time är den sista renodlade boken om Döden och hans hushåll (och hur deprimerande är det inte att konstatera att det verkligen aldrig blir någon fler?). Vi får återigen träffa Susan Sto Helit, men i den här boken delar hon huvudrollen med den hittills väldigt mystiske Lu-Tze, som har dykt upp här och där i kulisserna. Som en av de mer metafysiska böckerna (det blir lätt så när Susan är inblandad) bjuder Thief of Time på ännu en komplott av Auditorerna för att sätta stopp för hela det ohanterliga spektakel som är Skivvärlden. Det blir aningen abstrakt framåt slutet, men hålls ihop av en rad briljanta karaktärer. Förutom några enstaka gästspel är det också uppfriskande att Terry höll undan några av sina mest etablerade figurer, vilket gör att Thief of Time håller nästan lika bra som fristående berättelse som Small Gods.