Tänk dig en alternativ värld där Konami, cirka 2007 någon gång, sprang med en stor säck pengar till Yoshitaka Murayama och bönade på sina bara knän: ”Kom tillbaka och gör Suikoden 6 till oss!” Och att Murayama då samlade alla pixelexperter för att göra den sanna uppföljaren till Suikoden 2.

Eiyuden Chronicle är det spelet, bara sisådär 17 år försenat. Det är verkligen Suikoden på alla sätt utom just namnet, och det är fantastiskt. Jag har spelat drygt 10 timmar och efter en lite långsam start där jag fick bekanta mig med spelvärlden har det nu blivit Suikoden på allvar komplett med politiska intriger, magiska runor, enorma dungeons fyllda med skatter och hemligheter, arméstrider, dueller, minispel, och förstås ett slott att restaurera och fylla med märkliga karaktärer. Rubbet.

Jag fick min kod till Playstation 5, det första spelet jag betalade för till konsolen för övrigt, och började spela trots en del oroväckande buggrapporter. Det är lite oklart om det är löst än, men för säkerhets skull tänker jag gå raka spåret från en specifik rekryterad karaktär till nästa ordinarie ställe utan att ta en massa konstiga omvägar. Playstation 5-versionen verkar också ha något problem med texturer, men det utgår jag från att de löser. Och det spelar ingen större roll, för pixelgrafiken är huvudsaken och den är strålande. Precis som i Suikoden 2 är varenda liten grej animerad, bara mycket mer detaljerat här. Och det finns sprites till förbannelse. Bara en sån sak som att Nowa är ritad springande i åtta olika riktningar istället för att speglas. Jag gillar också att de valfria karaktärerna du har med dig ändå har kommentarer i mellansekvenserna.

Tyvärr kan du inte lita på mitt omdöme här, för all tänkbar objektivitet försvann just all världens väg. Jag kom till en dramatisk scen, med klara drag av Suikoden 2, och mitt i en duell börjar Sarah Àlainn sjunga. Kort därefter kom jag första gången till mitt slott och kunde utforska alla tomma rum som snart kommer att befolkas av mina hundra hjältar, och kunde inte sluta le.