På drygt ett år har det blivit väldigt mycket Evercade. Det inser jag när jag ser min stapel på 18 kassetter (snart 19), ungefär en tredjedel av alla som har släppts. Samtidigt är det ett väldigt samlarvänligt format, där varje kassett är så pass billig att det lätt blir ett impulsköp. ”Bara ett till”-faktorn är hög, och så går ju faktiskt spelen att sälja vidare. Nypriset är 250-300 kronor, och på Tradera kan du sälja de flesta spelen för 100-200 kronor, förutom enstaka titlar som stuckit iväg till runt 700. I praktiken kan vi nog inte räkna med att senare spel blir särskilt värdefulla. Som vanligt gällde det att ha hoppat på tåget innan det blev alldeles för populärt, och det var nog innan 2024. Jag ser dock lyckligtvis att intresset verkar högt, och Blaze fortsätter ju att prångla ut två kassetter inte riktigt varje månad men nästan.
månadsarkiv: april 2025
Recension: Split Fiction
Brothers: A Tale of Two Sons var det absolut bästa spelet jag spelade 2013, ett fullkomligt magiskt äventyr. A Way Out var strålande och bjöd på fantastiskt smart co-op. It Takes Two var årets bästa spel 2021. Ingen press inför det här, eller?
Men Josef Fares har lyckats igen. Split Fiction är nästan ofattbart i sitt omfång och fantasi. Handlingen är kanske inte särskilt speciell utan mest en ursäkt för att få äventyra sig igenom den ena vansinniga världen efter den andra. Zoe och Mio är två hoppfulla författare som beger sig till den inte alls dystopiska korporationen Hader som erbjuder en unik möjlighet: en maskin som gör deras fantasi till verklighet. Men Mio anar oråd och vill dra sig ur, men fastnar istället tillsammans med Zoe, och tillsammans måste de försöka stoppa företagets lömska planer.
Recension: Suikoden I&II HD Remaster
När jag spelade igenom Suikoden för ett antal år sedan, troligen på min Vita, var det fortfarande ett utmärkt spel. Men redan då kändes det gammalt. Och även om jag hade påbörjat en genomspelning av tvåan så hade jag inte kommit mig igenom det på sistone. Kunde det verkligen vara så att de här spelen hade åldrats?
Men när jag drar igång Suikoden i den här upphottade versionen känns det redan fräscht. Det beror till stor del på porträtten. När Junko Kawano ursprungligen ritade porträtten till Suikoden för ganska exakt trettio år sedan och de blev inscannade för att rymmas på några futtiga pixlar vardera på en lågupplöst Playstation-skärm gjorde det knappast någon glad. Visst, jag gillade porträtten redan då, och det var några av de första som pushade mig mot att anamma en anime-stil på det jag ritar, men det var väldigt mycket god vilja som behövdes för att se vad det skulle föreställa. Nu är allt omritat och knivskarpt, och jag förstår inte alls hur Kawano lyckades göra detta parallellt med Eiyuden Chronicle. Kanske förklarar det varför båda spelen blev försenade. Men utöver det blev varenda bakgrund omritad, och resultatet är utmärkt. Suikoden I hade ganska smetiga bakgrunder som kändes halvt förrenderade, men nu är de mycket bättre.
Blandad Switch 2-premiär
Nu har Nintendo visat upp Switch 2 på allvar, och … det var inte extremt övertygande för mig. Väldigt mycket tid gick åt till att visa hur konsolen är uppgraderad, och visst, den har bättre prestanda och kan köra HDR och 4K och sånt. Men man gjorde en väldigt stor grej av att det går att köra videosamtal. Liksom, extremt imponerande för 2015 eller så. Lyckligtvis finns ett spel inbyggt som låter dig utforska alla nya funktioner – nej, det kostar extra.
”Kostar extra” är också temat generellt. Gamecube-spel kommer till Switch Online, men bara med den extra prenumerationen som kostar extra. Då kan du spela Wind Waker, F-Zero och Soul Calibur 2 så länge du betalar månadsvis. Bra spel visserligen, men värt? Det kommer uppgraderade versioner av Switch-spel, som kostar extra. Då får du högupplösta versioner av Zelda-spelen (inklusive en mobilapp för guider som doftar Xbox Ones flerskärmsfunktionalitet), och ny funktionalitet i Super Mario Party Jamboree som låter dig använda den nya Switch 2-kameran för att stoppa in dig själva i spelet, vilket var extremt imponerande 2003 i EyeToy Play. Nintendo vågade inte ens visa priset, men enligt andra sajter kommer konsolen att kosta 470 euro och spelen från 70 till 90 euro. Vad det innebär i kronor vågar jag inte ens spekulera i. 5500 till 6000 för konsolen, och 800 till 1000 för spelen? Välkommen till nutiden.
Neo-Geo-spel på Evercade
I år utökar Evercade sina samarbeten, och störst av dessa är SNK. I juli kommer den första kassetten: Neo-Geo Arcade 1. De sex spelen på den är av blandad kvalitet.
- Metal Slug är förstås alltid kul, även om det första spelet är lite sönderspelat.
- The King of Fighters 2000 är ett märkligt val, inte ett av de bästa men ändå helt okej.
- Shock Troopers är bra i största allmänhet.
- Magician Lord har jag spelat väldigt lite, men som plattformsspel är det lite ovanligare i sammanhanget.
- Sengoku är ganska medelmåttigt, men okej beat’em up.
- Ironclad är mig totalt okänt, då det enbart släpptes på Neo-Geo CD. Det har konverterats till andra format, men originalet kostar fortfarande över 15 000 kr.
Men i samma veva kommer det också en ny Super Pocket, alltså en bärbar minikonsol med 14 inbyggda spel. Eftersom jag har spelat mig ganska less på min Taito-version, så känns det lockande att byta. Här är det ännu fler udda men spännande spel.
- Alpha Mission 2
- Blazing Star – ska vara det bästa shoot’em up:et på formatet
- Fatal Fury Special
- King of the Monsters 2
- Last Resort
- Metal Slug X – ett av de bästa i serien
- Mutation Nation
- Over Top – isometrisk racing
- Samurai Shodown 2 – det bästa i serien, om än uttjatat
- Sengoku 3 – troligen det bästa beat’em up:et på formatet
- Shock Troopers 2nd Squad
- Soccer Brawl
- The Last Blade – inte lika bra som tvåan men inte heller lika uttjatat
- Top Hunter – kul plattformsspel
Rent spontant känns det som den starkaste varianten, trots att det saknar Bubble Bobble och Puzzle Bobble.