Jag råkade besöka Stockholm och hade vägarna förbi Nostalgibutiken – för övrigt ett väldigt rekommenderat ställe i Åkersberga som har massvis av retrospel inklusive hyllor med Amiga, Atari ST och det tokobskyra formatet Philips Videopac. Där köpte jag några lösnummer av Datormagazin, som var en av de klassiska datortidningarna från tidigt 90-tal. Jag har för länge sedan skrivit om Svenska Hemdator Nytt och Interface, men det här var ytterligare en klassiker från ungefär samma tid.

Datormagazin är en anrik datortidning som har existerat i princip lika länge som hemdatorer i Sverige. Den första utgåvan kom i maj 1986, och från början gavs tidningen ut tryckt i vanligt tabloid-format, där det stora bladet sedan veks dubbelt för att få en framsida i ungefärligt A4-format. Inriktningen var, till skillnad från samtida Svenska Hemdator Nytt, specifikt på Commodores datorer och ”C64/128/Amiga” var väldigt länge en del av logotypen. De här datorerna (eller åtminstone C64 och Amiga 500) var ju också extremt populära i Sverige, så det motiverade en egen tidning.

Lite senare övergick tidningen till ett mer typiskt magasinformat i A4, och fortsatte så fram till december 1995, då det inte längre gick att göra en Amiga-tidning. Under de senaste åren hade Datormagazin också fått en spinoff, High Score, som var helt fokuserad på spel och var betydligt grabbigare. Framåt slutet skiftade stilen lite och Datormagazin blev DMZ, som hade varit den officiella förkortningen även tidigare. Datormagazin var sedan försvunnet i fem år och jag slutade ha koll på den, ungefär samtidigt som jag även tog steget över till PC. Men namnet återkom 2000, då ägaren Medströms slog ihop tidningarna PC Extra och PC Plus. Den tidningen överlevde hela vägen till 2020, men hade förstås ingen Amiga-koppling då. Och ännu är inte Datormagazin försvunnet – på senare år har man givit ut Datormagazin Retro, en crowdsourcad årlig tidning som nu är uppe i åtta nummer. Datormagazin.se, som var väldigt tidigt ute i cyberrymden, är fortfarande hållplatsen för allt kring den utgivningen.

Tidningen startades av Christer Rindeblad som sedan var chefredaktör större delen av Amiga-eran, tills Peter Kerschbaumer tog över under 1995 men bara hann driva skutan ett kort tag. Under åren passerade en rad framstående skribenter. Sten Ekedahl, en faktisk major i betydligt högre åldersklass än resten av redaktionen, skrev huvudsakligen om strategispel och simulatorer. Göran Fröjdh var äventyrsgurun och skulle senare göra den officiella svenska översättningen av Beneath a Steel Sky. Ove Kaufeldt skrev många roliga och udda reportage, inte minst senare under High Score-tiden. Anders Reutersvärd var C64/128-fantasten in i det sista. Överlag hade tidningen en vuxen, seriös prägel och trots att formaten hade så många bra spel var tidningen huvudsakligen inriktad på program och hårdvara, med bara några uppslag för spel. Man hade också stenkoll på branschen med bra reportage från mässor runt om i världen. Överhuvudtaget var Datormagazin nog tidningen som tog mig från Amiga-ägare till Amiga-fantast – det fanns hela tiden nya saker att upptäcka och även om jag knappast själv var involverad i genlocks, plotters eller 3D-modellering så var det ytterligare en spännande dimension som fanns runt hörnet.

Jag har rensat ut många av mina gamla nummer, men låt mig nu göra en djupdykning i de jag har kvar som ett exempel på tidningens bredd och mångfald.

(oktober-november 1989)
Argonaut Software, som några år senare skulle göra sig ett namn med Star Fox åt Nintendo, utannonserade ArgAsm till Amiga, en assembler-editor för programmering. Eftersom företaget jobbade tidigt med 3D visste de onekligen vad de pratade om. I avdelningen tidiga verk av stora utvecklare fanns också en nyhet om spelet Keef the Thief. Det gav ut av Electronic Arts men detta var ju Naughty Dogs första spel.

Datormagazin hade också varit på spelmässan PCS, och bland andra nämndes spel som Sim City, Paperboy, Tongue of the Fatman (ett extremt uselt fightingspel några år innan Street Fighter 2), Leisure Suit Larry 2, Killing Game Show, Space Ace, Elvira: Mistress of the Dark, Future Wars och Pro Tennis Tour. Psygnosis skröt om Shadow of the Beast och hos Microprose snackades mycket om Stunt Car Racer – båda dessa blev ju ganska coola spel.

Sim City var månadens stortitel och belönades med ett helt uppslag och det välförtjänta betyget 9/10. De testade också Xenon 2: Megablast och gav det föga smickrande 6/10. Efter att nyligen ha testat det för första gången på Evercade är jag beredd att hålla med. I samma nummer recenserades också en budgetutgåva av C64-versionen av Rogue, ett spel som går ut på att utforska framslumpade grottor och slåss mot monster. Det fick bara 3/10, så uppenbarligen var hela grejen med Rogue inte alls något att ha, och Rogue-liknande spel skulle knappast få någon framtid. Eller?

(mars-april 1992)
Chefen på engelska Commodore, Steve Franklin, berättade att man lagt ner planerna på en konsol.
”Vi hade funderingar på en Amigabaserad spelkonsol. Men vi har tänkt om. Vi ska inte slåss om den marknaden. Själv tror jag att spelkonsolerna bara kommer att överleva några år till. Föräldrarna har börjat reagera över de dyra spelen till dem.”
Det var ett märkligt uttalande med tanke på att Commodore skulle släppa CD32 ett drygt år senare, men så gick ju också Commodore i konkurs inte långt därefter, så de blandade budskapen och den dåliga framförhållningen kanske var en del av problemet…

Jag recenserade ett pianospel till Nintendo DS en gång i tiden, men över tio år tidigare fanns Miracle Piano Teaching System, som släpptes med en komplett MIDI-kompatibel keyboard. Det hela kostade 3595 kronor men var bara ”en ganska trevlig bekantskap”.

I numret recenserades strategispelet Realms, som fick 95% i betyg. Det splitternya Pinball Dreams var ännu hetare och belönades med 98%. ”Tiden kan nu indelas i två epoker; en före och en efter Pinball Dreams” tyckte recensenten Pontus Berg. Här testades också det minst sagt märkliga plattformsspelet Top Banana, som fick hyfsade 75% men som i efterhand framstår som ospelbart grötigt i sin design.

Vid det här laget hade Datormagazin en återkommande seriesida med fyra strippar: Herman, Fox Trot, Ytterfilen och Krax. Att det fanns flera serier med datortema var väl ett tidens tecken. Svenska Hemdator Nytt hade ju sin egna serie Torsten av Johan Wanloo, och Interface hade Werner Warhead av Jonas Darnell, men här användes importerade strippar.

(november 1992)
Chefredaktör Rindeblad propagerade för att spridande av datorvirus skulle kriminaliseras, vilket inte var fallet vid den tiden. I detta nummer testades också en rad turbokort till de olika Amiga-formaten. Genom att spendera allt från 4490 till 11490 kronor och antingen byta ut processorn eller koppla en expansion till sin Amiga 500 kunde man skrämma upp den till hela 40 MHz (från ursprungliga 7). Generellt var inte spel gjorda för att fungera med mer prestanda, så dessa turbokort var mer användbara för professionella användare. Det var nog också få spelfantaster som skulle lägga såna pengar på att få F16 Combat Pilot att flyta snabbare. Ville man däremot rendera med raytracing (japp, Amigan kunde detta för trettiofem år sedan) i Imagine eller lägga på texter i en video (som användes mycket i TV-produktion) kunde det säkert vara värt kostnaden.

I detta nummer fanns också en annonsbilaga från Chara Data. Förutom de ordinarie datorgrejerna fanns också en sektion med Neo Geo. Konsolen kostade här 2995 kronor (eller 3595 kronor inklusive Magician Lord och en extra joystick). Spel som Blue’s Journey och Ninja Combat gick på 995 kronor, men Burning Fight och Robo Army kostade 1295, och för toksvåra Last Resort som jag precis svurit över på min nya Super Pocket fick man punga ut med 1595 kronor. Jag lider med de spelare som betalade såna pengar och sedan insåg att deras futtiga tre continues i AES-utgåvan inte skulle räcka ens till första bossen.

Datormagazins brittiska korrespondent hade besökt David Braben och testat Frontier: Elite 2, och var extremt imponerad över detaljrikedomen. Braben berättade att han programmerade i assembler, den galningen. Men så rymdes också hela galaxen på en futtig diskett. På spelfronten fanns annars en möjligen överdriven hyllning av Lotus 3: The Ultimate Challenge som fick 94%, och en tjuvtitt på svenskutvecklade pusselspelet Legend of Myra. Pinball Fantasies hade också hunnit släppas och liksom föregångaren ett drygt halvår tidigare fick det 98%. Datormagazin var knappast främmande för höga betyg.

(december 1992)
AMOS var ett Amiga-baserat programmeringsspråk som var gjort för att enklare kunna programmera spel. Det visade Datormagazins egna Mac Larsson, som erbjöd 111 rader programmeringskod för att återskapa Tetris i AMOS. Som andra exempel på tidningens mer seriösa avdelning recenserades ordbehandlaren Final Copy 2, och man testade trackballs, ett nytt spännande alternativ till datormöss. Det fanns också en guide till att programmera och styra en LCD-display via sin dator.

På spelfronten pratades om virtual reality, som började bli verklighet i sin första tappning vid den här tiden. Man påpekade dock bristen med LCD-skärmarna, som ”idag bara (kan) visa en något suddig och grynig bild. Detta kan förändras i framtiden.” Här presenterades också det lovande formatet CD-i, som skulle lanseras tillsammans med 35 titlar, där bara en del var spel som Palm Springs Open. Här kände vi ännu inte till de kommande klassiska Zelda-spelen…

Bland recensionerna fanns Westwoods Legend of Kyrandia (92%) och det svenska pusselplattformsspelet Troddlers (91%). På insändarsidan frågade ”Bäsen” om Zelda 3 var världens bästa spel. Som Amiga-tidning vägrade Datormagazin instämma med det, men rent objektivt var det nog inte långt från sanningen vid den tiden.

I spelsammanhang är det kanske också intressant att Microsoft utannonserade att man skulle börja satsa på spelutgivning. De hade visserligen släppt enstaka spel som Flight Simulator och Microsoft Golf, men nu ville man göra mer än bara programvara. Där börjades det…

(juni-juli 1993)
Sedan nummer 1 1993 hade Andreas Axelsson och Fredrik Liliegren på Digital Illusions börjat skriva dagbok i Datormagazin, och berättade ingående om livet som spelutvecklare. Just här höll man på att slutföra Benefactor, men jobbade också på Hardcore (som inte skulle släppas förrän nyligen som Ultracore) och spelet Malfunction som tyvärr aldrig kom i närheten av utgivning.

Min hemstad Skellefteå har länge varit ett centrum för datorutbildning. Redan 1993 startade Scenografiskolan en särskild utbildning i datorgrafik där det fanns tillgång till Silicon Graphics-datorer, som var det absolut fetaste inom rendering på 90-talet. Men en stackars Amiga fanns också kvar i ett hörn.

I spelsektionen recenserades Trolls som fick omotiverade 96% av Ove Kaufeldt, mest för att AGA-versionen hade massor av färger. Som förtitt testades Eye of the Beholder 3 till PC. Det utvecklades av ett nytt team och var inte alls lika bra som Westwoods tvåa – de hade gått vidare till att göra Lands of Lore.

(juni-juli 1994)
Nu var katastrofen ett faktum: Commodore gick i konkurs i april 1994. Många tänkbara köpare var aktuella och Christer Rindeblad spekulerade om att Samsung skulle kliva in. Om det hade blivit av hade världen kunnat se helt annorlunda ut, och vi hade kunnat ha både Samsung Amiga-datorer och konsoler. Men uppenbarligen satte Irving Gould och Mehdi Ali krokben för den lösningen, och istället rann hela företaget ut i sanden. Rindeblad skrev en utmärkt sammanfattning av företagets historia där CDTV och en korkad konsolversion av C64 var två av flopparna som gjorde att inte ens en stabil Amiga 1200 kunde rädda företaget.

Beneath a Steel Sky recenserades i sin svenska version till Amiga och för att undvika en liten jävskandal var det inte Göran Fröjdh som testade det, men det fick ändå 5/5. Å andra sidan var spelet en superhöjdare så det var väl inte fel. Premiere i sin CD32-version fick 4/5, men det släpptes också en massa skräp och Cliffhanger, Last Action Hero och Dangerous Streets sågades allihop vid fotknölarna.

Datormagazin upprätthöll fortfarande sin långlivade BBS-lista. Internet via World Wide Web hade inte riktigt fått sitt genomslag, och jag minns när jag fick mitt första modem till PC lite senare. Det var strul med uppringningsanslutningen till Telia, och i desperat behov av anslutning försökte jag ringa upp några av dessa BBS:er. Men vad jag minns fick jag inte heller det att fungera, på den tiden man ringde upp via ett program i Windows 3.11. Men BBS:er var fortfarande extremt vanliga vid den tiden. Det fanns till exempel två bara i Östersund (Asgård och Pixel BBS). Man kunde också koppla upp sig till Josuas Teologiska BBS i Stockholm, om man inte hellre laddade ner skolarbeten från SuperG eller letade filer från Fidonet eller Sexnet på Digital Ocean. Det var en djungel, minst sagt, och troligen till en ganska ansenlig andel olagligt, men också oerhört spännande.

(december 1995)
Det sista numret av DMZ innehöll en jättelik krönika över tidningens tioåriga historia, som i sig är värd att leta rätt på ett exemplar för. Men lite intressant är att se några av de spel de valde att minnas från respektive år. Jag noterar att många av spelen återkom på min lista över de 40 bästa Amiga-spelen.

• 1987: Arkanoid, Defender of the Crown, Wizball, Spy vs Spy, Last Ninja, Pirates och IK+ (än så länge var det mest C64-spel här).
• 1988: Outrun, Leisure Suit Larry, Tetris, Great Giana Sisters, Battle Chess och Elite.
• 1989: Speedball, Dragon’s Lair, Dungeon Master, Populous, Silkworm, Rick Dangerous och Sim City.
• 1990: Future Wars, Indiana Jones and the Last Crusade, Operation Stealth, Loom och Wings.
• 1991: Prince of Persia, Lemmings, Monkey Island, Railroad Tycoon, Eye of the Beholder och Hunter.
• 1992: Another World, Willy Beamish, Pinball Dreams, Monkey Island 2 och Civilization.
• 1993: Indiana Jones and the Fate of Atlantis, Wing Commander, Chaos Engine, Flashback, Syndicate, Dune 2 och Cannon Fodder.
• 1994: Simon the Sorcerer, The Settlers, Bubba’n Stix, Beneath a Steel Sky, Benefactor och Theme Park.
• 1995: Sim City 2000, Rise of the Robots, Sensible World of Soccer, Heretic, Dark Forces och Full Throttle (vid det laget var Amigan i princip ute).

Datormagazin hade infört en Amiga-diskett med användbara program som fanns tillgänglig för prenumeranter. Jag var inte med då, men innan jag fick internet på min PC var deras PC-specifika diskett ovärdelig. Jag minns programmet Grabber som lät mig ta screenshots från DOS-spel.

(2023)
På Nostalgibutiken köpte jag också nummer 6 av Datormagazin Retro för att se vad de håller på med. Och jag blir onekligen lite inspirerad. Här berättar bland annat Martin Lindell om den svenska delen av Team 17 (för övrigt samma text som han har i sina egna bok om svensk spelutveckling), och det finns reportage om Monkey Island och Electronic Arts.

BBS-listan lever vidare än idag (eller 2023 alltså). Nu är det ju egentligen hemsidor, men ändå ändå. Bland annat driver Sveriges äldsta datorförening Lysator fortfarande en. Jag var med i Lysator en väldigt kort tid, mest för att försöka få tillgång till internet under min första termin i Linköping, men skrämdes bort av Unix-fokuset hos dessa hardcoredatorfantaster. En annan överlevande legend är SUGA, Swedish User Group of Amiga (suga.se). De håller fortfarande regelbundna träffar, och nu blev jag sugen (!) på att åka tillbaka till Stockholm bara för det. Ack. Det finns också en relativt ny men väldigt aktiv förening: Svenska Commodoreklubben (commodore.se) som anordnar träffar med gammalt industrifolk.

De har också den goda smaken att hylla speltidningen Interface, men som vän av ordning vill jag påpeka att jag också gjorde det, 2011, och att jag avslöjade att Henrik Brandendorff var Zyber-Zluggo. Zådezå.

Ja, till skillnad från Interface vars nystart i bloggformat varade i cirka tre dagar under 2013, så lever Datormagazin och frodas rätt hyfsat nästan fyrtio år efter starten. Det är ett ganska tydligt tecken på den passion som Commodores gamla datorer skapade och som fortfarande pyr vidare i många medelålders gubbhjärtan.