månadsarkiv: april 2011

Två veckor i himmelriket, tio år senare

2 svar

För exakt tio år sedan var jag på pilgrimsfärd. Inte till klagomuren eller Kaba eller något sånt. Min religion är spel och mitt pilgrimsmål var Japan. För det är ju så. Även om branschen har skiftat de senaste fem-tio åren så ligger ändå spelvärldens ursprung där på de smått radioaktiva öarna, och är du någorlunda brett intresserad av spel så är det bokstavligen det förlovade landet. Det tål att sägas igen: har du någonsin möjlighet att sätta undan trettio-fyrtiotusen för några veckors boende och shoppande i Japan så tveka inte, ÅK ÅK ÅK! ... Läs hela texten

Lite stiltje i World of Warcraft

Lämna ett svar

Med Yakuza och Dynasty Warriors mer eller mindre avklarade (snacka om att det finns mycket smågrejs att syssla med i de spelen!) har jag återvänt till World of Warcraft. Min worgen har precis blivit klar med Deepholm, ett ställe som jag bara besökte som hastigast tidigare. Den här gången har jag gjort praktiskt taget allt och ännu en gång är jag imponerad av hela stället. Även om det har blivit lite väl linjärt är det också proppfullt med coola och intressanta uppdrag. Hela grejen med luftskeppen var fräsch och rolig, jag gillade de två bossfajterna mot tillfångatagna drakar och det var onekligen kul att dunka ner troggs från klipporna. Sen var också troggbossen som flyr genom ett minfält av explosiva svampar en rolig variant som jag inte riktigt sett något liknande av i spelet. Men bäst hittills var draken där man slåss från svävande stenar och måste hoppa fram och tillbaka mellan dem för att inte bli grillad. Trots att det var aningen bökigt som rogue var det desto roligare. Jag gillar bossar som man kan besegra praktiskt taget naken bara man vet vad man gör, det behövs mer sånt. ... Läs hela texten

300 toppspel #15: Bonanza Bros

Lämna ett svar

Bonanza Bros
Format Megadrive/Amiga
Utvecklare Sega
År 1991
Genre Plattform

Jag vet inte hur det kom sig. Jag hade nog läst någon recension, men jag var inte sådär supersugen på Bonanza Bros. Det verkade bara lite mysigt, så jag köpte det till min Amiga 500, det var troligen 1992 eller 1993. Det var ett märkligt spel och fortfarande rätt unikt. I splitscreen fick två spelare i rollen som de rundlagda tjuvarna Mobo och Robo samarbeta för att besegra säkerhetsvakter, undvika vakthundar och plocka ihop värdeföremål, för att sedan fly till den väntande flyktzeppelinaren. Det var Sega-arkadmagi i en hyfsad konvertering och det var grymt svårt. Att spelkontrollen inte alls var anpassad för Amigans enda knapp gjorde inte saken lättare. Men vi härdade ut. Och Bonanza Bros satte sig djupt i medvetandet. Den sommaren lekte vi Bonanza-bröder utomhus, smög runt huset i jakt på gömda skatter och gömde oss på samma briljanta sätt som i spelet – när man ställer sig mot en vägg är man osynlig. Jag sålde spelet några år senare, dumt nog, men på senare år hittade jag en nyutgåva till Playstation 2 där även det udda minispelspartyspelet Tanto-R finns med, så Mobo och Robo finns fortfarande med mig. Jag avundas bara Ryo Hazuki som fick tag på dem som plastfigurer i Shenmue… ... Läs hela texten

Spelvärldens riktiga skurkar

2 svar

Vilka är spelvärldens största skurkar? Ganon, Sephiroth, Arthas kanske ni säger. Jo, men faktum är att man inte behöver titta i själva spelen för att hitta ett galleri riktigt vrickade personligheter. Spelbranschen omsätter stora pengar och det har genom åren lockat en del mindre nogräknade personligheter som tjänat storkovan på att göra allt annat än att faktiskt, tja, göra spel. Låt oss ta en titt på några av de mest spektakulära fallen.

Tim Langdell alias Edge Man

Tim Langdell är ett riktigt udda fall och en av spelhistoriens mest makabra människor. Han grundade sitt företag Edge Games år 1990 men förutom ett par tidiga 8-bitarsdatorspel (inklusive Fairlight som mer eller mindre stals från sin upphovsman) hade företaget inga egentliga titlar på över tio år. Namnet dök upp igen i modern tid då Tim stämde utvecklarna av Iphone-spelet Edge. Enligt Tim hade han rätten till samtliga spelrelaterade användningar av detta fullt normala engelska ord. Den lilla utvecklaren ville inte ta en besvärlig juridisk strid men föreslog att istället kalla sitt spel Edgy. Tim vägrade, men passade på att registrera även detta varumärke. ... Läs hela texten

El Shaddai – mästerskap i märklighet

Lämna ett svar

Ett demo på det ytterst märkliga actionspelet El Shaddai: Ascension of the Metatron släpptes till japanska Playstation Store igår och nu har jag hunnit testa. Och jag är förbluffad. Bilderna sade en del men det går inte att jämföra med att se det i rörelse. Jag hamnar mitt i en kolsvart trädgård där träden – eller är det moln – blåser i vinden. Det är som en neontavla från åttiotalet i rörelse. Märkliga ansikten avtecknar sig mot himlen. Så går jag uppför en trappa mot ingenting och hamnar i en kontrastrik miljö där svävande plattformar och mystiska fiender väntar. Det är som en blandning av Okami, Persona, Killer 7 och Rez fast på riktigt högkoncentrerat LSD, och då var de spelen rätt drogliberala till att börja med. Efter en kort tripp där hamnar jag i en sidscrollande värld där tiden skiftar från dag till natt och enorma vågor slår upp för att bära mig vidare. Allt detta till tonerna av ytterst skum gitarrfusion och med ett rätt elegant och utmanande Ninja Gaiden-liknande kampupplägg. Lägg sedan till någon sorts högtravande japansk tolkning av gammaltestamentliga karaktärer och du har ett spel som minst sagt är annorlunda. Och en kort stund med spelet talar för att det har nog med spelbarhet för att backa upp sin extrema estetik. Kanske blir det påfrestande i längden men jag tror att detta kommer att bli ett kultspel. ... Läs hela texten

300 toppspel #14: Shadow of the Colossus

3 svar

Shadow of the Colossus
Format Playstation 2
Utvecklare Team Ico
År 2006
Genre Actionäventyr

Efter Ico var det svårt att veta vilka förväntningar man skulle ha på ”uppföljaren”. Det visade sig bli ett helt nytt spel med helt nya koncept, som dessutom var ett av de allra mest ambitiösa under den förra generationen. Den stackars konsolen pressades bortom all vett och sans men resultatet blev därefter. Även om designen är fantastisk är det upplevelsen som står i centrum. Kontrasten mellan att rida fram i maklig takt genom stillsamma landskap, och att sedan hänga och slänga på undersidan av magen på en gigantisk koloss som bara vill få dig därifrån. Upplevelsen liknade inget annat och trots att flera har försökt efterlikna idén senare (Castlevania: Lords of Shadow gjorde en särskilt skamlös efterapning) är Shadow of the Colossus fortfarande tämligen unikt i sin stil. Jag väntar med spänning på den högupplösta nyutgåvan för att verkligen kunna avnjuta ett spel som var lite väl före sin tid. ... Läs hela texten

Recension: Dynasty Warriors 7

Lämna ett svar

Efter en längre tid då Dynasty Warriors-spelen släpptes årligen, plus Xtreme-utgåvor, Empires-versioner, Tactics-varianter, för att inte tala om spinoffs som Samurai Warriors och Warriors Orochi, tog Koei faktiskt en paus med sin huvudserie. Del sju är den första på flera år och den första sedan Koei gick samman med Tecmo. Har de då förvaltat tiden väl och gjort ett spel som inte bara är ännu en i raden av historiska charkuterisimulatorer?

Till skillnad från de flesta av de tidigare spelen väljer man inte en karaktär för att sedan banka sig igenom cirka femtio år av inbördeskrig. Nej, istället får vi följa historien om vart och ett av de tre kungadömena, från den gemensamma starten vid Gula Turbanerna-upproret och slagen mot tyrannen Dong Zhuo, och sedan hela vägen till deras respektive slutstrider. På vägen möter vi dels förstås originalhjältarna Liu Bei, Cao Cao och Sun Jian, men vart och ett av de cirka tjugo slagen som varje sida får vara med i har en egen huvudperson. På så sätt hinner jag spela som nästan alla innan jag ser slutsekvenserna och får prova på figurer som alltid har gått oanvända i tidigare spel, som Pang Tong eller Huang Zhong. För första gången fortsätter också handlingen efter cirka år 230 där vi får följa Jin-kungadömet som slutligen skulle bli det som gick segrande ur striden, och med dem ett helt nytt gäng hjältar. ... Läs hela texten

Koncentrerad manlighet på Discovery

Lämna ett svar

Jag tittar mestadels på Discovery nu för tiden. En uppsättning riktigt bra kanaler, förutom det faktum att saker tenderar att gå i repris om och om (och om) igen. Och ofta riktigt bra program, med en blandning av intressanta ”dokusåpor” som The Colony och en rad olika byggprogram som de där tvillingarna som bygger stridsvagnar. Vad som däremot har slagit mig på sistone är hur kanalerna erbjuder en rad manliga förebilder.

Mest uppenbart är förstås Man Lab med James May (ni vet, han från Top Gear). Han visar upp saker som varje man egentligen borde kunna, som att kunna desarmera en bomb eller att sjunga en serenad. Dessutom är han ofta väldigt rolig och det ser ut som att det mesta i programmet är gjort av honom själv, inklusive titelmelodin. Händighet och flexibilitet på en gång, det är manligt. Som om Martin Timell kunde sjunga. Skäggstatus: Tyvärr renrakad som en bebisrumpa. ... Läs hela texten

Fortress Maximus – den ultimata Transformern

7 svar

Äntligen var den klar, min video om Fortress Maximus, ett fantastiskt åbäke till plastpryl som jag har velat ha ända sedan 1988. Du kan väl börja med att kolla på den.

Ja, efter 23 års väntan har jag äntligen en Fortress Maximus, tack vare SweTransformer på NTFA.net. På många sätt är det här kulmen på mitt samlande, det är liksom svårt att överträffa en 56 centimeter hög mastodont som den här. Fortress Maximus var min heliga graal, mitt mecha-Mekka. Det har hänt att jag bokstavligen har drömt att jag hittade honom billigt i någon affär (vilket är sjukt osannolikt då han aldrig ens släpptes här back in the days) men förhoppningsvis ska jag slippa det nu. ... Läs hela texten

Disgaea 4 kommer till Sverige

Lämna ett svar

Disgaea var en minst sagt frisk fläkt i strategirollspelsträsket när det släpptes för sex år sedan, och det blev en liten favorit för mig också. Det enda man egentligen kan klaga på är att spelet är alldeles för fullpackat för sitt eget bästa. Det gick bokstavligen att spela i evigheter och levla upp figurer och vapen in absurdum och lite till. Därför hoppade jag över tvåan och sedan trean som släpptes till Playstation 3 men med samma grafik. Jag brukar vanligen inte gnälla på grafik (se exempel) men det kändes lite väl gammalt. Alla såna reservationer kan vi glömma nu för Disgaea 4 är fullständigt omritat och ser alldeles bedårande ut. Arga minderåriga demoner, explosiva pingviner och lättklätt kattfolk, allt är sig likt men mycket, mycket fräschare. Jag utgår från att den sanslösa humorn och det intelligenta taktiska upplägget är bevarat. Disgaea 4 släpps i höst i Sverige. DOOD! ... Läs hela texten