For the past few years, I’ve been drawing pictures of the characters we used to play in ICE’s Middle-earth Role Playing system (MERP) back in the nineties. I began with my own favourites but as they were completed I turned to others, some of which had a picture drawn back then but some I had no idea how they looked. That was the exciting part – finally deciding on a look after all this time. Then, when I once again ran out of reasonably interesting characters to portray, I wanted to make physical versions of them. As I had become interested in Lego again, it was an obvious choice. Thus, here’s my collection so far.
månadsarkiv: juni 2013
Man tror att man har kommit undan
I förrgår stod jag framför min ansenliga Transformers-samling och kom till en insikt. Egentligen bryr jag mig inte om särskilt många av dem längre. Många köpte jag under en period då det var en glädje i att bara se fräscha nya versioner av gamla favoriter, även om de aldrig var några favoriter. Figurer som Hound, Mirage och Sideswipe som jag aldrig hade någon personlig koppling till. Jag sålde ett gäng förra året och drog in rätt bra med pengar på det. Kanske det är dags igen. Kanske är det bättre att trimma ner samlingen till de som faktiskt är favoriter, för att rummet ska se lite mindre ut som en åttaårings feberdrömmar.
Besjälning: The Game
Jag spelade just klart Thomas Was Alone, vilket inte får ses som någon större spelarbedrift. Och egentligen är det inget sensationellt spel heller… förutom det fascinerande i hur utvecklaren har fått rektanglars öde att bli gripande. När supermegajätteultramastodontspektakel till 100-miljonerdollarsspel kämpar med att skriva tårdrypande musik och låta fotorealistiska plastdockor hålla en döende vän i famnen i en mellansekvens som i sig tog tre månader att göra, då lyckas Thomas Was Alone engagera mig i en röd rektangel. Helt enkelt genom att ge den (visserligen orimliga) personlighetsdrag och berätta en historia.
Atlus i konkurs
Jahapp, nyss var det Cave och nu är det Atlus, eller närmare bestämt Index (som numera äger Atlus som ett varumärke). Företaget går i konkurs och söker nu en ny ägare, och framtiden är därför mycket oviss för Shin Megami Tensei, Persona, Etrian Odyssey och en rad andra mindre rollspel. Vilket, om man ska hårddra det, innebär en stor del av genren i Japan utanför Square-Enix och Level 5.
Problemet är att Index genomgår en utredning för bedrägerier, som egentligen inte har med spelutvecklingen att göra. Det verkar som att hela ledningen varit inblandad i fuffensaffärer, och det är troligen det som gör att långivarna nu dragit öronen åt sig. Fördelen är att Atlus och dess varumärken fortfarande är lönsamt och borde vara ett attraktivt byte för många. Nintendo får ju många av deras spel och har till och med en crossover på gång i form av Fire Emblem x Shin Megami Tensei, och Sony har länge varit förknippade med Persona-serien.
Lego Lord of the Rings Orthanc
Jag har byggt upp höjdpunkten i sommarens Lego-utbud: den 73 cm höga modellen av Orthanc, Sarumans torn från Lord of the Rings-trilogin. Förutom att ge mig sex timmars byggtid och en himla läcker slutprodukt har Orthanc också fått mig att inse att min gamla digitalkamera inte längre duger att filma med. Jag borde nog köpa en ny… om jag inte precis hade bränt alla pengar på Lego.
Speltidningen för en retronörd
Idag anlände mitt första nummer av helårsprenumerationen på Retro Gamer. Jag har köpt sporadiska nummer förut, oftast när jag ska ut och åka, och de är alltid proppfulla med spännande grejer. Dels förstås saker jag redan gillar, men tidningen har också öppnat mina ögon för andra intressanta titlar som Rares (eller Ultimate Play The Game som de hette) tidiga spel Sabrewulf och Knight Lore, eller i största allmänhet gett lite inblick i gamla spelutvecklare som Imageworks, First Star Software eller gänget som skapade Dungeon Master.
Demon’s Souls, ännu en gång
Stora delar av fredag och lördag ägnades åt ett enda spel: Demon’s Souls. Det är lite fascinerande hur det här spelet också sakta börjar kännas överkomligt. Jag minns så väl hur jag gav upp, flera gånger. Men när man väl börjar ha koll på systemet och utnyttja vapensystemet till max (läs: bygga en tokstark båge) är det faktiskt inte alls särskilt utmanande, för det mesta. Samtidigt får man aldrig någonsin bli för kaxig, för då tar det stopp direkt. Demon’s Souls är elakare än Dark Souls och mindre förlåtande, helt klart. Och kanske lite mer slumpmässigt ibland.
Midsommar i Boletaria och Mystara
Det räcker tydligen inte med att klara Demon’s Souls två gånger. Jag är fortfarande sugen på att utforska Boletaria närmare. Planen för dagen är att träffa två andra hugade Demon’s Souls-utforskare och springa igenom spelet ännu en gång. Den här gången har jag gjort i ordning en bågskytt. Det var ju himla smidigt att klara spelet med båge förut, och jag vill se hur trasigt det blir om jag fokuserar helt och hållet på det. Och så har jag upptäckt att det faktiskt går att göra figurer som inte ser ut som en parodi på en engelsman, blek och småfet.
Nämen, Microsoft tänker om
Power to the people! Eller nåt. Efter massiva, massiva protester, en rent pinsam opinionsundersökning på Amazon och förhandsbokningar där Playstation 4 krossar Xbox One har Microsoft tvingats tänka om. Redan en dryg vecka efter E3 berättar Don Mattrick att begränsningarna är borttagna.
* Du behöver inte vara online för att spela singleplayerspel överhuvudtaget, förutom en första registrering med konsolen.
* Full äganderätt för skivbaserade spel, som alltså går att sälja, byta eller låna ut helt fritt.
Microsoft kan inte räkna
Alltså, nu får de snart ta och ge sig. Det här är värre än Sonys värsta PR-blundrar, när Playstation 2 sades kunna rendera The Matrix, eller när Playstation 3 skulle bota cancer (den bidrog dock en aning genom att stödja Folding@Home under några år). Nu har Microsoft hävdat att molnet bidrar med oändlig datorkraft.
Det är konstruktionschefen Jeff Henshaw som säger det, och då måste jag fråga Jeff om han har någon som helst koll på begreppet oändlig. Låt oss roa oss med att anta att Microsoft har rätt i sitt skryt. En oändlig datorkraft kräver antingen en oändlig mängd servrar eller att de omnämnda 300.000 servrarna har oändlig kraft i sig. Då skulle det förstås räcka med bara en server och Microsoft vore korkade att bygga 300.000. Men låt gå för det. Oavsett kräver de här servrarna oändligt mycket ström, eftersom beräkningar inte kan göras utan energiförbrukning och oavsett hur effektiva de är, så kommer en oändlig kapacitet att förbruka oändligt mycket energi. Dessutom oändligt snabbt. Där kan vi tala om miljökatastrof.