månadsarkiv: december 2014

En fågelsaga

To The Moon är ett av mina favoritspel, men frågan är väl om det egentligen kan klassas som ett spel. Det hade några enstaka enkla pussel och lite hämta-grej-använd-grej á la äventyrsspel, men det var i huvudsak en interaktiv berättelse. Nästa spel av den mångkreative Kan Gao heter A Bird Story och det bjuder på ännu mindre spelmoment. Faktum är att det är minimalistiskt på alla sätt.

Det är nästan parodiskt hur spelet erbjuder sisådär femton språk, eftersom den enda texten är i spelets startmeny. Resten är en stumfilm, eller motsvarande åtminstone. Vi får följa en ung pojke som blir utslängd från klassrummet för att han inte kan koncentrera sig och istället sitter och viker pappersflygplan (kan man ana en bakgrund av Aspergers som i To The Moon?), och som på vägen hem räddar en fågel som skadat vingen. Vi får sedan följa deras liv tillsammans, helt utan ord, men ackompanjerat av ljuvlig musik. ... Läs hela texten

Ikapp med Marvel-filmerna

Idag såg jag äntligen X-Men: Days of Future Past, och i och med den och gårdagens Guardians of the Galaxy är jag ikapp. Mestadels, förutom Wolverine-filmerna som jag nog skiter i. X-Men, X-Men 2, The Last Stand, First Class och Days of Future Past, i Fox serier. Och så Iron-Man, Iron-Man 2, Iron-Man 3, Hulk, Thor, The Dark World, Captain America, The Winter Soldier, The Avengers och Guardians of the Galaxy. Wow, när man ser dem så där kan man börja undra om det görs något annat än superhjältefilmer numera. Fast så länge de drar in sisådär tio miljarder styck så lär det fortsätta. ... Läs hela texten

Guardians of the Galaxy var supermysig

Guardians of the Galaxy måste vara en av de mest tveeggade Marvel-filmerna. Jag menar, alla älskar Iron Man, Avengers och The Winter Soldier, och de flesta tycker att Iron Man 3 och Thor 2 var menlösa, men när det gäller Guardians of the Galaxy har jag hört både och. Allt från höjdarfilm till fullständigt nonsens. Jag måste nog ansluta mig till de första. Jag menar, den är genomfånig. Den är så fullständigt packad med nonsens att hälften vore nog för att fylla en genomsnittlig Jim Carrey-rulle. Men det är precis vad som behövs i Marvels filmutbud. De andra filmerna tar sig själva på väldigt stort allvar, men här, står galaxens öde faktiskt på spel. Oavsett vad som hade hänt om inte Avengers hade funnits hade ingen i galaxen brytt sig särskilt, förutom de futtiga sex miljarderna på jorden. ... Läs hela texten

Mellandagsshopping

Med alla reor som pågår konstant numera känns mellandagsrean lite överskattad, men det är ju i alla fall lite kul att kika. Och jag hittade faktiskt en del.

* Lords of the Fallen – jag har varit sugen ett tag och det är nog dags att sätta igång med det här. Jag har spelat väldigt lite ”riktiga” spel på Playstation 4 hittills, men nu blir det Lords of the Fallen fram till Bloodborne, och sen Bloodborne fram till Dark Souls II, och sen är jag nog redigt less på speltypen ett tag framöver. ... Läs hela texten

Symphony of the Night är nog bäst på PSP ändå

Jag började min julgenomspelning av Castlevania: Symphony of the Night på Vita, eftersom det är himla smidigt att inte behöva ockupera jul-TV:n när folk vill se Kalle Anka och annat tjafs. Men ganska snabbt började jag se begränsningarna. Det är PAL-versionen, så den känns väldigt seg i sammanhanget. Och efter ett tag insåg jag att Konami numera, efter många om och men, har släppt Castlevania: The Dracula X Chronicles även för nerladdning i Europa. Sagt och gjort: jag återbesökte Richters omgjorda äventyr (som jag behöver spela igenom det också) och låste upp Symphony of the Night. ... Läs hela texten

Halva livet med Symphony of the Night

Idag är det sjutton år sedan jag fick Castlevania: Symphony of the Night på julaftons morgon. Även om jag hade börjat min Playstation-karriär med Soul Blade och var mest imponerad av spel som Final Fantasy VII och Street Fighter EX hade jag den goda smaken att önska mig Konamis tvådimensionella epos i julklapp. Och det året kändes varken julgröten eller Karl Bertil Jonsson särskilt aktuellt, när jag istället hade ett helt vampyrslott att utforska.

Ändå tog det ett tag att verkligen fastna för det. Jag spelade en massa Final Fantasy VII och VIII, och Bushido Blade, och Parappa the Rapper och en massa Gran Turismo. Egentligen var det nog Dreamcast som befäste Castlevanias storhet. När jag hade börjat med Power Stone och Soul Calibur insåg jag med all önskvärd tydlighet att alla de här PSone-spelen såg ut, diplomatiskt sagt, som skit. Jag blev akut allergisk mot fladdrande texturer utan perspektivkorrigering, triangulära näsor och bristfällig bilduppdatering. Och vips var stora delar av mitt spelutbud ospelbart. Och när jag återvände till Symphony of the Night hade det inte åldrats en sekund. Istället upptäckte jag nya hemligheter och specialvapen, efter att redan ha spelat det hyfsat intensivt i två år. ... Läs hela texten

Vinterlandsbygge i vinterlandet

Ännu en gång har jag besökt Lego-himlen, även känd som butiken HB Adventure Lego Center. Den här gången var det inte bara shopping som stod på schemat, då Swebrick arrangerade sammankomst med syftet att bygga om en av montrarna. Förutom välsorterad Lego-butik är det ju också en utställning av massvis av spektakulära Lego-scener, med tonvikt på Star Wars.

Hoth-scenen var tidigare byggd på frigolit, men nu var tanken att ersätta det med ett komplett landskap. När jag anlände fanns mycket redan på plats, inklusive en liten grotta med Luke i wampans våld. På sidan konstruerades även rebellernas bas som tog upp ett par plattor bara den, och även ett gäng kanoner och en nertrampad Snowspeeder. Jag hann hjälpa till med lite av själva landskapet innan jag började fundera på inredning. Inspirerad av mina tidigare byggen gick jag åt sidan med den svarta legolådan (det var ju annars mest vitt som gick åt) och konstruerade ett Star Wars-arkadkabinett som jag tyckte passade utmärkt i ett hörn. ... Läs hela texten

Recension: Super Smash Bros 3DS

Jag köpte en Gamecube nästan enbart för att spela Super Smash Bros Melee. Jag gillade det och spelade förvisso en massa timmar, men i slutändan köpte jag bara några få spel till på formatet, så det var lite onödigt i det stora hela. Jag köpte en Wii nästan enbart för att spela Super Smash Bros Brawl. Jag gillade det och spelade förvisso en massa timmar, men i slutändan köpte jag bara några få spel till på formatet, så det var lite onödigt i det stora hela.

Jag funderade på att göra samma sak även denna gång, men möjligen har jag lärt av mina misstag. Och den här gången fanns ett alternativ: istället för att köpa en Wii U kunde jag köpa samma spel på 3DS. Det är förstås ett mycket trevligt erbjudande… förutom att det egentligen inte är samma spel. ... Läs hela texten

Recension: The Binding of Isaac: Rebirth

Unge Isaac (cirka tre år) lever ett ganska hemskt liv, inlåst utan leksaker eller vänner. Men det ska bli värre, betydligt värre. Hans fanatiskt religiösa mamma får order av Gud att döda honom. I panik flyr Isaac ner i källaren, där en serie demoniska mardrömmar väntar och hans enda vapen är hans tårar.

Edmund McMillen är en mycket sjuk människa. Där Super Meat Boy var en fullständigt sadistisk men skojfrisk tolkning av Super Mario Bros är Binding of Isaac en surrealistisk Legend of Zelda-variant med framslumpade världar och en design som skulle få både Silent Hill-teamet och Guillermo del Toro att skruva på sig besvärat. Isaacs äventyr har hög äckelfaktor, i någon sorts pervers kontrast till den gulliga utformningen. ... Läs hela texten

Den digitala döden slår till igen

Jag missade totalt att Ultimate Marvel vs Capcom 3 slutade säljas till Vita, fast i det fallet klarade jag mig väl utan. Tyvärr missade jag också Marvel vs Capcom 2, som numera återigen är ett samlarobjekt som bara finns på Dreamcast, Playstation 2 och Xbox. Och nästa i ordningen är Marvel vs Capcom Origins (Marvel Superheroes och Marvel vs Capcom 1) som försvinner i dagarna. Jag hade inte tänkt köpa det och lär inte göra det nu heller, men om jag ångrar mig så är jag rökt.

Det är minst sagt ett jävla sätt. Nu när många spel är enbart digitala så hade man ju kunnat tro att slutsålda exemplar var ett minne blott, men icke då. Det är nästan värre. Vill jag ha tag på Panzer Dragoon Saga eller Moonstone eller Metal Slug AES så är det bara att gå ut på Ebay och punga ut med en rejäl slant. Vill jag om några år ha tag i, exempelvis, Duck Tales Remastered, så lär Disney-licensen ha gått ut och vips så är hela spelet inklusive den fantasiska remixade musiken borta för alltid. Och jag skulle inte vänta med att skaffa det en gång och snart återigen eftertrakade Dungeons & Dragons: Shadow Over Mystara. Alla spel kan försvinna men licenstitlar är mer riskabla än andra. ... Läs hela texten