månadsarkiv: januari 2022

Recension: SNK vs Capcom: Card Fighter’s Clash

För tjugotre år sedan hände det omöjliga: spelvärldens största ärkerivaler, de två Osaka-baserade 2D-fightingmästarna Capcom och SNK, gjorde plötsligt gemensam sak och inledde några år av intensivt samarbete. Det första resultatet var SNK vs Capcom: Card Fighter’s Clash (stavningen på den titeln varierar dock till och med på omslaget) till SNK:s bärbara Neo-Geo Pocket Color. Upplägget var uppenbart inspirerat av Pokemon, där man får välja en av två generiska ungdomar som ska tävla mot andra för att bli den allra bästa och samla dem alla. Det finns också två versioner (SNK och Capcom, förstås) med lite olika startuppsättningar och perspektiv. Men istället för att tränga in Ryu och Mai i någon sorts bollar (vilket i och för sig hade varit underhållande) handlar det om ett fiktivt kortspel i ett någorlunda fiktivt Osaka där alla dyrkar SNK och Capcom. ... Läs hela texten

Årets spel 2021

Jag hade förstås hoppats på att 2021 skulle bli en förbättring, men det blev i princip 2020 2.0. Tack vare att jag fick vaccinera mig blev hösten lite mer avslappnad och jag hann träffa lite kompisar och till och med flytta, men sen gjorde hela omikron-grejen att allt verkar börja om igen.

På spelfronten blev det också lite avslaget. Precis som 2020 ägnade jag allra mest tid åt Dark Souls 2 och 3, ofta i co-op. Till slut lyckades jag få tag på en Playstation 5 så där blev det lite nytt att testa, men spelvärlden har i princip bara gått och väntat på bättre tider. Demon’s Souls fick i alla fall lite uppmärksamhet, om än lite för sent. Och det är mycket riktigt ett utmärkt spel, även om bristerna från originalet fortfarande är precis desamma. Det största problemet är bristen på variation, där det bara finns enstaka vapen, magier och rustningar av varje typ så att det inte går att göra särskilt varierade karaktärskoncept. Det var nog mest därför jag återvände till Dark Souls 2 trots den ruskigt primitiva grafiken. ... Läs hela texten

Cobra Kai öser vidare

Jag avslutade året med att plöja igenom hela säsong fyra av Cobra Kai, efter att ha väntat rätt länge med del tre. Därför har mina intryck av de båda säsongerna blivit ganska svåra att skilja åt. Det jag kan konstatera är att den här märkliga serien lyckas med det mesta. Låt mig förklara utan att gå in på detaljer.

Särskilt säsong tre bjöd på lite väl många återvändande ansikten, men som ett stort fan av Karate Kid 2 kan jag knappast klaga. Förutom de två uppenbara karaktärerna blev jag väldigt imponerad av att de följde upp en liten men viktig del av upplösningen i filmen där Daniel räddade livet på en flicka som i övrigt inte hade varit involverad i handlingen. I övrigt tycker jag att själva berättandet inte utvecklades särskilt mycket, och mycket tid gick åt till att följa upp konsekvenserna av säsong två, nämligen att Robby satt i ungdomshäkte, att Miguel låg på sjukhus med bruten rygg och att Sam hade post-traumatiska bekymmer. Striderna blir dock bara bättre och bättre, och frånvaron av synliga klipp i det episka jätteslagsmålet förtjänar någon sorts pris. ... Läs hela texten