Super Mario Bros. 2
Format NES
Utvecklare Nintendo
År 1989
Genre Plattform

Super Mario Bros. 2 var det första spelet jag verkligen såg fram emot. Fram till dess hade vi köpt lite blandade spel till min NES som jag fått två år tidigare men jag hade inte direkt längtat efter något tidigare. Tack vare Nintendoklubbens monokroma nyhetsblad var hypen för Super Mario Bros. 2 total, och spänningen låg på topp. Tack vare dess ursprung som ett helt annat spel (något jag inte hade någon aning om då) var det fullständigt nytt för ett Mario-spel och då, innan jag blivit blasé på otaliga identiska uppföljare i alla serier, var det precis som det borde vara. Nytt spel, ny värld, nya förutsättningar.

När spelet äntligen anlände i Sverige köpte jag det så snart det bara gick, på den lilla TV- och radioaffären i Skelleftehamn. Sen spelade jag, och spelade, och spelade. Det här spelet blev det sista jag köpte innan jag bytte upp mig till Amigan, men i gengäld spelade jag det om och om igen och höll räkning på hur många gånger jag klarade det. Jag tror jag var uppe på runt 55 innan vi till slut sålde NES:en. En av bedrifterna var att fördela banorna jämnt mellan figurerna så att den sista hyllningsbilden listade alla fyra figurernas namn, men lustigt nog föredrog jag alltid de andra tre framför Mario. Luigis hoppkapacitet (som gjorde det möjligt att fuska sig fram genom en del banor), Toads grävförmåga (som var otroligt nödvändig på ökenbanorna) och prinsessans flygande (som öppnade en del hemliga vägar) kändes alltid mer användbara än Marios medelmåtta. Jag saknar fortfarande en ordentlig uppföljare till Super Mario Bros. 2…