5 förlegade teknikupplevelser

Ibland känner jag mig riktigt gammal. Till exempel när jag tänker på saker man gjorde förr i tiden som ”dagens ungdom” aldrig ens kommer att behöva reflektera över. Med teknikens utveckling finns det flera saker som vanligt folk aldrig mer kommer att ägna sig åt. Jag tänker till exempel på…

* Att spela in musik från radio. Jag ägnade mången lördagmorgon åt att sitta och lyssna på Svensktoppen för att försöka fånga någon ny bra låt. Bandet framspolat till rätt ställe, fingrarna på PLAY och REC, och öronen på helspänn efter de första tonerna. Det gällde också att ha turen att få en bra inspelning utan någon radiopratare ovanpå de första tio sekunderna. Med många låtar som jag lyssnar på idag kommer jag fortfarande ihåg några sekunders snack som ramade in den på mina första blandband. Numera, om jag skulle höra någon bra musik på radio (vilket aldrig händer eftersom radio per definition spelar Dålig Musik) så behöver jag bara notera någon textstump, googla fram namnet och sedan ha köpt låten på Itunes inom en minut, och sedan slänga över den på min tändsticksaskstora MP3-spelare. Om jag inte använder ett program för att identifiera låten automatiskt.

* Aningen relaterat, det här med att spola kassettband och videoband. Jag minns så väl spänningen när man hyrde en ny film: skulle vi behöva spola tillbaka den? Det var ju närmast höjden av ohyfs att ha lämnat tillbaka en film otillbakaspolad. På kassettband var det ännu mer spolande. Banden som gick om och om igen hade jag stenkoll på. Jag kunde trycka ner framåtspolningen och veta att efter sju sekunder så började låten jag ville ha. Ibland var det snabbare att vända bandet och spola framåt istället för att spola tillbaka på den sidan man var. Och så kommer jag ju ihåg de gångerna ett band trasslade till sig, så man fick pilla ut det ur bandspelaren och för hand skruva in bandet i kassetten igen… och be en bön om att det fortfarande skulle hålla. Oftast gjorde det faktiskt det. Idag existerar väl praktiskt taget ingen media som går att spola? Eller räknas hårddiskar som måste varva igång efter att ha hamnat i sleep mode?

* Tidigt i min Amiga-period var det här begreppet med hårddisk eller filhantering helt obekanta begrepp. Ville man ha något kopierat så körde man ett kopieringsprogram som gjorde en exakt kopia av disketten i fråga. De allra flesta körde Xcopy, jag använde White Lightning. Sen var det bara att mata in disketten med det där tillfredsställande klicket och låta Amigan tugga i sig all data, byta diskett, för att sedan mata ut allt på en ny diskett (gärna de färgglada disketterna av märket Noname (!) ). Hela tiden fruktade man det oroväckande stönet från diskettläsaren när den inte riktigt kunde läsa en sektion. Numera är det väl sällan man kopierar något alls. Om det överhuvudtaget rör sig om fysiska lagringsmedia så är det bara Utforskaren som gäller och copy-paste.

* Nummerskiva på en telefon, räck upp handen alla som har använt en sån efter 1992. Min första telefon var stor, röd och hade nummerskiva, men redan då tyckte jag att det var lite förlegat. Jag fick snart en knapptelefon, ni vet den där standardmodellen från Televerket med tolv svarta knappar och en plastlucka att pilla bort för ”R”-knappen som inte fanns på alla modeller. Men hemtelefoner i allmänhet är ju på utdöende. Jag äger en telefon och ett nummer men använder den i praktiken inte. På jobbet rings det en del men alltid i headset, jag tror inte jag har lyft på luren där en enda gång. Och snart behöver man knappt knappa in ett telefonnummer längre eftersom de allra flesta är kompisar som finns sparade, om inte i historiken så åtminstone i telefonboken. Jag minns fortfarande hemnumren till mina barndomskamrater (31196! 32005!) men mobilnummer behöver man aldrig längre lägga på minnet.

* Om jag skulle tappa bort fjärrkontrollen till min TV idag skulle jag lika gärna kunna slänga hela TV:n (eller, möjligen, beställa en ny fjärrkontroll). Det finns bokstavligen inte en enda knapp på min 47-tums LG. Att lyfta på arslet ur TV-soffan behöver jag bara göra för att ställa om ljudet på förstärkaren (eftersom jag har en uråldrig Dual som dock låter GRYMT bra i stereo) eller koppla in nån USB-grej. Annat var det med min första TV, en Telefunken på cirka 18 tum i trälåda. Den hade sex tryckknappar för kanaler, som var och en var kopplad till en utfällbar dosa där man kunde fippla med knappar och vrida på hjul för att pejla in antennkanalerna. Nu var det inget större bekymmer eftersom vi bara hade ettan och tvåan. Sexan användes ofta för att pejla in NES:ens antennsignal, men det var lika frustrerande varje gång man besökte någon kompis som inte hade koll på det där, och därför pejlade in konsolen på en standardkanal varje gång (varpå någon pappa förmodligen fick svära ett tag innan han återigen kunde få in Jarl Alfredius i rutan). Numera… tja, HDMI har gjort saker betydligt enklare. En modern motsvarighet är väl däremot alla bildinställningar man måste göra för olika media, för att minimera lagg i spel men få rätt synk i filmer, och det manuella fipplandet med 3D-inställningar…

En tanke kring ”5 förlegade teknikupplevelser

  1. Erik Malm

    ”Det gällde också att ha turen att få en bra inspelning utan någon radiopratare ovanpå de första tio sekunderna. Med många låtar som jag lyssnar på idag kommer jag fortfarande ihåg några sekunders snack som ramade in den på mina första blandband.”

    Tell me about it. 1994 läste jag en artikel med bland andra P3-profilen Amanda Rydman, och här fastslogs att det var ”den största synd man kan göra” att ”bränna ett intro”, det vill säga prata efter att låten hade startat. Däremot misstänkte flera på 80-talet att exempelvis Trackslistans Kaj Kindvall gjort det till en vana att öppna matluckan strax innan låten slutat, just för att förhindra att folk spelade in från radion istället för att köpa skivor/kassettband.

    (Ljudkvalitet var liksom inte avgörande för gemene man på den tiden; att ”spela av” skivor/band hos en vän var så vitt jag minns ett fullgott alternativ till att köpa desamma även för många vuxna.)

    Apropå radiopratarsnack fastnade den här kommentaren från 1999 i mitt minne, trots att jag bara hörde den en gång (från Modern Talkings ”Sexy Sexy Lover”):

    Rapparen Eric Singleton: ”Let’s have sex!”
    Någon NRJ-radiovärd: ”Sorry, jag är hetero!”

    …mitt på dagen, i ett barn/ungdomsprogram! ^_^ Svårt att föreställa sig det bara tio år tidigare….

Lämna ett svar