Ah, Figaro!

Det borde vara ungefär fjärde, femte försöket nu. Final Fantasy VI har alltid haft någon sorts problem för mig. Det var smått legendariskt eftersom det inte släpptes i Sverige (förrän cirka 2002), men jag köpte en SNES och en importadapter tillsammans med en kompis enbart för att kunna spela det. Tyvärr var det något specialskydd i spelet så menyerna blev svarta en bit in, vilket gjorde det väldigt bökigt. Sen skaffade jag en emulator, som inte kunde visa genomskinliga effekter men rullade på hyfsat, men den slutade fungera. Sen försökte jag med importversionen till PSone, som också glitchade på något sätt. Och så köpte jag till slut den svenska PSone-versionen men vid det laget var jag tämligen less på att göra allt från början. Sen har jag en japansk kassett av spelet (för det toksnygga omslaget) och undrar banne mig om jag inte köpte det på Wii också.

Nu har jag spelet i min SNES Classic Mini och har precis passerat Figaro Castle och South Figaro. Spelet är svårare än jag minns det och börjar vara till åren kommet rent grafiskt, men Nobuo Uematsus musik håller stämningen uppe utan problem. Ledmotiv efter klassiskt ledmotiv varvas och gör karaktärerna hundra gånger mer intressanta än deras små gester och nerklippta dialoger annars skulle åstadkomma. Bara två timmar in i spelet har jag hört ”Figaro”, Edgars tema, ”Kids Run Through The City Corner”, ”The Decisive Battle” och förstås ”Opening Theme ~ Tina”. Final Fantasy 6, 7 och 8 var när Uematsu var som allra bäst och det kryllar av makalös musik. Förhoppningsvis gör det att jag orkar hela vägen den här gången.

Lämna ett svar