Ant-Man and the Wasp

Den förra Ant-Man var en okej film men uppriktigt sagt kommer jag knappt ihåg något av den. Jag är inte jätteförtjust i Paul Rudd och även om många uppskattade det mindre formatet (ha!) så var det inte så mycket att engagera sig i. Den här filmen har ett liknande upplägg med mer fokus på ett uppdrag än någon världshotande fara, och på det hela taget påminner det mer om typ Lock Stock And Two Smoking Barrels än ett regelrätt Marvel-film. Medan Scott är i husarrest efter Captain America: Civil War så jobbar Hank Pym och Hope Van Dyne vidare i sitt labb, nu med målet att försöka hitta Janet som försvann i kvantdimensionen. Under tiden är det flera andra som försöker få tag på labbet, som blir någon sorts MacGuffin i sig. Det är inte vanligt att en stor jäkla byggnad blir en MacGuffin men så handlar det ju också om Ant-Man.

Jag tycker att det generellt fungerar bra. Effekterna är förstås helt vansinniga både konceptuellt och kvalitetsmässigt, och även om det borde bli superfladdrigt när folk förminskas och förstoras hejvilt så är actionscenerna väldigt tajta. Numera blinkar man knappt när Marvel kör sina föryngringsscener och ger oss Michelle Pfeiffer, Michael Douglas och Laurence Fishburne i trettio år yngre gestalter.

Nu är ju visserligen Ant-Man and the Wasp en actionkomedi och alla Marvel-filmerna tenderar att ha humor, men här är det väldigt ofta som det blir långa utdragna dialoger med folk som missförstår varandra eller bara pladdrar på. Att de faktiskt börjar påpeka att de borde fokusera på vad de faktiskt ska göra ändrar inte på det faktumet. Den riktigt lyckade komiken ligger istället i de vansinniga situationerna som uppstår när stora saker blir små eller vice versa.

Sen är det kanske bara jag som ifrågasätter den allmänna mekaniken i det hela och hur pyttesmå saker ibland har full massa och ibland blir proportionellt lätta, eller hur det där med dräkterna inte verkar behövas för att överleva alla möjliga omvandlingar. Fast att ifrågasätta mekanik i en värld som faktiskt inkluderar Shuris nanomaskiner och, liksom, Doctor Strange och Scarlet Witch, börjar väl vara lite meningslöst.

På det hela taget är det en välgjord och underhållande film, men jag saknar lite drama. En väldigt sockersöt frånskild-pappa-grej som har gjorts i typ allt från Liar Liar till Mrs Doubtfire förut räcker inte till. Jag såg om Black Panther häromdagen och den får mig att känna saker. Den här filmen var bara en sjysst popcornrulle.

Det här inlägget postades i Film och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.