Åter till Dawn of Sorrow

Efter att ha inspirerats av Lobos Jrs genomspelning av Castlevania: Symphony of the Night bestämde jag mig för att återvända till ett spel som nästan, men inte riktigt, lyckades överträffa det. Castlevania: Dawn of Sorrow släpptes praktiskt taget vid releasen av Nintendo DS och var spelet som fick mig att köpa konsolen (även om Super Mario 64 DS inte direkt gjorde saken sämre).

Som en av seriens få raka uppföljare fortsatte det direkt efter Aria of Sorrow. Soma Cruz har förlikat sig med tanken på att han är Draculas efterträdare men lever ett vanligt liv, tills ett gäng onda kultister dyker upp och försöker provocera honom. Snart är han på väg till deras hemvist, ett slott misstänkt likt Draculas…

Dawn of Sorrow är förmodligen det spelet i serien som är mest likt Symphony of the Night. Till skillnad från Alucard som mest uppgraderar sig med nya vapen kan Soma absorbera själar som ger honom nya krafter, och som dessutom kan användas för att byta ut sina standardvapen. Det är ett ganska ovanligt och dessutom ickelinjärt upplägg, där man kan grinda vissa fiender tidigt för att få en väldigt användbar själ. Får man tag på Mandragora och Manticore kan man praktiskt taget leka sig genom stora delar av resten av spelet.

Även om Dawn of Sorrow som många andra Castlevania har plockat massvis av grafik från tidigare titlar så var det mycket nytt. Framför allt bossarna bjöd på fantasifullhet i massor. Det börjar kanske lite tamt med Flying Armor, men längre fram blir det intressanta och varierade matcher som Abaddon (som styr horder av gräshoppor i mönster över skärmen), Gergoth (som hoppar och trängs i en liten kammare), Agni (som är gigantiskt stor och eldig) och förstås Death själv (vars dödskalleattack är orättvist farlig tills man lär sig undvika den). Det enda irritationsmomentet är sigillen som måste utföras för att besegra varje boss. Trots att man har mer tid på sig än man tror (och kan ta fram stylusen i lugn och ro) känns det nästan godtyckligt om man lyckas eller inte.

Som bonus ovanpå ett lagom långt äventyr finns sedan massvis av extragrejer. Boss Rush låter dig slåss mot en rad bossar på tid, med den utrustning du har hittat i huvudspelet. Det finns också ett läge där man kan placera ut fiender i rum för att skapa en egen utmaning. Men den största bonusen är förstås Julius Mode, där den coole Julius Belmont (som sorgligt nog aldrig kommer att få ett eget spel) tillsammans med Alucard och Yoko Belnades ger sig in efter Soma för att stoppa honom från att bli Dracula. Med tre helt olika figurer på en gång är det väldigt omväxlande men samtidigt väldigt svårt.

Just då kändes det lika bra som Symphony, men i efterhand är det lättare att hitta bristerna. Soma är visserligen relativt lättstyrd men saknar Alucards finess – att kunna sikta vapen i luften, att kunna röra sig snabbare med specialförmågor, att kunna utveckla sina alternativa former. Musiken har en del höjdpunkter (inklusive ”Vampire Killer”) men saknar mästerverk som den episka rockoperan ”Tragic Prince” och den basfyllda jazzdängan ”Wandering Ghosts”. Den super-anime-iga handlingen däremot må vara töntig men att kritisera den gentemot Symphony vore att spränga superbomb i glastunnel.

Det var i alla fall intressant att spela igen efter alla dessa år. Jag har hunnit glömma en hel del, så det kunde nästan ersätta ett nytt spel. Om något år till kanske det blir dags för Portrait of Ruin, och sen Order of Ecclesia… och sen kanske IGA har fått klart sitt Icke-Castlevania.

castlevania_dawnofsorrow

Det här inlägget postades i Retro, Spel och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Ett svar till Åter till Dawn of Sorrow

  1. Erik Malm skriver:

    Förutom sigillstrulet ställde jag mig tvekande till vapenbyggarsystemet (att skaffa en komplett arsenal tog sin lilla tid), den nya, enklare tecknarstilen samt slutstriden mot den opersonlige ”Menace”.

    Sammantaget är DoS ändå den kanske jämnaste bärbara Castlevania-titeln. Mötet med Paranoia och uppgörelsen med den Dio-inspirerade Zephyr (klocktorn, knivar och ”Toki yo, tomare!”) hör IMO till seriens höjdpunkter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.