Även om jag förstås köpte både Suikoden och Suikoden II så fort det var möjligt har jag inte rört tvåan än. Det här är ju två spel som bör spelas i ordning, även om ettan, när jag spelar det igen, har en del knepigheter som gör det lite irriterande. Det är obalanserat. Ibland har man sparpunkter varenda meter men i åtminstone en passage får man nöta sig igenom långa mellansekvenser, en arméstrid, en mindre dungeon med en boss och en duellstrid innan det går att spara igen. Det är lite bökigt att behöva uppgradera figurer separat och hålla ordning på allas utrustning, bara för att sedan tvingas spela med någon annan. Särskilt när någon tränger sig in i gänget och sedan lyckas hamna längst bak där de inte kan göra någon skada.

Men trots det är det värt att spela igenom av tre anledningar:

* Musiken. Suikoden har ett vagt keltiskt sound som senare blommade ut i några fantastiska arrangerade soundtracks. Redan i det här första spelet dyker många av de klassiska ledmotiven upp, från det inledande ”Into the World of Illusions” till den ljuvliga ”Theme of a Moonlit Night” och det peppiga slottstemat. Trots spartansk animation och miljöer lyckas ofta musiken skapa stämning.

* Karaktärerna. Med 108 stycken är det omöjligt att inte hitta ett gäng favoriter, och jag har redan svårt att välja trots att jag inte ens är halvvägs. Jag byter ut Viktor för en gångs skull och har stoppat in Pahn istället (för att vara säker på att klara hans utmaning längre fram), och så har jag plockat in Kai för första gången och har himla stor användning av hans kombinationsattack med huvudpersonen. Sen måste jag förstås spela med Valeria, och Stallion är väldigt användbar eftersom han kan springa på världskartan. Och så skulle jag vilja ha med Viki, och Luc, och Lorelai, och … just ja, sex figurer var det.

* Även om det är få figurer som får någon egentlig utveckling så får Suikoden II extra djup av att ha lärt känna några sedan förut, för att inte tala om att man får möjlighet att skaffa en del unika gästkaraktärer. Och allt som gör världens bästa rollspel ännu lite bättre är värt att göra.

Spelet trivs också utmärkt på det bärbara formatet och det är extremt snabbt och smidigt, nästan utan laddningstider. Det enda som stör är ett irriterande flimmer längst upp i bilden. Jag vet inte om det beror på zoom eller något annat, men lyckligtvis går det att ignorera.