Blandad retrofighting

Mellan de mer etablerade fightingspelen har jag kikat på några mindre populära sådana, som jag har spelat lite eller inte alls förut.

slammastersRing of Destruction: Slam Masters II är definitivt ett av Capcoms mindre kända fightingspel. Slam Masters var ju ursprungligen rena wrestlingspel, men en uppföljare gick över till ett mer traditionellt upplägg med energimätare och specialattacker. Fast själv tycker jag inte att det är mycket att tala om. Jag är generellt inget jättefan av grapplers (om de inte är små kaxiga tjejer) och det här är ett spel med enbart sådana. Det är också lite naivt stereotypt, på gränsen till rasistiskt. Blanka är en sak, men när den sydamerikanske brottaren i Japan kallas Missing IQ Gomez och praktiskt taget är en grottman så blir det lite pinsamt.

warzardI avdelningen bortglömda arkad-Capcom-fighters finns också Warzard, det första spelet till deras fläskiga CPS3-hårdvara som senare skulle ge oss Street Fighter III och Jojo’s Bizarre Adventure. Warzard andas ogenomtänkta beslut rakt igenom. Det är ett arkadspel med rollspelsinslag. Det finns bara fyra spelbara figurer medan alla de gigantiska bossarna enbart kan styras av datorn. Man börjar inte med alla attacker utan måste ”levla upp” och spara dem med lösenord. Balans och variation är bara att glömma. Synd, för figurerna vi faktiskt fick är trevliga och animationen är överlag grym.

shadowfighterMan kan ifrågasätta det vettiga i att utveckla exklusiva fightingspel till ett format som har en knapp på handkontrollen, men faktum är att Amiga fick flera stycken. Shadow Fighter var ett av de senare, utvecklat av Gremlin (av alla tänkbara utvecklare) och var egentligen rätt ambitiöst. Det har ett stort gäng karaktärer med hyfsat komplexa rörelsemönster, förutom då den där bristen på knappar. Bakgrunderna är tekniskt rätt avancerade. Men frågetecknen är många. Varför är många karaktärer så likartade? Det finns fyra figurer som är barbröstade med pannband. Det finns tre som är flintskalliga och allmänt muskulösa. Tre av karaktärerna är godtyckliga gatukämpar, och flera använder eld eller blixtar. Spelet har också allmänt långa laddningstider och väldigt oprecis kontroll. Dock har det den tveksamma äran att vara det bästa fightingspelet på Amiga.

bodyblowsFör det är inte Body Blows. Så här i efterhand börjar jag undra om Team 17 någonsin har gjort ett bra spel innan Worms. Assassin var en billig Strider-klon, Project X var ett generiskt euro-shoot’em up, Superfrog var (som jag upptäckte nyligen) ett spattigt plattformsspektakel och Body Blows är ett fattigt försök att efterlikna Street Fighter. Faktum är att Team 17 först gjorde det saligt bortglömda Full Contact som var någon sorts prototyp. Body Blows är anpassat till förutsättningarna, om man ska vara snäll. Fullständigt galet, om man inte ska vara det. Man gör sina attacker genom att hålla in knappen och röra åt någon riktning. Specialattackerna görs snett uppåt och det finns en attack som görs genom att hålla in knappen i tre sekunder. Timing är bara att glömma. Sen är också karaktärerna rätt bedrövliga. Men det var relativt snyggt för sin tid och fick oss Amiga-ägare att inbilla oss att vi inte behövde det där Street Fighter…

Det här inlägget postades i Retro, Spel och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.