Den Queen-baserade filmen har varit på gång i vad som känns som evigheter och har både förlorat ett par huvudrollsinnehavare längs vägen och bytt regissör alldeles på slutet. Det kändes upplagt för ett katastrofalt spektakel, men två faktorer räddar filmen till ett åtminstone godkänt betyg.
Till att börja med gör Rami Malek en fantastisk presentation som Freddie själv. Till en början känns det lite krystat och det sanslösa överbettet blir nästan lyteskomik, men han spelar rollen med enorm karisma och samma kontrast mellan den flamboyanta scenpersonligheten och den blyga, tafatta människan bakom som framkom i intervjuer och dokumentärer. Övriga i bandet är också okej, framför allt är Gwylim Lee en läskigt porträttlik Brian May. Men de får aldrig riktigt någon personlighet och trots rykten om att Brian och Roger ville fokusera mer på bandet som helhet så är det här en film som kretsar nästan enbart kring Freddie.
Freddie och förstås bandets tidlösa musik. Egentligen är det relativt få låtar som hinner vara med, men de får ordentligt med utrymme och representerar olika stadier i bandets utveckling, från deras första hit Keep Yourself Alive via Killer Queen in i skapandet av Bohemian Rhapsody och sedan via We Will Rock You och Another One Bites the Dust till det som var höjdpunkten på deras karriär och kanske det bästa scenframträdandet någonsin, en fullständig remake av Live Aid-showen. Lyckligtvis är det originalmusiken som gäller, och filmskaparna har bara petat in enstaka ifyllningar mellan diverse album- och livetagningar. Så den biten är klockren och bidrar ofta till att höja stämningen rejält.
Fast själva filmen som sådan är tämligen menlös. Den vet inte riktigt vad den ska vara: en ingående biografi om Freddies liv, en studie i bandets gemensamma historia, en bakom scenerna-dokumentär om hur låtarna uppstod, eller en dramatisk konstruerad historia. Resultatet blir väldigt splittrat, med osammanhängande vinjetter där det ofta går flera år mellan scenerna. Det blir ju kanske ofrånkomligt när femton år ska skildras på två timmar, men förutom Freddies märkliga förhållande med Mary Austin finns det ingen egentlig röd tråd. Att spendera tjugo minuter på att återskapa Live Aid var ogenomtänkt, men kanske oundvikligt eftersom det inte finns några mäktigare scener.
Det var ett tag sedan jag läste på, men redan när jag såg filmen kändes det som att saker inte höll ihop. Vid en närmare granskning är det enormt runtflyttat, ihopklistrat och allmänt historieförvanskande. Bara en sån sak som att bandet aldrig splittrades, eller omständigheterna kring deras olika managers avsked, eller att Freddie inte överhuvudtaget hade fått sin diagnos när Live Aid inträffade. En massa konflikter stoppas in i filmen utan större anledning, kanske för att försöka kompensera för att Queen annars var ett ganska odramatiskt band när de fyra väl hade samlats (vilket inte heller gick lika snabbt som i filmen). Men inget får någon riktig uppföljning, och här känns filmen istället för realistisk. Det är ingen förargad manager som dyker upp för att sabotera, men varför då lägga så mycket tid på dem? Åtminstone hade väl Death on Two Legs passat bra i sammanhanget?
Först hade jag inte ens tänkt se filmen, mest på grund av ett antal tidiga recensioner som var helt missvisande. Det gällde förstås Freddies sexualitet, som enligt kritikerna hade tonats bort helt och hållet. Det är en central del av handlingen, från att ha varit förlovad med Mary till att Freddie upptäcker att han i själva verket är homosexuell. Det är lite underligt presenterat och om man inte känner till bakgrunden kan det nog verka som om Paul Prenter ”lurar” in Freddie i gaylivet (och senare framställs som en skurk), men samtidigt är hans senare romans med Jim Hutton nästan gulligt framställd. Det slog mig att det överhuvudtaget är extremt ovanligt med manliga kyssar i större filmer, så en liten gnutta representation kan Bohemian Rhapsody åtminstone erbjuda.
På det hela taget är Bohemian Rhapsody en film för fansen. Det känns nästan som en sån där typisk uppföljare trettio år senare, som är proppad med referenser och fan service men inte egentligen har något eget att säga mer än ”minns du X?”. När mycket av det som visas dessutom är konstruerat för billigt drama (jag tror inte att John Deacon spontant kom på basriffet i Another One Bites the Dust för att avvärja ett slagsmål mellan Freddie och Roger) blir det ingen större poäng med det hela. De som redan gillar musiken kommer att uppskatta filmen, men den kommer nog inte att omvända särskilt många icke-troende.