Nu har jag haft min 3DS ett litet tag och börjar bli van att ha den här. Generellt måste jag säga att jag är rätt nöjd, även om Kid Icarus var en besvikelse. Den röda jag har är förbaskat snygg och kontrasterar bra mot den kolsvarta Vita och Xperia S:en.
Det finns dock nackdelar. Till att börja med är den obekväm att hålla i under längre stunder. Tyngdpunkten gör att jag helst vill hålla pekfingrarna framför gångjärnet när jag ligger på rygg och spelar, men då kommer jag ju inte åt axelknapparna. Det beror också på att 3D-effekten bara fungerar i vissa vinklar, både horisontellt och vertikalt. Därför fungerar det inte alltid att hålla den i en vettig vinkel framför sig heller, så handlederna tar stryk.
En annan brist är att interfacet är djupt ogenomtänkt. Varför ska en massa utrymme tas upp av en text som berättar att Home-knappen tar mig tillbaka till startsidan? Varför är det godtyckligt om man kan använda spak och knappar eller måste använda stylusen i en given applikation?
Sen är det också sorgligt att den inte fick en riktig andra analogspak. Tyvärr (kan man ju säga) kom försäljningen igång innan Nintendo fick tillfälle att lansera en ny modell med två spakar, så det är nog försent att vänta sig en officiell lösning, och därför kommer den där hemska frankenstickan inte heller att fylla någon större funktion i längden. Vilket suger. Metroid Prime: Hunters visade med stor tydlighet att en pekskärm inte är en ersättare för en högra analogspak att sikta med, men i Kid Icarus är det ännu värre. Med den där spaken hade det varit en superhöjdare. Nu sitter jag mest och svär.
Vilket leder mig vidare till kontrollen för Kid Icarus i allmänhet. Det är så typiskt Nintendo att göra en alldeles egen lösning på spelkontroller och sedan hitta på nya, omständliga sätt att klämma in befintliga genrer på dem, som när de gjorde Metroid Prime med sitt låsningssystem. Kid Icarus är ett tredjepersonsactionspel, punkt. Antingen gör man en God of War och har en låst kamera och bygger utifrån det, eller så gör man ett spel där kameran går att styra. Inte ett spel där kameran ska styras men det inte går. Den där ”snurra en jordglob”-idén ger jag inte mycket för. Det hela innebär att man i praktiken måste sitta ihopkrupen över ett jävla ställ för att kunna spela.
Med det sagt, över till det positiva. När det gäller mjukvara så är Nintendo kungar, det märks tydligt. Street Pass är en genial idé. De senaste dagarna har Jonas Mäki kikat förbi, bara för att våra 3DS:ar ska hinna säga hej. Bara några sekunder så hinner systemet känna av den andra och registrera ett besök. Det i sig är ju ett kul sätt att se vilka andra gamers som finns i närheten, men sen har de gjort det ännu lite mer beroendeframkallande med de två minispelen. Att samla ihop pusselbitar för att göra 3D-bilder är kul sysselsättning, och det lilla minirollspelet är rätt charmigt. Att sedan 3DS:en fungerar som stegräknare (och att stegen går att omvandla till poäng om man råkar bo isolerat) blir bara ytterligare en anledning att bära med sig den här grejen överallt, till skillnad från Vitan.
Jag gillar också de inbyggda AR-spelen. Face Raiders var oväntat roligt och precis lagom kort för att vara värt att använda på alla man känner. Och de blandade AR-funktionerna fungerar LÅNGT bättre än Vitans motsvarighet, även om tekniken som sådan är enklare.
Sen har vi statistikverktyget som jag hoppas blir standard på alla format framöver. Det är oväntat intressant att se exakt hur länge jag har spelat enskilda spel och hur många steg jag har tagit med 3DS:en i väskan. I sommar kommer jag att ha med mig den här överallt.
Det ör också väldigt trevligt att Nintendo kör med vanliga SD-kort när Sony har bytt till en specialmodell. Nu insåg jag visserligen precis att jag inte längre äger en SD-kortsläsare men det är i alla fall ett ganska lätt problem att lösa.