Kategoriarkiv: Film

Everything Everywhere All At Once

Det brukar ta ett tag för mig att se storfilmer, och det tog ganska exakt ett år innan jag fick för mig att köpa bluray-utgåvan och se vad alla pratar om. Och det var minst sagt en speciell film.

Michelle Yeoh har förstås varit med länge, men som asiatisk skådespelerska har hon varit extremt typecastad och även om hon var strålande i Crouching Tiger var det knappast någon extremt komplex karaktär. Och hon brukar oftast bara dyka upp i biroller, som i Memoirs of a Geisha, Sunshine eller Shang-Chi, så det var extremt välkommet att se henne i en så här vansinnigt märklig roll som lyckas med precis allt (överallt samtidigt). Oscar-trofén var välförtjänt. ... Läs hela texten

Wakanda Forever!

Jag passade på att fånga Black Panther: Wakanda Forever på bio en sen söndagkväll. Föregångaren var ju en av höjdpunkterna i MCU hittills, men förutsättningarna för uppföljaren kunde ju inte vara sämre. Jag var länge skeptisk till hur de överhuvudtaget skulle kunna åstadkomma något utan Chadwick Boseman, och den här filmen hade tre stora utmaningar: skriva ut T’Challa på ett rimligt sätt, driva historien vidare, och undvika att plagiera både Aquaman 2 och Avatar 2.

Och även om jag tror att det hade varit bättre på lång sikt att pausa historien och sedan ge rollen till en ny skådespelare, så lyckas man relativt bra att skriva ut honom utan att gå in på detaljer. I inledningen kämpar Shuri för att rädda hans liv från en ospecificerad sjukdom men misslyckas, och stora delar av filmen handlar om hur hon hanterar sorgearbetet. Det är därför en ovanligt lågmäld film även om den har sin beskärda del av typisk Marvel-action. ... Läs hela texten

Sagan om Ringen: Maktens Ringar, säsong ett

Säsong ett av Maktens Ringar är slut, och jag tänkte sammanfatta mina intryck utan att avslöja för mycket av handlingen, för det här är verkligen en serie som har mycket att diskuteras.

Det hade kunnat bli ett spektakel när Amazon först började prata om en serie i Tolkiens Midgård. Ryktet pratade om att det skulle handla om unge Aragorns äventyr, men i efterhand verkar det ha varit baserat på ett förslag från Netflix till Tolkiens familj. Istället siktade Amazon högre och skapade en serie baserad på den andra åldern. Och där fanns det otroligt mycket mer potential. ... Läs hela texten

Cobra Kai öser vidare

Jag avslutade året med att plöja igenom hela säsong fyra av Cobra Kai, efter att ha väntat rätt länge med del tre. Därför har mina intryck av de båda säsongerna blivit ganska svåra att skilja åt. Det jag kan konstatera är att den här märkliga serien lyckas med det mesta. Låt mig förklara utan att gå in på detaljer.

Särskilt säsong tre bjöd på lite väl många återvändande ansikten, men som ett stort fan av Karate Kid 2 kan jag knappast klaga. Förutom de två uppenbara karaktärerna blev jag väldigt imponerad av att de följde upp en liten men viktig del av upplösningen i filmen där Daniel räddade livet på en flicka som i övrigt inte hade varit involverad i handlingen. I övrigt tycker jag att själva berättandet inte utvecklades särskilt mycket, och mycket tid gick åt till att följa upp konsekvenserna av säsong två, nämligen att Robby satt i ungdomshäkte, att Miguel låg på sjukhus med bruten rygg och att Sam hade post-traumatiska bekymmer. Striderna blir dock bara bättre och bättre, och frånvaron av synliga klipp i det episka jätteslagsmålet förtjänar någon sorts pris. ... Läs hela texten

The Beatles: Get Back

Som om det inte räckte med ett nytt ABBA-album så bjuder också 2021 på den minst sagt mäktiga Beatles-dokumentären Get Back. Det var ursprungligen tänkt som en TV-produktion men rann nästan ut i sanden tills det blev en dokumentär om arbetet bakom Beatles sista skiva (kronologiskt), Let It Be, och deras sista konsert på taket till Apple-studion, men det var en mycket kortare version som dessutom inte funnits tillgänglig på länge.

Peter Jackson fick möjlighet att grotta ner sig i allt material som filmades ursprungligen och sätta ihop den här mastodontdokumentären. Vanligtvis skulle jag tycka att åtta timmar är för mycket för det mesta, men kan Tim Rogers ägna sex intressanta timmar åt Tokimeki Memorial så kan Peter Jackson få ut åtta timmar av världens förmodligen främsta band och deras struliga resa till ett färdigt album, bitar av nästa och brottstycken av vad som skulle bli deras respektive solokarriärer. ... Läs hela texten

Dynasty Warriors kommer till Netflix

Lämna ett svar

Med tanke på att Dynasty Warriors är baserat på historiska händelser har det förekommit en hel del filmer med samma karaktärer, där framför allt Red Cliff är en riktig höjdare. Men nu kommer snart en film som faktiskt är baserad direkt på spelen. Och lyckligtvis verkar den inte så svår att få tag på, då den kommer på Netflix.

Det finns förstås mycket att berätta under tidseran, men de verkar fokusera på de första åren, som i spelen brukar täckas av uppdragen Yellow Turban Rebellion och Hu Lao Gate. Det hela ser helt fantastiskt ut och förutsatt att den även kommer till svenska Netflix har alla vi svenska Dynasty Warriors-fans (alla tjugotre) något att se fram emot. ... Läs hela texten

Bästa Duck Tales hittills?

2 svar

ducktales02

Som så många andra som växte upp på åttiotalet har jag starka nostalgiska band till Duck Tales, en av Disneys första stora uppdateringar av klassiska hjältar. Den nya versionen från 2017 fick bra omdömen, men jag hade inte möjlighet att börja kolla på den nu förrän jag skaffade Disney+. Efter att ha plöjt den första säsongen ungefär lika intensivt som The Mandalorian kan jag dock konstatera att det här inte bara är lika bra som föregångaren, utan troligen bättre.

Med sisådär trettio år av tv-serier mellan de två är det inte konstigt att formatet har förbättrats. Istället för mestadels fristående avsnitt där allt återgår till det normala mellan varje, är det en löpande handling som utvecklas, delvis i bakgrunden. Varje berättelse har förstås ett eget fokus och handlar ofta om Joakim och knattarnas diverse äventyr, men det finns också återkommande trådar. Och framför allt har serien en karaktärsutveckling som utklassar allt i den förra serien.

Allvarligt, vad är skillnaden på Knatte, Fnatte och Tjatte? Kn, Fn och Tj? I originalet pratade de oftast i kör och var i princip inbördes utbytbara. Den här gången har de distinkta personligheter och trots att de på många sätt är lika, brukar historierna ofta driva dem åt olika håll. Knatte är den mer ursprungliga och är den enda som är fanatiskt besatt av Gröngölingarnas Handbok, medan Fnatte är mer cynisk men också mer känslosam, och Tjatte är lat och besatt av tanken på att bli rik. Det öppnar för fler roliga dialoger och mer dramatik, inte minst då Fnatte bedriver en hemlig undersökning för att få reda på vad som hände med knattarnas mamma.

Till största delen är karaktärsgalleriet samma som förut, men med betydligt mer variation. En stor skillnad är att Anki och hennes farmor är betydligt mer aktiva. Istället för en ganska menlös anka i rosa (något som man skämtar med nu) är Anki både tränad som agent av sin farmor (som hade hemliga uppdrag med Joakim på 60-talet) och en gigantisk Joakim-fangirl. Albert saknas – mestadels – men finns ändå med på ett hörn. Det grävs också djupt, och inte bara Oppfinnar-Jocke och hans glödlampekompis dyker upp utan också Joakims gamla flört och rival Gullan, plus diverse skurkar från tidigare. Den enda som verkar helt ny är den nya triljonär-rivalen Mark Beaks (Måns Trut i översättningen), en uppenbar pastisch på IT-profiler som Mark Zuckerberg eller Elon Musk, som lever för likes och buzzwords och är besatt av att stjäla teknologi och lansera den som sin egen. Nu minns jag inte allt från den gamla serien, men det känns också som att man hämtar in fler historier från det övergripande ank-universumet och inte bara från Duck Tales. Kalle själv har en större roll, om än i bakgrunden, och Alexander Lukas är i fokus i ett tidigt avsnitt. Man driver också med det faktum att Joakim fortfarande har en bakgrund som guldgrävare i Klondike, trots att serien utspelar sig i nutid.

Jag gillar verkligen tecknarstilen som är modern men ändå klassisk på samma gång. Som en tjusig detalj är alla målningar som syns i serien tecknade i en mer glamorös, glansig Carl Barks-stil. David Tennants nya röst till Joakim är också strålande och gör att Alan Young inte saknas riktigt lika mycket. Överhuvudtaget är det här en mer fokuserad serie med berättarfokus, med en del briljant humor och utmärkta karaktärer, och en rejäl dos respekt för originalet. Och jag tror nog att den trettio år gamla serien får se sig överklassad.

Cobra Kai är fantastisk

Lämna ett svar

Jag plöjde just igenom båda säsongerna av Cobra Kai på Netflix, efter att ha tvekat till att skaffa betalversionen av Youtube bara för den här serien. De första pilotavsnitten var visserligen okej, men någonstans kändes det som en plojgrej, och en väldigt intressant parallell till huvudpersonerna. Ralph Macchio och William Zabka var båda två ganska mediokra ungdomsskådisar (om man ska vara riktigt uppriktig) och det var mest grejerna runtom, stämningen, musiken, och framför allt Pat Moritas Miyagi, som gav filmerna riktig finess. När de nu tillsammans drev igång en uppföljarserie så hade det kunnat vara två föredettingar som försöker slå mynt av det de en gång var kända för, som när en femtio-nånting-sångare driver runt på kryssningsfartyg och spelar den där one-hit-wondern som slog riktigt ordentligt sommaren 1984.

Och det geniala är att det är ganska precis vad Daniel LaRusso och Johnny Lawrence sysslar med. Båda männen är föredettingar som aldrig har kunnat släppa det där som hände drygt trettio år tidigare. Daniel är visserligen hyfsat framgångsrik bilsäljare med villa, fru och barn, men han gör fortfarande en jättegrej av att han vann en lokal karateturnering en gång i tiden. Och Johnny är en försupen hantverkare med humörproblem och en ungdomsbrottsling till son, som mer eller mindre i desperation startar om Cobra Kai för att försöka få en inkomst. Den enda eleven han lyckas få är grannpojken Miguel, som vill kunna slå tillbaka mot sina mobbare.

Men serien gör inte heller den uppenbara vändningen att Daniel nu är en skitstövel. Båda två är intressanta, komplexa personer som brottas med sina brister. Daniel har såna komplex för Cobra Kai att när dojon tar fart gör han allt för att hindra dem, för att slutligen återuppliva Miyagi-do-skolan. Kring detta vävs ett tonårsdrama där deras barn och elever lär sig karate och samtidigt försöker hantera sina vanliga tonårsproblem, men inte kan låta bli att influeras av Daniels och Johnnys barnsliga och ofrånkomliga konflikt. Miguel blir inte Daniel 2.0, men något mer intressant.

Efter en lite seg start kommer serien igång för fullt, och även om det kryddas hejvilt med tillbakablickar och referenser från Karate Kid-filmerna så känns det ändå som om serien står på egna ben. Den har en egen historia att berätta och är på många sätt en dekonstruktion av filmerna, där de visar att det inte alltid är så glamoröst att vinna. Bitvis är Cobra Kai till och med bättre, även om det är nästan helgerån. Visst, Miyagi saknas fortfarande, men både Macchio och Zabka är oväntat utmärkta och jag är grymt imponerad av de yngre skådisarna, inte minst i stridsscenerna. Jag är inte lika förtjust i valet att låta den andra säsongen drivas av en återvändande karaktär som känns (och kändes) lite väl endimensionell, men inför säsong tre känns det som att det finns en del spännande att utforska där.

Det är också en väldigt välgjord serie, med en del fenomenalt snygga klipp och utmärkta musikval. Det är förstås 80-tal som gäller, men det är förstås fullständigt omöjligt för mig att ogilla ett soundtrack med Queen. Och det var vansinnigt snygg fint där ett av avsnitten hette ”Glory of Love”, och jag ser fram emot att höra den låten, och när det väl blir dags … så är det den andra legendariska Peter Cetera-dängan, ”You’re the Inspiration”. Det var briljant. Och så måste jag nämna ett av seriens bästa avsnitt, där Johnny återförenas med sina gamla Cobra Kai-kamrater. Det är realistiskt, oerhört välspelat, och jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle gråta över de där generiska skitstövlarna till typiska 80-talsmobbare.

Transformers: War for Cybertron på Netflix

Lämna ett svar

transformers_siege01

Netflix har släppt den första ”säsongen” av den animerade serien Transformers: War for Cybertron, som förstås baseras på de hyfsat aktuella leksakerna. Det är en ny berättelse som inte direkt anknyter till någon tidigare, men man återanvänder förstås väldigt många bekanta troper. Så vi har ännu en gång Megatron som leder ett tyranniskt välde och Optimus som motståndsledare. Väldigt bekanta grejer, med bara några nyheter.

Efter att ha läst IDW:s fantastiska serier de senaste åren är det trevligt att en hel del inspiration kommer därifrån. Megatrons motiv verkar vara plockat därifrån rakt av, med en bakgrund som gruvarbetare som sedan blev gladiator och inspirerade till en revolt, som sedan efter en lång tids krig övergick i tyranni. Rent teoretiskt skulle han kunna hamna på ett liknande briljant ställe som i IDW, men det finns det rakt inte plats för här. En annan trevlig aspekt är att linjerna mellan fraktionerna inte är helgjutna. Flera byter sida även under den här korta säsongen, och det finns flera neutrala grupper.

I praktiken är det dock nästan en renodlat leksaksreklam i sex stycken tjugofemminuters avsnitt. Man har bokstavligen animerat CAD-filerna för leksakerna, så folk springer omkring med småpeggar över hela kroppen för de där explosionstillbehören, och en massa extradelar hängande från sig. Det enda som saknas är skruvhålen. Å andra sidan är designen för War for Cybertron rätt briljant med många strålande leksaker, så det skadar inte. Det är inte jätteambitiöst animerat, men för en billigare animerad serie är det okej. Jag märkte inga fenomenala röster och de flesta försöker mest imitera åttiotalsfigurerna, men heller inga specifikt dåliga.

Och det gäller väl hela serien. Det finns en del bra dialog men också mycket ganska menlöst. Det finns några snygga actionscener men också vissa som inte har förbättrats ett dugg sedan Beast Wars för tjugofyra år sedan. Jag undrar också hur de har tänkt med målgruppen. Det är ganska brutalt bitvis med tortyr och en del robotisk lemlästning, men samtidigt väldigt simpelt berättat. Är du inte ett Transformers-fan så har du inget här att hämta (till skillnad från, som sagt, IDW-serierna som GÖR dig till ett Transformers-fan om inte annat), men inte ens fans behöver nödvändigtvis kolla på den här.

Jojo’s Bizarre Adventure: Phantom Blood och Battle Tendency

1 svar

Jag har nog haft koll på Jojo’s Bizarre Adventure längre än de flesta i Sverige. Jag köpte spelet både till Playstation och Dreamcast, köpte några volymer av mangan i Japan 2001 och läste en tidig fan-översättning av Stardust Crusaders, som är den tredje delen av serien. Men jag hade aldrig kikat närmare på de tidigare delarna. Jag är inte förtjust i Hirohiko Arakis tidiga tecknarstil (som förfinades ordentligt under den serien) och eftersom jag föredrog konceptet med Stands var Hamon-grejerna inte lika intressanta. Men nu när jag skaffade Netflix igen blev det läge att följa hela berättelsen från början.

Säsong ett av animen täcker både Phantom Blood och Battle Tendency, de två första delarna av mangan. När Jonathan Joestar (Jojo) är nyfödd, i det sena 1800-talet, råkar hans föräldrar ut för en olycka, och hans pappa räddas av en lömsk tjuv som tänkte plundra dem. Tjuven har en jämnårig son, Dio Brando, som växer upp parallellt med Jonathan. När hans far dör under mystiska omständigheter ber han Joestar-familjen om en gentjänst och Dio adopteras. De båda pojkarna blir snart rivaler, men det övergår till slut i en vänskap.

För att göra en lång historia kort upptäcker Dio en märklig stenmask, som sedermera ger honom övermänskliga krafter. Jonathan tvingas ge sig iväg för att besegra honom, tillsammans med Robert E. O. Speedwagon (…), en gentlemannabandit som snabbt blev hans vän när Jonathan visade prov på sin heder. De möter Baron Zeppeli, en excentrisk man som utövar en teknik kallad Hamon. Han lär upp Jonathan, och de tre ger sig ut på det första av Jojos bisarra äventyr.

Den här biten är betydligt kortare än i senare delar, men bjuder redan på en del kreativa skurkar med märkliga krafter. Redan här fanns den typiska blandningen av explosivt (ibland bokstavligen) övervåld och långa melodramatiska dialoger mitt i stridens hetta. Jonathan själv är en ganska trist typ, och istället är det Zeppeli som glänser mest. På slutet introduceras också ett gäng andra karaktärer lite hastigt, inklusive de två Hamon-experterna Dire och Straizo (…). Upplösningen är i alla fall riktigt pampig och det är med lite saknad som det här kapitlet avslutas mitt i säsongen.

Vi spolar framåt två generationer, till slutet av trettiotalet. Jonathans sonson, Joseph Joestar (också Jojo) är en gatuslyngel, som snabbt måste visa prov på sin stridsförmåga och instinktiva Hamon-krafter när han attackeras av en gammal bekant till familjen. Samtidigt pågår utgrävningar i Mexiko med den tyska naziarmén (även om de aldrig formellt kallas något annat än tyskar) under ledning av Stroheim som även har kidnappat en åldrad Speedwagon. De råkar släppa loss Santana (…), en så kallad Pillar Man, som förseglats i en pelare.

Nu ska jag inte beskriva hela berättelsen, för den är lång och ganska komplex, men Joseph blir i alla fall inblandad och möter ytterligare tre Pillar Men: Wamuu (…), Esidisi (…) och Kars (…). Till sin hjälp får han Caesar Zeppeli, en arvinge till hans farfars kompanjon, och den mystiska Hamon-mästaren Lisa Lisa. Det är ännu pampigare och väldigt fantasifullt, men också väldigt snyggt animerat och välberättat trots att serien nästan bokstavligen går ut på att Jojo hittar på bisarra lösningar på de extrema situationerna han hamnar i. Joseph är också en mycket mer intressant huvudperson, vilket även gäller resten av karaktärsgalleriet. Man kan ju dock fundera lite på lämpligheten att göra en någorlunda hjältemodig protagonist av en nazist.

Det jag egentligen kände till mest om de här två serierna är vilket enormt inflytande de har haft på övrig japansk media, och det är nästan pinsamt uppenbart ibland. Särskilt Capcom har ”lånat” hejvilt från Jojo, alltså även innan de faktiskt gjorde ett officiellt licensierat spel. Rose är bokstavligen Lisa Lisa, rakt av, komplett med hemort, krafter, användandet av en sjal och förkärlek till badscener. Gill och Urien är Pillar Men, med liknande mytologi och motiv, och Gills frisyr och många porträtt är rakt av stulna från Kars. Även Necalli har en hel del Pillar Man-inspiration. Och Stroheims frisyr och militära tema är en uppenbar inspiration till Guile. Lite mer obskyrt tror jag också att konceptet med att använda namn på musiker influerade Final Fight. Och om man ska hårddra det så verkar en del Rival Schools-artwork väldigt inspirerad av en del av de surrealistiska närbilderna.

Hur som helst är Jojo’s Bizarre Adventure en extremt välgjord och påkostad anime. Nu går jag vidare på mer bekanta vägar ett tag, då jag har stenkoll på Stardust Crusaders. Men det ska bli intressant att se seriens fortsättning, som jag heller aldrig egentligen lagt något fokus på.