Kategoriarkiv: Modeller

Bring Arts Final Fantasy IX Freya Crescent

Den här efterlängtade figuren släpptes precis i samband med att covid-19 slog till, och det fanns annat att tänka på just då. Så hon har stått ganska tyst i hyllan i flera år. Freya såldes oförskämt nog i ett paket tillsammans med Beatrix vilket gjorde henne ännu dyrare, men nu är Beatrix såld och såren i plånboken läkta sedan länge. Så vad har Freya att erbjuda?

Inte helt oväntat har hon en liknande konstruktion som den tidigare Bring Arts-utgåvan av 2B. Hon är alltså väldigt poserbar, och även om lederna är rätt märkbara erbjuder de i alla fall en god poserbarhet. Hon har fyra uppsättningar händer, men hennes handleder känns väldigt tunna och bräckliga så jag vill inte joxa med dem i onödan. Mer oväntat är att hon har tre helt olika huvuden, istället för att bara ansiktet kan bytas ut. Två av dem är nästan identiska, men hon har också ett där hon blundar. Hon har också två spjut, dels sin vanliga Javelin och dels Kain’s Lance. ... Läs hela texten

Review of Storm Collectibles Golden Axe Tyris Flare

Golden Axe, in its Amiga version, was probably one of the first games where I got to play as a distinctly female character. Sure, there was Metroid, but there really is no comparison between the NES game and the huge, detailed Frazetta-esque sprites of the arcade game and its 16 bit ports. I probably played as Gilius at first, but soon discovered that Tyris was devastating with her screen-filling dragon magic. That she was running around in a tiny white bikini wasn’t a factor just yet.

So even though I’ve rarely played any of the Golden Axe games in a good thirty years, Tyris Flare is rather special as a game character, and I jumped on the preorder of this brand new figure from Storm Collectibles. The company makes a ton of game figures, but I haven’t had the opportunity to get any until now. She did end up being delayed for month after month, not to mention that she came packed with a blue dragon which bumped up the price even more, plus of course shipping and import fees. So while I’m not absolutely certain whether she was worth the cost and wait, let’s take a look. ... Läs hela texten

Storm Collectibles gör Golden Axe-figurer

Jag vet att jag borde vara mer kräsen när det gäller plastfigurer, men jag blir ohyggligt nostalgisk när jag ser de här. Storm Collectibles gör massor av fightingrelaterade figurer som jag generellt inte gillar stilen på, men Golden Axe får vi inte varje dag. Och det är något speciellt med de här supersimpla, extremt generiska karaktärerna. Tyris Flare och Ax Battler är som hämtade från valfri Frank Frazetta-målning och sanslöst opraktiskt klädda, men ändå stilrena. Och om inte annat så skulle de fungera rätt bra som referensmodeller. ... Läs hela texten

Bring Arts 2B

bringarts_2b_01

Jag tillhör de som tyckte att Nier Automata var ett utmärkt men inte genialiskt spel. En av höjdpunkterna var designen på 2B, som lyckas blanda anime-kitsch med stilrenhet på ett fenomenalt sätt. När jag besökte Japan fanns flera Nier-figurer i butikerna, men 2B lyste med sin frånvaro. A2 och 9S var det inga problem att hitta, och det fanns också varianter av Kainë och Emil, och, vill jag minnas, den unge japanske Nier. Men 2B var slutsåld överallt. Kanske var det därför som jag började leta, just för utmaningen. Till slut hittade jag en trave på Super Potato i Akihabara och slog till.

Bring Arts är en av Square-Enix många figurserier och är deras motsvarighet till Figma och Figuarts. De fokuserar främst på företagets egna karaktärer men det finns också andra, som Star Wars-figurer och superhjältar, och även några från Street Fighter. De har ett lite sämre rykte, men det är ju inte som om Figma kommer att få göra 2B, så jag fick hålla till godo med den här.

2B är väldigt detaljerad med alla de typiska dragen. Särskilt håret är extremt skarpt modellerat, och det finns till och med lite textur på fjädrarna kring armarna. Däremot har man förenklat spetsdesignen kring urringningen och längs kjolen, men i den här skalan är det nog omöjligt att återskapa den exakta designen från spelet. Generellt är skulpteringen utmärkt, men Bring Arts har inte lika eleganta leder som Figma och de runda lederna påminner mer om Revoltech. Eftersom hon mestadels är svart blir det inte lika uppenbart, men det ser lite klumpigt ut.

Den här versionen är fullsmockad med tillbehör, men det blir snabbt bökigt att byta mellan dem. Hon har fem uppsättningar händer och de sitter på vanliga knoppar istället för direkt på kulleden vilket gör dem lättare att ta av. Samma sak gäller huvudet, där hon har tre varianter – dels ett vanligt avslappnat ansikte, dels ett argt sådant, och dels ett utan ögonbindeln. Det här vore inte heller Nier Automata om hon inte hade en alternativ mellansektion utan kjol. Men jag vågade inte byta. Benen satt väldigt hårt och jag ville inte riskera att slita sönder något. Däremot blev midjeleden väldigt sladdrig bara av att ha tagits loss en gång, vilket gör att hon får svårt att stå rakt. Jag lär behöva fixa det framöver, men det känns som ganska dålig kvalité.

2B står förstås inte särskilt stadigt på sina höga klackar, så hon har ett stativ. Det här håller runt midjan på henne vilket är en dålig lösning då de stora grepparmarna är väldigt synliga mot hennes svarta kläder. Bakpå stativet finns också uttag för att koppla in hennes många svävande tillbehör, som i sin tur också har ringar som kan sättas runt dem. Hennes flygande följeslagare är snyggt modellerad men sitter ganska löst på sitt stativ. Förutom de två typiska svärden har 2B också ett spjut och två hjälmformade handskar som kan ersätta hennes händer.

På det stora hela är 2B en okej figur och på lite håll är hon väldigt bildtrogen. Jag är besviken på en del designval och den allmänt sladdriga kvaliteten, som gör att jag inte gärna vill experimentera med poser och extra vapen. Jag hoppas att min kommande Freya är mer solid, men hon bör åtminstone ha mindre komplicerade tillbehör. Kanske hade det varit bättre att lägga ytterligare en femhundring på den större versionen av 2B som fanns i några butiker, men den här får duga tills vidare.

Svingrymma och svindyra Final Fantasy IX-figurer

ff9_figurer

Jag kan väl säga att Final Fantasy IX inte tillhör favoriterna, men det gör däremot Freya Crescent som kanske är den bästa Final Fantasy-karaktären av dem alla. Och nu får jag snart en chans att ersätta min urgamla samlarfigur av henne, då Square-Enix släpper hela gänget i sin Bring Arts-figurserie. Det enda problemet är priset: figurerna kommer att säljas i par och lär kosta sisådär 1800 kronor för två. Vilket är himla blodigt, men Freya tillhör en väldigt exklusiv skara, så det är bara att bita ihop och sälja den andra figuren (Beatrix, tror jag) för att försöka lindra skadan.

Jag är i alla fall glad att jag inte känner något behov av att skaffa allihop. Där snackar vi misshandlad plånbok.

Alucard av First4Figures – recensionen

alucard_front_full

Jag är rätt förtjust i Castlevania: Symphony of the Night. Det är något jag krasst kan konstatera när jag sitter här och beundrar min nya 47 centimeter höga staty av Adrian Fahrenheit Tepes, även känd som Alucard.

Hur gick detta till? Jo, First4Figures är ett företag som sysslar helhjärtat med att producera extremt detaljerade, extremt stora och extremt dyra statyetter av kända figurer. Det är över tio år sedan jag lockades att köpa deras rejäla staty av Samus i hennes Varia-dräkt från Metroid Prime, men då hade jag inte lika god ekonomi. De släpper regelbundet begränsade utgåvor av figurer från extremt populära serier och helt plötsligt blev det dags för Castlevania. Med ett års väntetid och ett pris på 499 dollar tvekade jag inte länge. Så illa är det.

Så efter all den här tiden och en rejäl prislapp anlände ett gigantiskt paket. Efter att ha släpat hem lådan började jag öppna den med andakt och hittade … ännu en låda, inringad av skumplast. Inuti den lådan hittade jag den faktiska kartongen för Alucard, som var extremt välgjord bara den (fast tyvärr råkade jag riva sönder den lite när jag öppnade den). Men det räcker förstås inte där. Inuti fanns en sarkofag av frigolit, ihoptejpad och individuellt kvalitetsgranskad, och jag blev rätt överrumplad av att själva frigoliten också hade en relief av Alucard på utsidan. Vi snackar presentation här. Inuti även denna fanns slutligen Alucard, inlindad i papper och med skumplastbitar mellan riskabla sektioner. Alucard själv är alltså 47 centimeter och står på en fyra centimeter tjock bottenplatta som väger något kilo bara den, med hjälp av två rejäla stålpinnar som sticks ner i den. Sen har han fyra lösa delar: högerarmen, en hand som håller i Alucard Sword, en hand som håller i Crissaegrim, och en hel extra arm som håller i Alucard Shield. Men mer om dem senare.

Eftersom de lösa delarna hålls ihop av stadiga magneter tog det knappt någon tid att sätta upp honom och … wow. Det är svårt att beskriva. Jag har ägt en del rejäla samlarfigurer inklusive några jätte-Transformers men inget som kommer i närheten av den här vad gäller detaljrikedom. Till att börja med är han förstås närmast porträttlikt modellerad efter Ayami Kojimas klassiska artwork. Hans ansikte är extremt långsmalt med vassa drag och kalla, glanslösa ögon. Några justeringar gjordes i den övergripande designen, vilket man berättade i utvecklingsvideor. Till exempel är inte kragen på manteln fullt lika hög, och håret är förstås inte lika detaljerat. Trots det är några av hårslingorna bara några millimeter tjocka och jag är livrädd för vad som skulle hända om han råkade tippa framåt.

Varenda detalj i hans klädsel är förstås fångad. En vitskimrande kravatt utanpå en underskjorta i samma färg, en nitklädd väst, sammetsskimrande byxor, den tidsenliga svarta jackan med guldbrokad, de lacksvarta handskarna, nerfällda stövlar med hög klack (även detta var högsta mode för män under 1700-talet då Symphony of the Night utspelar sig) och så manteln utanpå allt detta. Handskarna och stövlarna är högglansiga medan jackan har en matt, grov textur och verkar vara gjord i läder, för på insidan som syns på ärmarna är det ett tydligare lädermönster. Detaljerna är snyggt målade i guld. Möjligen är den inre kanten lite ojämnt målad men det ger också lite detaljrikedom där. Till och med insidan av jackan som syns runt låren har ett mönster med svart på vitt. Här har jag dock för mig att de första bilderna såg snyggare ut, där verkade det vara screen-tryckt medan den färdiga produkten har detaljerna aningen urgröpta och sen tydligen ifyllda med en wash-teknik. Ett par kedjor kompletterar utseendet: den ena håller ihop manteln och den andra fäster svärdsskidan (som inte går att komma åt eftersom den sitter under jackan) vid bältet.

Om man köpte den ordinarie varianten av Alucard så fanns bara ett tillbehör: Alucard Sword. Det här svärdet är färdigmonterat i hans hand men handen går alltså lätt att ta loss från armen. Svärdet i sig är trettio centimeter långt men gjort i metall så det inte riskerar att böjas särskilt enkelt. Spetsen är också rejält vass, så det här är absolut ingen leksak (om du nu trodde att en 5000-kronorsstatyett var det). Det andra svärdet fanns som en extrabonus i Exclusive- och Twilight-utgåvorna. Det är Crissaegrim, det legendariska supermäktiga svärdet som hugger oavbrutet i en storm framför Alucard. Eftersom svärdet självt aldrig förekom i artwork och det bara fanns en pytteliten ikon i spelet så har First4Figures designat det från scratch, och resultatet är utsökt. Det har ett extremt detaljerat, gotiskt handskydd, och bladet skimrar i lila längs rännan. Det här svärdet är runt 29 centimeter, även det gjort i metall och vasst framtill. Rent formellt skulle jag nästan tänka mig att det räknas under knivlagen. Slutligen fick de båda mer påkostade utgåvorna även Alucard Shield, en fullstor sköld med ett sanslöst detaljerat varghuvud med vingar samt ett kors på framsidan. Baksidan är lite platt och enkelt metallmålad, och armen matchar förstås hans vanliga. Och nog är den cool, men jag kan inte riktigt se poängen med att låta honom bära en sköld utan ett svärd på samma gång. Visst, i spelet syns bara en åt gången, men att kunna hålla i båda hade varit optimalt. Nu håller han permanent i manteln med vänsterhanden. På tal om manteln så är den skillnaden mellan den vanliga och Twilight-utgåvan: den senare har Alucards röda Twilight Cape istället den vita han har i artworken.

I övrigt är det svårt att hitta brister, så klart. Mitt exemplar har bara en märkbar färgfläck i kanten av manteln som jag kan se. Hela figuren verkar airbrushad för hand förutom smådetaljerna. Med hela paketeringen känns det verkligen som en lyxprodukt, och den kommer att få en given central plats i min spelsamling tillsammans med, förstås, själva spelet. Det är knappast något jag vill kånka runt på, eftersom han väger dryga sex kilo och jag inte gärna vill testa exakt hur stabil kopplingen i högerfoten är. Men han känns ändå väldigt stabil. Och den övergripande känslan är sanslöst bra. När jag tar bilder är det slående hur fotogenisk han är. Materialet fångar till och med mina enkla spotlights på ett bra sätt. Jag upptäckte också att jag föredrog Crissagrim framför Alucard Sword, kanske eftersom det ger en liten färgklick till en annars ganska enfärgad figur.

Lyckligtvis är det få spelfigurer som är tillräckligt besatt av för att bränna såna här pengar. Samus lyckades jag undvika, även om det blir svårt om de väljer att göra en Super Metroid-version av henne. Det skulle möjligen kunna vara Siegfried, men det känns ganska riskfritt för tillfället. Är du ett stort nog fan av Alucard? Då är det bara att slå till, även om det kanske redan är försent. Det finns en väntlista på First4Figures.com, men annars måste du köpa den i andrahand och redan nu kostar den över 6000 på Ebay. Är det värt att lägga en månadshyra på en vampyrstaty (vilket för övrigt är anledningen till att jag har råd med om än inte plats för honom)? Det beror helt på hur galen du känner dig. Men om du vill ha en Alucard så finns det bokstavligen inget bättre att köpa för pengar.

Fox McCloud och Falco Lombardi i plast

starfox_falco_fox

Sedan Nintendo började tillverka Amiibo har alla möjliga obskyra figurer fått dyka upp, men jag har inte varit särskilt intresserad av att samla på dem. På senare år har det äntligen börjat dyka upp välgjorda japanska samlarfigurer, men om vi tyckte att Samus Aran var obskyr, relativt sett, så är det nog inget mot Fox och Falco. Visserligen har de varit med i en handfull Star Fox-spel och en massa Smash Bros, men Star Fox är ännu dödare i Japan än Metroid.

Därför var det en glad överraskning att de dök upp i World of Nintendo. Den här serien figurer av Jakks Pacific är av hyfsad kvalitet men förstås inte ens i närheten av Figma eller Figuarts. I gengäld finns det en hel del att samla på sig, bland annat till och med en Metroid som jag fortfarande letar efter.

Fox och Falco är ganska enkla figurer som baseras på deras Nintendo 64-utseende. Jag hade definitivt föredragit de ursprungliga dockorna (hur mycket skulle jag inte betala för dem?) men man tager vad man haver. Poserbarheten är begränsad och figurerna är gjorda av en tung, aningen gummiaktig plast som gör att lederna antingen kärvar eller är aningen slappa.

Därför är jag inte särskilt imponerad av dem för sig, men tillsammans blir det genast lite coolare. Och mitt i Smash Bros-gänget ser de ändå ganska respektabla ut. Så tills Figma får tummen ur får de duga. Frågan är väl bara om vi någonsin kan hoppas på en Slippy och Peppy …

Review of Revoltech Donatello

revoltech_donatello01

Cowabunga! Err, do they really say that still? I used to be a huge fan of Teenage Mutant Ninja Turtles, like everyone else around 1990, but I never really got back to them in their later incarnations. I did note that they have had a bunch of really cool figures, but I wasn’t quite interested enough to make an order. When I stumbled on the entire set in a collectible shop though, I had to buy Donatello as he was my definite favourite. It’s actually quite possible that he influenced me to start practising jodo.

There are three major figure lines in this particular size category: Revoltech, S.H. Figuarts and Figma. Generally, Figma has the best details and quality on animated figures while Figuarts excels in realism and film characters. Revoltech was the first to make super posable figures in the 1/12 scale and they have generally fallen behind. The plastic feels clunky and the joints are all generic balljoints that don’t really allow for good posability.

Donatello is no real exception. It’s hard to judge his overall posture, as he’s based on the Nickelodeon cartoon designs. His arms are hard to pose in a relaxed way, but as long as you do some kind of action, he works alright. An impressive feature is the ability to move his eyes using the knot of his headband – this vastly improves his expressiveness. With his oversized hands there is even finger articulation which makes it easy to grip things, and the big feet make him stable enough on his own.

The figure doesn’t come with a classic stand, but there is a fire hydrant which doubles as a connection for another balljoint that plugs into his butt, for leaping poses. Apart from that there are few accessories. He has an alternate head with a clamouring look, including an extra heart to wear outside his shell. He also has a bladed staff but sorry, Donatello fights using a bo and that’s that.

There’s not that much to say about this figure. I’m guessing that all four together would look really nice, but Turtles is a franchise that I’ve mostly left behind and a token representative like this is enough for me.

Och Årets Mest Oväntade Figur går till…

vangogh01

Ni vet att det släpps en himla massa samlarfigurer i skala 1/6? Det brukar handla om filmfigurer mestadels, Star Wars, eller sjuttio varianter av Iron Man. Men det finns också en del mer oväntade figurer som en uppsättning från Romance of the Three Kingdoms, vilket dock kanske inte är så oväntat då figurerna ofta är tillverkade i Kina.

Dåså. Förklara varför det finns en actionfigur av Vincent Van Gogh. Och inte vilken figur som helst. Vi snackar superdetaljerad och utrustad med komplett reseateljé, till ett pris av cirka 15000 kronor. Hade någon väntat sig det? Nej, exakt.

Som av en händelse kommer jag att bo inte långt från Van Gogh-muséet i Amsterdam om ett tag. Kanske ett tecken att jag bör titta förbi.