Kategoriarkiv: 1/5

Recension: Toren

Toren dök upp från ingenstans i en ganska lovande trailer. Ico-liknande äventyr med en ung tjej i huvudrollen, en lagom trolsk miljö och dessutom utvecklat i Brasilien av alla ställen. Det var tillräckligt för att väcka mitt intresse. Tyvärr är det färdiga spelet tämligen medelmåttigt.

Redan från början öser spelet på med surrealistiska miljöer och märkliga situationer. Man börjar som en bebis, bokstavligen, och tar sina första steg mot en fågel, som sedan visar vägen till en skum gubbe, som kommer att mumla på om profetior och grejs genom resten av spelet. Sedan blir man äldre, sen är det ett träd som växer och så ska man upp i ett torn medan en drake dyker upp då och då för att jävlas. Och på vägen springer man ideligen in i drömsitationer där surrealismen verkligen tar överhand. ... Läs hela texten

Recension: Contrast

Det hade kunnat vara en klassisk saga. Den stora, berömda primadonnan (Drive Club) skaffas undan av den lömska fantomen (en gammal hederlig försening) och helt plötsligt får den lovande körsångerskan (Contrast) stå i rampljuset. Det förutsätter dock att körsångerskan faktiskt kan sjunga, eller, om vi slutar med den här långsökta parallellen, att spelet faktiskt är bra.

Contrast var ännu ett i mängden av multiplattforms-indiespel som var tänkt att släppas till Playstation 3, Playstation 4, Xbox 360 och PC, men i och med den här vändningen blev det ett av de allra mest uppmärksammade spelen. Miljoner Playstation Plus-användare fick det gratis och tillsammans med Resogun skulle det representera den nya riktningen, där indie-spel är lika viktiga och spännande som fullpristitlar. Problemet är att Contrast fortfarande är ett rätt billigt, simpelt spel som är en medelmåttig Playstation 3-version av ett Unreal Engine-spel, som sedan sparkats upp i aningen högre upplösning. På inget sätt och vis känns det här som ett modernt, polerat spel. ... Läs hela texten

Recension: Girl Fight

Det finns två sätt att göra fightingspel. Antingen lägger man ner tusentals timmar på att polera, finjustera och planera ett spelupplägg som håller för tiotusentals speltimmar. Då får man Street Fighter, Virtua Fighter, King of Fighters eller i värsta fall Dead or Alive. Eller också så satsar man helt och hållet på minsta gemensamma nämnaren: sex och/eller våld. Då får man Girl Fight.

Alltså, redan titeln säger en hel del om vad det handlar om. Åtta mer eller mindre avklädda tjejer slåss i en virtuell värld för att fly från en skum organisation. Det finns en handling men den är pinsamt primitiv och sträcker sig till att datorrösten (som visar sig vara slutbossen Chrome) säger ungefär samma tjafs till varje deltagare. När man så slår sig fram till Chrome och spöar upp henne så får man en pinupbild av sin utvalda karaktär och förmånen att spela med nästa. Ja, du låser upp figurerna en efter en och jag har klarat det med alla, en bedrift som tog ett par timmar och troligen förkortade mitt liv med en vecka. ... Läs hela texten

Recension: Flashback

Det är inne nu med att gamla spelutvecklare gör comeback med sina gamla titlar, eller åtminstone nytolkningar av dem. För några år sedan återvände Eric Chahi till spelvärlden med den kreativa gudasimulatorn From Dust. Chahi låg ursprungligen bakom det briljanta actionäventyret Another World, som han utvecklade åt Delphine Software. Minst lika briljant var Flashback, men Paul Cuisset har inte lyckats bevisa att det var mer än ett one-hit-wonder. Skräckspelet Amy som släpptes häromåret var enligt alla bedömare ett totalt genomuselt sådant. Men när han får sätta sig ner och återskapa sin höjdartitel kanske det blir bra? ... Läs hela texten

Recension: Superfrog HD

En HD-nyutgåva av ett spel har egentligen en enda uppgift: att få ett klassiskt spel att framstå så bra som möjligt. Med ett bra spel är det inte så svårt, det är bara att putsa upp grafiken, remixa lite musik och släppa igen. Om spelet i fråga däremot är föråldrad dynga så blir det svårare. Då måste man faktiskt veta hur man gör ett bra spel, och gömma det gamla dåliga inuti.

Superfrog HD gör det sämsta en nyutgåva kan göra: det visar med all önskvärd tydlighet hur dåligt Superfrog egentligen var. För det är en väldigt exakt nytolkning. Supergrodan själv har exakt samma precisa men fladdriga styrning, med en acceleration från noll till hundra som ingen groda någonsin har kunnat uppnå utan att samtidigt smetas fast på ett bildäck. Skjutvapnet (en grön blobb, fråga inte) är fortfarande segt och oprecist att sikta med. Fienderna surrar fortfarande runt i enkla mönster och är inte animerade om de kan undvika det, om de inte helt enkelt smälter in i de grälla bakgrunderna bland allt animerat godis. Bossarna (om man kan kalla den återkommande striden för det) är larvigt simpla. Fällorna skjuter fortfarande slumpmässigt utan förvarning, vilket innebär att man kan studsa rätt upp i en utan att kunna se den. Och bandesignen är fortfarande gjord enligt principen mer av allt, utan särskilt mycket eftertanke och istället oändliga skattrum fyllda med frukt och mynt man måste studsa runt för att plocka. Att göra en speedrun på det här spelet torde vara tämligen omöjligt. ... Läs hela texten