Kategoriarkiv: 4/5

Recension: Cuphead

Det tog mycket längre än väntat, men så blev det också ordentligt mycket mer ambitiöst än vad som först var tanken. Cuphead är ett minst sagt unikt spel som kombinerar två klassiska traditioner. Det är ett gammalt hederligt springa-skjuta i samma stil som Contra och Metal Slug, men inspirationen kommer nog egentligen mest från Gunstar Heroes, då fokus ligger nästan enbart på bosstrider. Den andra traditionen är förstås den artistiska stilen som helt och hållet efterliknar tidiga tecknade filmer från 30-talet. Den här biten är klockrent utförd och invävd i grunden. Inte nog med att samtliga figurer och bakgrunder är tecknade i den stilen, spelet har också ett konstant filter av gammal sliten film, komplett med knastrande ljud. Även själva musiken, ljudeffekter och röster är tidsenliga. ... Läs hela texten

Recension: Skyrim VR

The Elder Scrolls: Skyrim var ett av de första spelen jag recenserade på Bearded Nerd. Då satte jag en femma, överväldigad av den enorma spelvärlden och mängden äventyr. Sedan dess har Skyrim släppts i flera varianter, nu senast både som upphottad konvertering till de nya konsolerna och för första gången i bärbart format på Switch. Därför är det knappast ett nytt spel, men eftersom jag inte har rört det sedan 2011 känns det ändå ganska nytt för mig.

Men Skyrim VR är också förstås den första gången hela den här världen kan upplevas i VR, och det gör väldigt mycket. Det är också något som inte riktigt kan beskrivas eller visas. På bilderna är det samma spel som förut, utan de grafiska förbättringarna, och med konstiga proportioner och suddiga konturer. Men när man tar på sig headsetet och ger sig in i Tamriel blir det en helt annan upplevelse. Folk hamnar inte bara i mitten av skärmen, de står bredvid mig och jag ser hur långa de är. Jag ser att de tittar på mig. Det blir naturligt att stoppa undan svärdet, inte bara för att man kan råka sticka det i någon, men för att det känns ohyfsat att kuta runt med. När jag går genom ett hus ser jag exakt hur långt bort väggarna är och kan sträcka mig ut och ta på dem. En uppretad björn som tornar upp sig för att anfalla blir något betydligt läskigare än förut. För att då inte tala om drakarna. ... Läs hela texten

Recension: Rime

Det börjar vara en trend att släppa spel som har varit under utveckling i en evighet. Rime utannonserades först 2013, som en av de första större indietitlarna till Playstation 4. Då var Sony utgivare, men spelet drog ut på tiden och Sony drog sig slutligen ur. Så spanska Tequila Works (tidigare bara zombiespelet Deadlight) kämpade vidare på egen hand och valde slutligen att släppa spelet även till PC, Xbox One och Switch. Nu är det Ico-doftande äventyret äntligen här och efter några timmars intensivt pusselplattformande är jag klar. ... Läs hela texten

Recension: Nier Automata

Spel som Nier får inte uppföljare. Det är såna där titlar som är alldeles för udda för att locka någon större publik och som sedan glöms bort och blir rariteter som inbitna fans håller hårt i och gråter en skvätt då och då. Att det fick en uppföljare var den första stora överraskningen. Den första av många.

Det är väldigt svårt att kategorisera Nier Automata. Det är en typisk Platinum-brawler, men också ett rollspel, och ett shoot’em up (nej, två) och mycket annat. Som vanligt sträcker sig den eklektiske spelskaparen Yoko Taros ambitioner långt bortom traditionella genrer. Nu ska jag villigt erkänna att jag spelade på den enkla nivån, efter att spelet abrupt tog död på mig i efter en halvtimme och tvingade mig att börja om från början, mellansekvenser och allt. Nog för att jag gillade Nier, men jag har aldrig varit jätteförtjust i Platinums actionspel och vill inte dra ut på det hela i onödan. ... Läs hela texten

Recension: Cosmic Star Heroine

Indierevolutionen har gett oss tillbaka en massa speltyper som försvunnit i spelindustrin i stort, särskilt med hjälp av Kickstarter. Det finns fler Metroidvanior än vad någon hinner med, tonvis av stenhårda plattformsskjutaräventyr, otaliga tvådimensionella arenafighters och pusselspel i oändlighet. Rollspel är det dock lite värre med. Den västerländska varianten mår ganska bra tack vare InXiles och Larians ansträngningar, men traditionella japanska rollspel dyker sällan upp. Cosmic Star Heroine är ett försök att åtgärda det. Okej, rent formellt är det inte japanskt, men utvecklarnas nationalitet hindrade inte Skullgirls från att vara ett genuint fightingspel och så inte heller den här gången. ... Läs hela texten

Recension: Dark Souls 3: The Ringed City

Det tog närmare sex år och tre spel och sex expansioner, men nu är det slut … över, som Simon Furman skulle säga. Dark Souls 3 avslutade den eviga cykeln med antingen en ålder av eld eller av mörker. Även om du väljer att bli en ny härskare så är världen slut, ihopklumpad i ett gytter av gamla städer och länder. The Ringed City förändrar inte den saken, men är ett sidosteg som följer upp den förra expansionen, Ashes of Ariandel, och besvarar en del frågor men även ställer en del. ... Läs hela texten

Recension: Shantae: Half-Genie Hero

Wayforward är en av de mest välrenommerade indieutvecklarna i branschen, trots att de under stor del av sin existens har plöjt ut en massa ganska meningslöst licensierat dravel. Men det har alltid funnits en poäng med det – Wayforward är inte dummare än att de vet vad som betalar räkningarna. Och på vägen har de legat bakom spel som Contra 4, Duck Tales Remastered och A Boy And His Blob, så nog kan de när de vill. Och vid sidan av alla licenser har de troget hållit fast vid sin alldeles egna hjältinna: den magdansande, superkäcka halvanden Shantae. ... Läs hela texten

Recension: The Last Blade 2 och Garou: Mark of the Wolves

Vi kör två till priset av ett här, för det börjar vara slut på dagar det här året. Tidigare i år släpptes The Last Blade 2, som varit på gång åtminstone sedan E3 förra året. Och nu i början av december ramlade även Garou: Mark of the Wolves in. Båda spelen har tidigare varit tillgängliga till en rad format och jag äger ett antal redan, men samtidigt finns det anledningar att köpa spelen ännu en gång.

Till att börja med är det hundraprocentigt perfekta arkadversioner, där The Last Blade 2 hade några små brister till en början men fick dessa korrigerade under året. Åtminstone så långt jag har spelat – ett par genomspelningar och ett fåtal onlinematcher – hittar jag inga skillnader från originalet. Till detta kommer några alternativ för att filtrera grafiken och ett litet galleri med bilder. Detta gäller båda spelen. ... Läs hela texten

Recension: Dark Souls 3: Ashes of Ariandel

Expansionerna för de tre senaste Dark Souls-relaterade spelen har varit bland det bästa i respektive titel och erbjudit strålande scener och situationer. Striderna mot Artorias, Fume Knight och Laurence brukar också ofta räknas bland favoriterna, för att inte tala om Kalameet, Alonne eller Orphan of Kos. Så i en omgivning där DLC ofta är överdyrt underproducerat skräp är From Softwares expansioner rejäla stycken av precis det som gör deras spel så bra till att börja med, och ordentligt prisvärda (dock ska det påpekas att Namco-Bandai skickade expansionen åt mig). ... Läs hela texten

Recension: Rez Infinite

Rez var egentligen VR redan när det släpptes på Dreamcast för femton år sedan. Visst, det spelades på en gammal hederlig tjock-TV, men hela synestesigrejen byggde helt och hållet på inlevelse, för att inte tala om att konceptet att bryta sig in i virtuella världar i ett datorsystem var ungefär så Gibson som det kan bli. Sedan dess har det konverterats till Playstation 2 och Xbox 360, men man skulle kunna säga att Rez inte har varit komplett förrän nu. Nu har tekniken kommit ifatt Tetsuya Mizuguchis fantasier, efter en omväg via Child of Eden. Rez Infinite är VR. VR är Rez Infinite. ... Läs hela texten