Kategoriarkiv: 4/5

Recension: Dark Souls 3: The Ringed City

2 svar

Det tog närmare sex år och tre spel och sex expansioner, men nu är det slut … över, som Simon Furman skulle säga. Dark Souls 3 avslutade den eviga cykeln med antingen en ålder av eld eller av mörker. Även om du väljer att bli en ny härskare så är världen slut, ihopklumpad i ett gytter av gamla städer och länder. The Ringed City förändrar inte den saken, men är ett sidosteg som följer upp den förra expansionen, Ashes of Ariandel, och besvarar en del frågor men även ställer en del. ... Läs hela texten

Recension: Shantae: Half-Genie Hero

Lämna ett svar

Wayforward är en av de mest välrenommerade indieutvecklarna i branschen, trots att de under stor del av sin existens har plöjt ut en massa ganska meningslöst licensierat dravel. Men det har alltid funnits en poäng med det – Wayforward är inte dummare än att de vet vad som betalar räkningarna. Och på vägen har de legat bakom spel som Contra 4, Duck Tales Remastered och A Boy And His Blob, så nog kan de när de vill. Och vid sidan av alla licenser har de troget hållit fast vid sin alldeles egna hjältinna: den magdansande, superkäcka halvanden Shantae. ... Läs hela texten

Recension: The Last Blade 2 och Garou: Mark of the Wolves

1 svar

Vi kör två till priset av ett här, för det börjar vara slut på dagar det här året. Tidigare i år släpptes The Last Blade 2, som varit på gång åtminstone sedan E3 förra året. Och nu i början av december ramlade även Garou: Mark of the Wolves in. Båda spelen har tidigare varit tillgängliga till en rad format och jag äger ett antal redan, men samtidigt finns det anledningar att köpa spelen ännu en gång.

Till att börja med är det hundraprocentigt perfekta arkadversioner, där The Last Blade 2 hade några små brister till en början men fick dessa korrigerade under året. Åtminstone så långt jag har spelat – ett par genomspelningar och ett fåtal onlinematcher – hittar jag inga skillnader från originalet. Till detta kommer några alternativ för att filtrera grafiken och ett litet galleri med bilder. Detta gäller båda spelen. ... Läs hela texten

Recension: Dark Souls 3: Ashes of Ariandel

Lämna ett svar

Expansionerna för de tre senaste Dark Souls-relaterade spelen har varit bland det bästa i respektive titel och erbjudit strålande scener och situationer. Striderna mot Artorias, Fume Knight och Laurence brukar också ofta räknas bland favoriterna, för att inte tala om Kalameet, Alonne eller Orphan of Kos. Så i en omgivning där DLC ofta är överdyrt underproducerat skräp är From Softwares expansioner rejäla stycken av precis det som gör deras spel så bra till att börja med, och ordentligt prisvärda (dock ska det påpekas att Namco-Bandai skickade expansionen åt mig). ... Läs hela texten

Recension: Rez Infinite

Lämna ett svar

Rez var egentligen VR redan när det släpptes på Dreamcast för femton år sedan. Visst, det spelades på en gammal hederlig tjock-TV, men hela synestesigrejen byggde helt och hållet på inlevelse, för att inte tala om att konceptet att bryta sig in i virtuella världar i ett datorsystem var ungefär så Gibson som det kan bli. Sedan dess har det konverterats till Playstation 2 och Xbox 360, men man skulle kunna säga att Rez inte har varit komplett förrän nu. Nu har tekniken kommit ifatt Tetsuya Mizuguchis fantasier, efter en omväg via Child of Eden. Rez Infinite är VR. VR är Rez Infinite. ... Läs hela texten

Recension: King of Fighters XIV

1 svar

SNK har gått igenom mycket. Efter dryga tio års fightingrivalitet med Capcom gick de i konkurs under beklagliga omständigheter, köptes upp av skurkaktiga Aruze, plundrades på tillgångar, räddades av den gamla grundaren under det nya namnet Playmore, för att slutligen köpas upp av den kinesiska utgivaren 37Games och ta tillbaka både sitt ursprungliga namn och sin gamla slogan: ”The Future Is Now”. Nu ska man sluta med pachinko-nonsens och fokusera på det man kan bäst: att göra hejdundrande välgjorda fightingspel. ... Läs hela texten

Recension: Street Fighter V

Lämna ett svar

Capcom är inkapabla att släppa ett bra spel från början. Se bara på Darkstalkers, Capcom vs SNK, Street Fighter Alpha, Street Fighter III: The New Generation, Jojo’s Venture, eller arkadversionen av Street Fighter IV som, låt oss inte glömma det, hade blott sexton spelbara figurer varav tolv var gänget från SFII Turbo. Till och med utanför fightinggenren var Mega Man och Resident Evil bara taffliga betaversioner i jämförelse med sina uppföljare. Och ja, se på Street Fighter i jämförelse med Street Fighter II. ... Läs hela texten

Recension: Salt & Sanctuary

1 svar

Med Salt & Sanctuary försöker Ska Studios, det äkta paret som tidigare skapade Charlie Murder och Dishwasher Samurai, kombinera två av mina favoritspel. När man lägger in tydliga Dark Souls-inslag i ett Castlevania-spel kan det bli hur bra som helst. Men har de lyckats?

Jag kan börja med att få det här med grafikstilen överstökat. Salt & Sanctuary är helt handtecknat, men använder klippdockeanimation istället för unika sprites. Många har irriterat sig på människorna i spelet, men jag tycker de är rätt mysiga. Men fördelen med den här typen av animation kontra pixlat (som i vilket fall som helst är tämligen överanvänt i indiespel numera) är att all utrustning syns på figuren, så att det går alldeles utmärkt att ägna sig åt Fashion Souls … eller Fashion Salt. Och dessutom finns det ohyggliga mängder utrustning att experimentera med. ... Läs hela texten

Recension: Undertale

Lämna ett svar

Det första som händer efter att jag har ramlat ner i underjorden är att jag överfalls av en opålitlig solros. Senare kommer jag att duellera med ett par hundar, besegra ett par riddare genom att värma upp den ena så han tar av sig rustningen och den andra inte kan motstå sina känslor för honom, handla fika av spindlar och gå på date med ett skelett. Undertale är det vänliga rollspelet där man kan komma till slutet utan att någonsin bruka våld – men också det brutala rollspelet som låter dig begå folkmord på gulliga sagodjur och komma undan med det. ... Läs hela texten

Recension: Lego Dimensions

2 svar

När Lego bestämde sig för att hoppa på samma toys-to-life-tåg som Skylanders och Disney Infinity var det lätt att bli cynisk. Självklart vill de kunna sälja en massa Lego dyrt. Och visst, redan från start är Lego Dimensions fyllt av små sidosaker som kräver en specifik figur. I spelets första värld, The Wizard of Oz, behövs till exempel Peter Venkmans spökjägarfärdigheter, Supermans lasersyn och raptortränar-Owen för att verkligen hitta allt, och dem behöver du förstås köpa separat. ... Läs hela texten