Kategoriarkiv: 4/5

Recension: King of Fighters XIV

SNK har gått igenom mycket. Efter dryga tio års fightingrivalitet med Capcom gick de i konkurs under beklagliga omständigheter, köptes upp av skurkaktiga Aruze, plundrades på tillgångar, räddades av den gamla grundaren under det nya namnet Playmore, för att slutligen köpas upp av den kinesiska utgivaren 37Games och ta tillbaka både sitt ursprungliga namn och sin gamla slogan: ”The Future Is Now”. Nu ska man sluta med pachinko-nonsens och fokusera på det man kan bäst: att göra hejdundrande välgjorda fightingspel. ... Läs hela texten

Recension: Street Fighter V

Capcom är inkapabla att släppa ett bra spel från början. Se bara på Darkstalkers, Capcom vs SNK, Street Fighter Alpha, Street Fighter III: The New Generation, Jojo’s Venture, eller arkadversionen av Street Fighter IV som, låt oss inte glömma det, hade blott sexton spelbara figurer varav tolv var gänget från SFII Turbo. Till och med utanför fightinggenren var Mega Man och Resident Evil bara taffliga betaversioner i jämförelse med sina uppföljare. Och ja, se på Street Fighter i jämförelse med Street Fighter II. ... Läs hela texten

Recension: Salt & Sanctuary

Med Salt & Sanctuary försöker Ska Studios, det äkta paret som tidigare skapade Charlie Murder och Dishwasher Samurai, kombinera två av mina favoritspel. När man lägger in tydliga Dark Souls-inslag i ett Castlevania-spel kan det bli hur bra som helst. Men har de lyckats?

Jag kan börja med att få det här med grafikstilen överstökat. Salt & Sanctuary är helt handtecknat, men använder klippdockeanimation istället för unika sprites. Många har irriterat sig på människorna i spelet, men jag tycker de är rätt mysiga. Men fördelen med den här typen av animation kontra pixlat (som i vilket fall som helst är tämligen överanvänt i indiespel numera) är att all utrustning syns på figuren, så att det går alldeles utmärkt att ägna sig åt Fashion Souls … eller Fashion Salt. Och dessutom finns det ohyggliga mängder utrustning att experimentera med. ... Läs hela texten

Recension: Undertale

Det första som händer efter att jag har ramlat ner i underjorden är att jag överfalls av en opålitlig solros. Senare kommer jag att duellera med ett par hundar, besegra ett par riddare genom att värma upp den ena så han tar av sig rustningen och den andra inte kan motstå sina känslor för honom, handla fika av spindlar och gå på date med ett skelett. Undertale är det vänliga rollspelet där man kan komma till slutet utan att någonsin bruka våld – men också det brutala rollspelet som låter dig begå folkmord på gulliga sagodjur och komma undan med det. ... Läs hela texten

Recension: Lego Dimensions

När Lego bestämde sig för att hoppa på samma toys-to-life-tåg som Skylanders och Disney Infinity var det lätt att bli cynisk. Självklart vill de kunna sälja en massa Lego dyrt. Och visst, redan från start är Lego Dimensions fyllt av små sidosaker som kräver en specifik figur. I spelets första värld, The Wizard of Oz, behövs till exempel Peter Venkmans spökjägarfärdigheter, Supermans lasersyn och raptortränar-Owen för att verkligen hitta allt, och dem behöver du förstås köpa separat. ... Läs hela texten

Recension: Rock Band 4

Som jag har längtat. Det var väl egentligen bara en tidsfråga. Trots att genren kvävde sig själv så är och förblir det sanslöst kul med plastinstrument. Vare sig man tragglar expertspår med en ensam gitarr eller drar av pudelrocksdänga efter pudelrocksdänga med ett samlat band så är Rock Band lika med underhållning i högsta klass.

Problemet är ju att serien föddes och dog på den förra konsolgenerationen, och representerade en ganska rejäl investering. Många har köpt på sig hundratals låtar och förstås en eller ett par uppsättningar instrument (beroende på hur många man hann spela sönder). För att överhuvudtaget ha en chans att locka tillbaka de gamla fansen behövde Harmonix lyckas med något unikt – att bevara allt det gamla. Vi kan jämföra med Singstar, som utlovade att de gamla låtarna skulle gå att flytta över allt eftersom de blev tillgängliga. Med facit i hand fick jag över ett tjugotal låtar och sen har Sony inte släppt något nytt på åtta månader, så spelet är stendött och fullständigt meningslöst, och dess enda existensberättigande var att det gav mig ”Let It Go”. Activision skapade sitt förstapersons-Guitar Hero med en ny gitarr som ursäkt för att inte varken stödja gamla instrument eller gamla låtar, och märkligt nog verkar det fungera. ... Läs hela texten

Recension: Transformers Devastation

Transformers borde vara ett lätt koncept att göra spel av, men av någon anledning var det egentligen bara ett spel som någonsin lyckades helt och hållet: Transformers till Playstation 2. Numera saligt insomnade Melbourne House satte ihop ett hejdundrande actionspel som dessutom var ett av de tekniskt mest avancerade spelen till formatet och bjöd på oförglömliga strider mot det vandrande slagskeppet Tidalwave eller Aztek-ruinduellen med Cyclonus. Det enda egentliga problemet var väl att spelet baserades på den intetsägande Armada-serien och att de tre spelbara Autoboterna (Optimus, Red Alert och Hot Shot) därför inte var särskilt spännande. ... Läs hela texten

Recension: Jamestown+

Intensiva vertikala bullet hell-shoot’em ups är vanligtvis något som kommer från Japan, och då oftast från klassiska utvecklare som Cave eller Treasure. Jamestown, av Final Form Games, är ett undantag. Det ursprungliga spelet släpptes 2011 men konverterades i efterhand till Playstation 4 med lite nyheter.

Jamestown följer de flesta mallarna för genren men istället för polerade rymdskepp eller, tyvärr allt som oftast numera, lättklädda animetjejer, så flyger man en liten steampunkfarkost, under 1700-talet, på Mars. Redan där plockar Jamestown stora mängder charmpoäng. Handlingen är en parallell till koloniseringen av Amerika, fast alltså som om vi hade rest till Mars då istället, och att de onda spanjorerna hade allierat sig med marsfolk. Det hela berättas i mysiga mellansekvenser och fullständigt geniala kapitelrubriker inför varje bana. ... Läs hela texten

Recension: Bloodborne

På papperet kan det se ut som att Bloodborne är ett Dark Souls-spel med en smärre kosmetisk förändring. Och visst, From Software återanvänder mycket av det grundläggande, men skillnaderna är ändå så pass stora att den som tar sig an Bloodborne som ett Souls-spel (och vice versa) kommer att få en ganska ordentlig överraskning. För redan från start är Bloodborne snabbare och mer krävande, men också lite sladdrigare och mer oprecist. För någon som trivs med att gömma sig bakom en sköld och att få tydlig feedback när fiendens attack studsar av och gör honom öppen för en motattack är det både stressigt och ovant att behöva gå till motangrepp hela tiden, att aktivt kontra med pistolskott och att lita på att självhelningen räddar upp när man slänger sig in i en drös fiender. ... Läs hela texten

Recension: The Binding of Isaac: Rebirth

Unge Isaac (cirka tre år) lever ett ganska hemskt liv, inlåst utan leksaker eller vänner. Men det ska bli värre, betydligt värre. Hans fanatiskt religiösa mamma får order av Gud att döda honom. I panik flyr Isaac ner i källaren, där en serie demoniska mardrömmar väntar och hans enda vapen är hans tårar.

Edmund McMillen är en mycket sjuk människa. Där Super Meat Boy var en fullständigt sadistisk men skojfrisk tolkning av Super Mario Bros är Binding of Isaac en surrealistisk Legend of Zelda-variant med framslumpade världar och en design som skulle få både Silent Hill-teamet och Guillermo del Toro att skruva på sig besvärat. Isaacs äventyr har hög äckelfaktor, i någon sorts pervers kontrast till den gulliga utformningen. ... Läs hela texten