2023 har varit ett spektakulärt spelår på alla sätt och vis, och vi har varit bortskämda med mästerverk. Nintendo släppte en hel rad klassiker som jag missade helt, med ett undantag, men The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom, Pikmin 4 och Super Mario RPG verkar ha gjort många nöjda. Rollspelsälskare har haft fullt upp med Diablo 4, Final Fantasy XVI och Starfield. Till och med fightingspelare har varit bortskämda med Mortal Kombat 1, Granblue Fantasy Versus: Rising och Pocket Bravery.
Kategoriarkiv: Nintendo Switch
Sarah Alainn gör musik till Eiyuden Chronicle
Som om jag behövde fler anledningar att vara hypad över den andliga uppföljaren till Suikoden. Den senaste trailern för Eiyuden Chronicle visar både en massa extremt Suikoden-doftande scener och som en glad överraskning gör också Sarah Alainn sången till ledmotivet ”Flags of Brave”. Det är ingen direkt nyhet för henne, då hon förstås debuterade med ”Beyond the Sky” i Xenoblade Chronicles och senare även har gjort sånger till Valkyria Revolution och Monster Hunter Rise: Sunbreak. Hon verkar ha blivit det uppenbara valet för japanska rollspel, och det har jag absolut inget emot.
Fire Emblem rockar
Jag har precis börjat spela mitt andra Fire Emblem, nämligen Three Houses, efter att ha testat Awakening för en massa år sedan men inte riktigt fastnat. Nu var jag sugen på ett taktiskt rollspel och valet stod mellan Three Houses, Triangle Strategy och Tactics Ogre: Reborn, som allihop är utmärkta spel i genren.
Till slut avgjorde fegheten. De andra två har rykte om sig att vara rätt brutala på ett old school-sätt, vilket inte är konstigt då Tactics Ogre definierade genren när det begav sig. Och Fire Emblem kan vara rätt elakt också, men jag stängde av perma-death eftersom sånt nonsens bara leder till irritation över att behöva ladda om sparfiler hela tiden.
Recension: Eiyuden Chronicle: Rising
Den andliga uppföljaren till Suikoden är fortfarande en bra bit bort, men på samma sätt som att Bloodstained fick ett sidospel att hålla sig upptagen med har Eiyuden Chronicle sitt egna extraäventyr. Eiyuden kommer alltså att mer eller mindre bli ett klassiskt Suikoden-spel med allt vad det innebär av dragbaserade strider och pixelgrafik. Men en viktig del av de gamla spelen var att det gick att kopiera över sina sparfiler från ettan till tvåan till trean, och på så sätt låsa upp lite roliga hemligheter som knyter ihop spelen. Men Eiyuden är ju det första i serien, så vad göra? Rising är inte bara ett smakprov på Eiyuden-världen, det är sannolikt också ett sätt att göra en sån koppling.
Recension: SNK vs Capcom: Card Fighter’s Clash
För tjugotre år sedan hände det omöjliga: spelvärldens största ärkerivaler, de två Osaka-baserade 2D-fightingmästarna Capcom och SNK, gjorde plötsligt gemensam sak och inledde några år av intensivt samarbete. Det första resultatet var SNK vs Capcom: Card Fighter’s Clash (stavningen på den titeln varierar dock till och med på omslaget) till SNK:s bärbara Neo-Geo Pocket Color. Upplägget var uppenbart inspirerat av Pokemon, där man får välja en av två generiska ungdomar som ska tävla mot andra för att bli den allra bästa och samla dem alla. Det finns också två versioner (SNK och Capcom, förstås) med lite olika startuppsättningar och perspektiv. Men istället för att tränga in Ryu och Mai i någon sorts bollar (vilket i och för sig hade varit underhållande) handlar det om ett fiktivt kortspel i ett någorlunda fiktivt Osaka där alla dyrkar SNK och Capcom.
Årets spel 2021
Jag hade förstås hoppats på att 2021 skulle bli en förbättring, men det blev i princip 2020 2.0. Tack vare att jag fick vaccinera mig blev hösten lite mer avslappnad och jag hann träffa lite kompisar och till och med flytta, men sen gjorde hela omikron-grejen att allt verkar börja om igen.
På spelfronten blev det också lite avslaget. Precis som 2020 ägnade jag allra mest tid åt Dark Souls 2 och 3, ofta i co-op. Till slut lyckades jag få tag på en Playstation 5 så där blev det lite nytt att testa, men spelvärlden har i princip bara gått och väntat på bättre tider. Demon’s Souls fick i alla fall lite uppmärksamhet, om än lite för sent. Och det är mycket riktigt ett utmärkt spel, även om bristerna från originalet fortfarande är precis desamma. Det största problemet är bristen på variation, där det bara finns enstaka vapen, magier och rustningar av varje typ så att det inte går att göra särskilt varierade karaktärskoncept. Det var nog mest därför jag återvände till Dark Souls 2 trots den ruskigt primitiva grafiken.
Jag blir Toki-g
Ett spel som har plågat mig länge är Toki, som ursprungligen släpptes 1989. Inte för att jag spelade det, utan för att jag inte gjorde det. Jag såg arkadspelet på en restaurang någonstans och tyckte att det såg supercoolt ut med en apa som spottar eldklot. Apan i fråga är egentligen en grottsnubbe, som måste rädda sin grottflicka från den elaka magikern som kidnappade nämnda grottflicka och förvandlade Toki till nämnda apa. Jag letade länge efter Amiga-versionen och det låg på inköpslistan under flera år, men jag hittade det aldrig så det blev aldrig något.
Summer Game Fest
Geoff Keighleys Summer Game Fest inledde det som traditionellt brukar ha varit E3-veckan, med en hel drös nya spel … och en ännu större drös extremt trista uppdateringar av befintliga spel med någon crossover här och där. Det fanns dock en hel del spännande.
Tiny Tina’s Wonderlands är en spinoff på Borderlands med fantasyinriktning men fortfarande massor av skjutvapen. Ointressant för mig, men säkert intressant för andra.
Att se SNK visa upp ett spel som andra titel på en spelvisning är vi inte bortskämda med, och Metal Slug Tactics såg faktiskt väldigt mysigt ut. Det isometriska perspektivet med klassiska pixlar passar faktiskt perfekt.
Kemco – skräprollspelens mästare
En gång i tiden fanns en utgivare vid namn Kemco. De gjorde egentligen inte så mycket väsen av sig, utan brukade bara synas ibland när de konverterade hemdatorspel till Nintendo-format. Det började redan på åttabitarstiden med spel som Spy vs Spy, Shadowgate och North & South, och ända fram till Nintendo 64 med bland annat en konvertering av Daikatana. De låg också bakom Top Gear-serien, alltså spelen och inte de brittiska bilprogrammen.
Till skillnad från många andra gamla japanska utgivare så kan man fortfarande hitta Kemco i de moderna spelbutikerna. Ganska ofta, faktiskt. Typ varenda månad. Faktum är att Kemco numera är den allra största rollspelsutgivaren. Kollar man tillbaka de senaste tio åren så har Kemco släppt över 120 spel. Nu har jag inte kollat in alla, men majoriteten av dem är också rollspel. Ser du en någorlunda färgglad generisk animehjälte och animeflicka med en kryptisk titel så är det nästan garanterat ett Kemco-spel.
Turrican Flashback
After famously crashing and burning with Lair on Playstation 3 and having a bunch of promising games cancelled, Factor 5 is finally back, or at least sort of. They’re releasing a set of ports of their classic Turrican games, but in a complicated way. Two physical limited editions are collecting all five main games (Turrican, Turrican 2, Turrican 3/Mega Turrican, Super Turrican and Super Turrican 2) plus variations, but the downloadable Turrican Flashback collection only features the first four. Even though I’m a big fan, I was a bit annoyed by this setup, but eventually bought it to show my support if nothing else. While I dislike the ”release old game to see if there’s any interest” thing, I do want a new Turrican. But hey, why not do a Kickstarter like everyone else?