Kategoriarkiv: Oculus

Eleven Table Tennis – pingis i vardagsrummet

Egentligen var tanken att jag skulle testa det så fort jag hade flyttat, för lite av poängen med större lägenhet var att ha bättre ytor för VR-spel. Men det blev inte av förrän nu, och resultatet är blandat men rätt fascinerande.

Eleven Table Tennis är precis vad det låter som och inte så mycket mer. Bordtennis är ingen komplicerad sport, men samtidigt är det extremt viktigt att grunderna fungerar. Och där är Eleven Table Tennis utmärkt. Det fungerar fantastiskt smidigt att bara trolla fram en pingisboll ur vänsterhanden och serva, och sen ger sig det mesta av sig självt. Till skillnad mot mer stationära spel kräver det uttryckligen ett utrymme på två gånger två meter för att fungera, och jag skulle nog rekommendera lite mer så det fungerar att dyka lite åt sidorna. Annars tenderar många slag att gå för långt utanför så det inte är värt risken att hoppa huvudstupa in i den öppna spisen. ... Läs hela texten

In Death: Unchained

Det har inte blivit så mycket spelande på min Oculus Quest, delvis eftersom jag inte har haft ordentligt med utrymme att spela förrän nu. Tittar man på originaltitlarna till Questen så är det ju också många spel jag redan har upplevt på Playstation VR. Men ett spel som levererar trots ohyggligt små produktionsvärden är In Death: Unchained, som även har en titel hämtad från hemska dussinspel anno 2010.

Upplägget är enkelt. Du är någon sorts generisk ansiktslös hjälte som råkar vara en höjdare på pilbåge. Framför dig finns ett par framslumpade världar fullproppade med fiender. Det hela har ett rogue-lite-upplägg där du förlorar allt när du dör men i gengäld låser du upp nya vapen och fiender allt eftersom. Det måste dock påpekas att det tar ett bra tag, men samtidigt är det så pass kul att bara spela igenom några vändor, och så dyker det upp nyheter då och då. ... Läs hela texten

Min misslyckade prao på International Space Station

Lämna ett svar

En mardröm som har återkommit då och då är att jag är på ett gammalt jobb och helt plötsligt förväntas göra någon helt ny procedur som jag inte har blivit upplärd på. Jag får lite flashbacks på det i Mission: ISS på Oculus Quest, när jag precis har anlänt till den fantastiska rymdstationen och nätt och jämnt har lärt mig att skjutsa mig fram och tillbaka i nollgravitation, och min största bedrift är att jag har lyckats bogsera en fritt svävande kudde tillbaka till ett lastnät. Då tycker någon att det är dags att jag tar kommando över den extremt komplexa Canadarm2, två ton fullt kontrollerbar metall, för att ta tag i en obemannad kapsel med förnödenheter och koppla den till en luftsluss. ”Sabotera inte ett 100-miljonerdollarsuppdrag”, förmanar mission control. Ingen press.

Mission: ISS är dock inte så mycket till spel, utan mest en kombinerad upplevelse- och utbildningssimulator. Fokus ligger på att få känna på hur det är att vistas i nollgravitation och utforska några centrala delar av stationen: noderna 1, 2 och 3 (inklusive den berömda kupolen), och forskningsdelarna Destiny, Columbus och Kibo, samt luftslussen i Quest. Du kan peka på olika större komponenter och få en kort beskrivning eller en liten video som förklarar vad utrustningen gör på riktigt, men det går inte direkt att interagera med saker förutom just Canadarm-kontrollerna. Huvudsakligen tar du bara tag i saker för att förflytta dig, och den biten fungerar bra, även om det finns en mer orealistisk funktion för att helt enkelt förflytta sig fritt (vad för sorts gaser du utsöndrar för den accelerationen får vara osagt).

Som om det inte var tillräckligt riskabelt att släppa in en nykomling och riskera att slå sönder själva stationen med robotarmen får du också prova på att gå ut på en rymdpromenad, och det är hisnande vill jag lova. Även om det finns jetpackfunktioner i rymddräkten och du bokstavligen inte kan falla, så känns det väldigt angeläget att hålla i rymdstationen. Här blir rörelsekontrollerna ibland lite stökiga, vilket visserligen kan bero på att jag spelade sittande. Men även om konceptet inte är ovanligt i spelsammanhang – att se sig omkring och leta efter lämpliga handtag för att klättra vidare – så blir det en helt annan sak i VR. Jag tror att själva rymdpromenaden inte varade längre än fem minuter, men jag tror inte att jag andades på hela den tiden.

Mission: ISS är gratis på Oculus-butiken och erbjuder väl rent konkret inte mycket mer än en timmes ”speltid”, men både som VR-upplevelse och som pedagogiskt verktyg är det strålande. Även om jag har sett massor av bilder och videor, så är det svårt att få ett grepp om layouten eftersom begrepp som ”upp” och ”ner” inte spelar någon roll på ISS. Nu när jag har varit där, så att säga, blir det mycket mer greppbart och verkligt. Och det kan man väl betrakta som en bedrift som bara VR kan erbjuda, med tanke på att det inte går att köpa en biljett och åka dit i verkligheten. Och med tanke på att jag kraschade den där kapseln in i stationen minst fem gånger lär jag inte bli inbjuden i första taget heller.

Inte E3 2020: UploadVR visar nyheter

Lämna ett svar

Nu när jag är dubbelt stolt VR-ägare är det ännu mer intressant att se vad som är på gång på de olika formaten, och VR-sajten UploadVR hade en egen show med massor av nyheter. En del är tämligen ointressant skräckgrejs, en del känns lite primitivt i största allmänhet, men några riktigt intressanta spel blev det faktiskt.

Paper Beast av Eric Chahi (Another World) har redan släppts på PSVR men kommer nu även till andra VR-format. Kanske är det dags att skaffa, det har fått väldigt bra kritik.

Stride är, nästan bokstavligen, Mirror’s Edge i VR. Det är en så skamlös ripoff att EA förmodligen skulle vässa juristpennorna om, ni vet, de brydde sig om Mirror’s Edge till att börja med. Potentiellt riktigt bra, potentiellt extremt påfrestande att spela.

Som om det inte räckte med den senaste remaken av Panzer Dragoon så utlovar nu en helt separat studio något så potentiellt jättehäftigt som en nyversion av alla de tre första spelen, fast ihopslaget till ett spel och helt i VR. Panzer Dragoon: Voyage Record (jag trodde den här typen av titlar dog ut med Nintendo DS) kommer att tävla med MegaPixels remakes om vem som hinner återskapa hela serien först, och fans av serien har helt plötsligt massor att se fram emot.

Jag skulle vilja ha ett riktigt traditionellt rollspel i VR, och Operencia: The Stolen Sun är precis det. Det följer samma modell som Wizardry-spelen, med dragbaserade strider där fienderna radar upp sig framför ditt lilla äventyrargäng. Spelet finns redan utanför VR, men jag tror nog att jag väntar på den här mer inlevelserika versionen.

In Death: Unchained är annars ett alternativ, som erbjuder mer actionfyllda strider och ett roguelite-upplägg. Det ser väldans lovande ut.

Low-Fi hämtar tonvis med inspiration från Blade Runner, och ser ut att tillhöra ett helt annat skikt än de flesta andra VR-titlarna. Det innebär med största sannolikhet att min Quest inte kommer att räcka till, men intressant nog bekräftades spelet även till Playstation 5. Betyder det en VR-fri version, eller … PSVR2?

Det sista spelet som verkade riktigt trevligt var Blaston, ett duellspel där två kämpar med varierade beväpning ska försöka skjuta sönder varandra på kort håll. Vilka format det kommer till är oklart men jag förväntar mig de flesta. Väldigt lovande.

Det här var visserligen en indievisning, relativt sett, men det fanns ändå en del intressant. De riktigt stora titlarna kommer nog däremot på Oculus egna visning längre fram, och när Sony börjar visa upp PSVR2.

Första intrycken av Oculus Quest

Lämna ett svar

Jag har länge funderat på en Oculus Quest, men sedan Half-Life Alyx utannonserades har alla kompatibla VR-headset varit väldigt svåra att få tag på, och en liten pandemi har inte gjort saken enklare. Så när jag hittade dem på Inet var det bara att slå till, trots att jag inte riktigt hade läst på om vilka spel som är tillgängliga.

Det skulle jag kanske ha gjort, för ett litet problem är det väldigt begränsade spelutbudet. Trots att Oculus Quest nyligen fyllde ett år finns det inte enormt många spel, och många av de som finns är ju precis samma klassiker som jag redan har spelat på PSVR, som Beat Saber, Superhot VR, Moss och Tetris Effect, eller till och med mindre titlar som The Curious Tale of the Stolen Pets och Ghost Giant. Och även om jag lär köpa om åtminstone de första två, eftersom de är legendariska, så är det lite surt att behöva betala 250-300 kronor för dem igen.

Oculus Quest är alltså ett fristående format, med sin egna spelbutik och utan att du behöver en separat dator. Det är banbrytande på ett viktigt sätt – du behöver inte längre oroa dig om kablar överhuvudtaget. I demot på Sports Scramble blev det naturligt att stå upp och se sig omkring, vilket jag aldrig riktigt känt mig bekväm med på PSVR. Det är också oerhört portabelt i sitt upplägg. Du behöver inte ens slå på strömmen. Bara att sätta på sig headsetet så startar det. Även om jag har fixat ett smidigt ställ på min PSVR så behöver jag starta konsolen, räta ut sladden, ta på mig headsetet, sätta på mig hörlurarna och sen kan jag spela. Att ljudet spelas upp direkt ur headsetet är också väldigt praktiskt och låter okej, men jag tror att jag skulle vilja ha hörlurar ändå om någon annan var i närheten.

Något som är fascinerande är att spelen trots allt ser helt okej ut. Oculus Quest kör ju på en mobil processor och borde vara klenare än PSVR, men det flyter på trots högre upplösning. Upplösningen gör också rätt stor skillnad. Det är fortfarande märkbart lågupplöst jämfört med, tja, verkligheten, men det är lite som att spela på en 720p-tv jämfört med PSVR:ens 480p. I teorin har Questen lägre bilduppdatering, 72 hz istället för 90 hz, men jag märker inga problem med det.

Ett litet problem är bekvämligheten. PSVR är lite tyngre, och större och plastigare överlag, men i gengäld är det väldigt bekvämt så hela vikten vilar dels på hjässan och dels i bakhuvudet. Själva headsetet ”svävar” ju framför ansiktet. Questen har bara rejäla gummiband som spänner fast hela alltet över ansiktet, och det tenderar att trycka en del på kindbenen. Fast eftersom det är lättare går det ganska bra ändå. Det finns tillbehör som fördelar mer vikt baktill och balanserar upp det hela, men för tillfället tror jag det fungerar för mig.

En extremt trevlig funktion är hur man sätter upp sin spelyta. Du kan välja att sitta eller stå still, då får du bara en minimal yta att hålla dig i. Men om du står upp kan du se, genom de inbyggda kamerorna, omgivningen runt dig och rita upp en kontur på marken. Questen håller sedan koll på den ytan, och visar ett rutnät om du rör dig för nära kanterna, för att till sist låta omgivningen tona fram så du inte går in i saker. Mitt vardagsrum har dock för lite bra golvyta, så jag måste hitta ett lämpligare ställe att spela på.

Hittills har jag mest testat demos, som generellt fungerar bra. De två handkontrollerna är mer exakta än Move-kontrollerna och renderas hela tiden i menyerna så du kan se var de ligger så länge Questen ser dem. De två titlarna jag har köpt är faktiskt appar. Box VR är ett träningsprogram som liknar Beat Saber men mer uttryckligen är till för att fysträna. Det går bara ut på att stå och slå på markörer i takt till musik, men det fungerar bra än så länge. Det återstår att se om jag fortsätter att spela det längre än Wii Fitness en gång i tiden.

Skybox VR är något helt annat, det liknande namnet till trots. Det är en videospelare, som kan ta alla mediafiler du har kopierat in på headsetet och spela upp dem, antingen i en virtuell biosalong eller i äkta VR om det är en sådan fil. Det fungerar väldigt bra, och verkar klara alla standardformat som MKV och MP4 utan krångel. Ännu bättre är att det går att streama direkt från en dator, vilket också fungerar perfekt även vid högre kvalitet. Efter att ha krånglat med det tokdyra Littlstar på PSVR och kopierat filerna på USB-sticka är det oerhört befriande, och även om Skybox VR kostar (numera) är det mycket trevligare med en engångssumma än månadsavgift.

Än så länge finns det alltså inte SÅ värst mycket Quest-specifikt att köra, även om det finns några titlar jag funderar på. Men det finns många andra alternativ. Med sideloading via ett specifikt program kan man köra många fler spel på den, inklusive portningar av Half-Life och Quake 2. Men det allra bästa släpptes i november och blev det som definitivt gjorde mig sugen på en Quest: att kunna koppla den till en dator och använda som ett vanligt Oculus Rift-headset. Kombinationen av flexibel bärbarhet och möjlighet att köra de tyngre PC-spelen är helt unik just nu. Där finns förstås Half-Life Alyx att ge sig på. Det enda som hindrar mig just nu är en futtig adapter för att standardkabeln ska gå att koppla till mina vanliga USB3-portar.

6000 kronor är mycket pengar, och Oculus Quest har inte riktigt uppfyllt sin potential riktigt än. Men när jag får ordning på kablaget och har hittat en lagom rea för att kunna köpa tillbaka mina favoriter, så kommer det att vara riktigt maffigt.