Censurivrarna har en poäng


Och så var Mortal Kombat släppt, och många av er har säkert hunnit springa och köpa det. Själv funderade jag på om jag skulle recensera det men jag kom fram till att det var onödigt. För jag skulle aldrig kunna ge det en rättvis recension. Jag börjar känna mig lite som den där Expressen-recensenten som en gång toksågade Tekken 3 med motiveringen att ”man kan slå folk som ligger ner”, men… seriöst?

Mortal Kombat är tillbaka på allvar. De senaste årens schabbliga låtsasslagsmål är bortglömda och nu ska det återvändas till originalet, så pass att man dumpar numreringen och börjar om. Nästan alla relevanta figurer är med (det vill säga alla från Mortal Kombat 1, 2 och 3), det är ett 2D-spel igen och kontrollen ska vara samma gamla simpla men lättillgängliga dynga som alltid. Och så ska det förstås vara chockerande. Mortal Kombat vs DC Universe var en skymf mot seriens fans, det förstår jag. Mortal Kombat utan en enda ryggrad på vift. Och onekligen måste man ta i från tårna för att chockera idag, post-Saw. Precis det gör Noob Saibot i sin fatality, han och Smoke tar tag i varsin fot och sliter sedan tills motståndaren fileas på mitten. Realismen må ha tagit semester men det saknas verkligen inte stympade kroppsdelar och avhuggna överkroppar i det här spelet.

Själv mår jag bara dåligt. Jag har aldrig varit ett fan av skräckfilmer eller splatter. Jag blir illa till mods av realistiska stympningar, det kanske är något fel på mig. Jag skulle vilja spela Mortal Kombat av allmänt intresse (serien har ju trots allt en del etablerade och intressanta karaktärer) men antingen kommer jag bara att stänga av det och må dåligt eller också kommer jag att vänja mig vid det, och jag vet inte vilket jag föredrar.

Jag är en mes, det erkänner jag villigt. Men finns det verkligen ett reellt behov av att se Kabal linda ut Kitanas tarmar på golvet och sen spetsa henne på sina krokvapen? Var är underhållningen, förutom möjligen att säga ”höhö, kolla vad jag tokägde dig!” till kompisen i soffan? Lägger man sedan till det faktum att halva rollistan (gissa vilken halva) springer runt i bikini i sina alternativa kostymer innan de blir söndersågade av en rakbladshatt börjar det kännas än mer osmakligt.

Kanske är mitt problem att jag tar det på allvar. Jag tenderar att leva mig in i spelen, i figurerna. Det fungerade rätt bra så länge det var Mega Man som fick en smäll för mycket och kapowowowowow exploderade i vita cirklar, innan han poppade ner igen längre tillbaka på banan. Det fungerade hyfsat i de första Mortal Kombat-spelen och i Moonstone (som är och förblir en höjdare). Lågupplösta sprites som exploderade i en kaskad av röda pixlar, det går inte riktigt att relatera till.

Det första spelet som jag verkligen reagerade på var Resident Evil 4. Jag hade inte spelat länge, en halvtimme kanske. Jag hade irrat runt i byn och börjat dra på mig en mobb av jobbiga spanjorer, så jag och Leon kutade iväg mot en gränd. Bara för att mötas av motorsågsmannen, som utan vidare ceremonier svepte sitt vapen och sågade av huvudet på Leon. Schvupp, duns duns. Där stängde jag av. Vid det laget hade grafiken nått så pass långt att Leon kändes som en rätt levande människa, en person. Att se honom slaktad på det viset gjorde mig illamående. Tydligen valde jag rätt för han kan tydligen dö på betydligt mer långdragna och brutala sätt än så. Tio år tidigare lät jag bli att spela äventyrsspelet Phantasmagoria av samma anledning.

Det var också därför som jag hoppade över Age of Conan. Jag har, som bekant, ett gäng figurer som jag brukar spela i olika onlinerollspel men jag var inte särskilt sugen på att se dem lemlästas av ett argt troll med kroksabel. Alltså, det är tur att World of Warcraft har så pass simpel och abstrakt grafik som det har, jag blev rätt äcklad av hur parasiterna i den där delen av Tempest Keep hoppar ut ur magen på en. Om man verkligen skulle se realistiska effekter av allt som drabbar ens Warcraft-figur skulle det vara ett helt annat spel med betydligt högre åldersgräns. Samma sak med God of War, det fungerade på Playstation 2 men jag behövde bara se ett klipp av när Kratos drar av huvudet på den där typen för att helt avfärda det spelet. Ju mer detaljrikedom desto lättare att relatera och desto mer äckel, alltså.

Sen är det väl kanske ett mått på dagens jämställdhet att tjejer har precis samma rätt att bli brutalt mördade, och dessutom är precis lika duktiga på att dela ut det. Det är kanske lite ologiskt att peka på Samurai Shodown då även de gamla spelen (som jag gillar) hade sin beskärda del av blod. Men som sagt, tecknade lågupplösta figurer. Det senaste i serien, Samurai Shodown Sen, var inte bara ett riktigt uselt spel, det gottade sig också i våld på ett sätt som de tidigare spelen aldrig gjorde. Inzoomningar på krigare som vrider sig i smärta med avkapade händer är väl osmakligt i sig, när det är den lilla söta Nakoruru som råkar ut för det känns det bara… fel.

Jag tror grejen är just det personliga. Det blir ofta personligt och utdraget. Spekulativt, som det brukar kallas. Att såga ett par hundra Locust går bra, eller att plöja ner horder av annat utomjordiskt pack. Jag tror att gränsen går vid Helghast, de är tillräckligt omänskliga för att fungera och då är ändå Killzone rätt fritt från stympningar och bara fyllt med ketchup. Att elda upp människor i Call of Duty: World at War och höra dem skrika i perfekt sexkanaligt ljud kom inte på fråga, inte heller att slå sönder uteliggare i Condemned. Tyskland kör ofta på den tumregeln: våld mot människor går fetbort. Därför är en massa spel förbjudna eller omgjorda där – det var tack vare Tyskland vi ursprungligen fick Probotector istället för Contra vilket i och för sig bara var en fördel.

Mortal Kombat, det senaste, är inte förbjudet i Tyskland men däremot får man inte göra reklam för det. Det verkar eventuellt bli en censurerad version. Faktum är att det är större chans att jag köper den, eller möjligen om spelets otaliga Kombat Kodes låter mig stänga av allt onödigt slask. I Australien är spelet helt förbjudet eftersom de inte har en 18 års-stämpel. Skulle jag själv censurera det, om jag hade makten? Kanske inte, men jag ser verkligen inte poängen med det.

Är det hyckleri att vara ett stort fan av fightingspel i allmänhet, att träna kampstilar som i praktiken går ut på att göra just det här med människor, och att ändå ogilla och fördöma grafiskt (över)våld? Kanske, men samtidigt skulle jag nog sluta med iaido ögonaböj om jag kunde se exakt hur mitt hugg skär upp halspulsådern och sedan snittar upp bröstkorgen för att dra med sig några organ på väg ut. Och anlita en psykiater.

Det här inlägget postades i Debatt, Spel och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

3 svar till Censurivrarna har en poäng

  1. DA skriver:

    Jag tycker om Mortal Kombat och dess fatilities men jag skulle aldrig våga kolla på operationer i dokusåpor som Cityakuten eller något sånt. Det är kanske för att jag vet att det som händer på Mortal Kombat är inte på riktigt. Ja jag är en sån person som svimmar om jag ser någon blöda på riktigt eller blir illamående då, så det ligger något i det:P

  2. ET skriver:

    Måste bara påpeka att min åsikt om dig höjts ett antal snäpp efter den här texten, det närmaste ”splatter-våldsspel” jag lyckats acceptera är L4D.
    Mitt problem är att jag spelar inte spel för att se inälvor och uppsprättade människor, gjorde jag det kunde jag lika gärna beställa första bästa anatomibok från läkarprogrammets kurslitteraturslista. Sen att det i vissa fall höjs till att man tydligen ska njuta av eländet…
    Nej tacka vet jag VN:s, rpg:s och spel med humor.

    Hycklare är du inte, jag är övertygad om att de allra flesta idrottare där ute som utövar någon sorts krigssport (skytte, spjut, pilbåge, kampsport etc.) aldrig skulle vilja utöva sporten ”på riktigt” eller att realistiskt simulera det.
    Men censur är långt att gå, man får försöka att vinna de små striderna i sin omgivning istället (som jag och min lillebror försöker angående vår gemensamme lillebrors intresse i ”tuffa” spel som Postal). Kanske är man inflytelserik nog.

  3. Erik Malm skriver:

    Mmmh… håller till största del med, även om jag måste erkänna att jag tyckte att Doctor Salvadors huvudkapningstrick i RE4 hörde till spelets höjdpunkter, just för att det kom så oväntat (mer *brutalt* än utstuderat sadistiskt IMO).

    Jag skulle *kanske* skaffa MK9 om alla dessa X-ray moves byttes ut mot mer individuella, intressanta och framför allt smakfulla superattacker, och övervåldet begränsades till Fatalities av mer ”tecknad film”-typ. Som det ser ut nu så håller jag mig troligen till ”the big five” (Tekken 6, SSFIV, BlazBlue: CS, MvC3 och Arcana Heart 3) och ser fram emot Chaos Code – varav endast BB enligt min uppfattning skulle tjäna på några blygsamma blodsdroppar när svärd, spikar och vargklor flyger som värst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.