Cobra Kai är fantastisk

Jag plöjde just igenom båda säsongerna av Cobra Kai på Netflix, efter att ha tvekat till att skaffa betalversionen av Youtube bara för den här serien. De första pilotavsnitten var visserligen okej, men någonstans kändes det som en plojgrej, och en väldigt intressant parallell till huvudpersonerna. Ralph Macchio och William Zabka var båda två ganska mediokra ungdomsskådisar (om man ska vara riktigt uppriktig) och det var mest grejerna runtom, stämningen, musiken, och framför allt Pat Moritas Miyagi, som gav filmerna riktig finess. När de nu tillsammans drev igång en uppföljarserie så hade det kunnat vara två föredettingar som försöker slå mynt av det de en gång var kända för, som när en femtio-nånting-sångare driver runt på kryssningsfartyg och spelar den där one-hit-wondern som slog riktigt ordentligt sommaren 1984.

Och det geniala är att det är ganska precis vad Daniel LaRusso och Johnny Lawrence sysslar med. Båda männen är föredettingar som aldrig har kunnat släppa det där som hände drygt trettio år tidigare. Daniel är visserligen hyfsat framgångsrik bilsäljare med villa, fru och barn, men han gör fortfarande en jättegrej av att han vann en lokal karateturnering en gång i tiden. Och Johnny är en försupen hantverkare med humörproblem och en ungdomsbrottsling till son, som mer eller mindre i desperation startar om Cobra Kai för att försöka få en inkomst. Den enda eleven han lyckas få är grannpojken Miguel, som vill kunna slå tillbaka mot sina mobbare.

Men serien gör inte heller den uppenbara vändningen att Daniel nu är en skitstövel. Båda två är intressanta, komplexa personer som brottas med sina brister. Daniel har såna komplex för Cobra Kai att när dojon tar fart gör han allt för att hindra dem, för att slutligen återuppliva Miyagi-do-skolan. Kring detta vävs ett tonårsdrama där deras barn och elever lär sig karate och samtidigt försöker hantera sina vanliga tonårsproblem, men inte kan låta bli att influeras av Daniels och Johnnys barnsliga och ofrånkomliga konflikt. Miguel blir inte Daniel 2.0, men något mer intressant.

Efter en lite seg start kommer serien igång för fullt, och även om det kryddas hejvilt med tillbakablickar och referenser från Karate Kid-filmerna så känns det ändå som om serien står på egna ben. Den har en egen historia att berätta och är på många sätt en dekonstruktion av filmerna, där de visar att det inte alltid är så glamoröst att vinna. Bitvis är Cobra Kai till och med bättre, även om det är nästan helgerån. Visst, Miyagi saknas fortfarande, men både Macchio och Zabka är oväntat utmärkta och jag är grymt imponerad av de yngre skådisarna, inte minst i stridsscenerna. Jag är inte lika förtjust i valet att låta den andra säsongen drivas av en återvändande karaktär som känns (och kändes) lite väl endimensionell, men inför säsong tre känns det som att det finns en del spännande att utforska där.

Det är också en väldigt välgjord serie, med en del fenomenalt snygga klipp och utmärkta musikval. Det är förstås 80-tal som gäller, men det är förstås fullständigt omöjligt för mig att ogilla ett soundtrack med Queen. Och det var vansinnigt snygg fint där ett av avsnitten hette ”Glory of Love”, och jag ser fram emot att höra den låten, och när det väl blir dags … så är det den andra legendariska Peter Cetera-dängan, ”You’re the Inspiration”. Det var briljant. Och så måste jag nämna ett av seriens bästa avsnitt, där Johnny återförenas med sina gamla Cobra Kai-kamrater. Det är realistiskt, oerhört välspelat, och jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle gråta över de där generiska skitstövlarna till typiska 80-talsmobbare.

Det här inlägget postades i Film och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.