Stora delar av fredag och lördag ägnades åt ett enda spel: Demon’s Souls. Det är lite fascinerande hur det här spelet också sakta börjar kännas överkomligt. Jag minns så väl hur jag gav upp, flera gånger. Men när man väl börjar ha koll på systemet och utnyttja vapensystemet till max (läs: bygga en tokstark båge) är det faktiskt inte alls särskilt utmanande, för det mesta. Samtidigt får man aldrig någonsin bli för kaxig, för då tar det stopp direkt. Demon’s Souls är elakare än Dark Souls och mindre förlåtande, helt klart. Och kanske lite mer slumpmässigt ibland.

Vi var tre som spelade och tanken var att vi skulle köra en del co-op, men det utmynnade i mestadels moraliskt stöd. Samarbetet inskränkte sig till två av de mer irriterande bossarna: Flamelurker på 2-2 och Old King Allant på 1-4. När jag hjälpte min kompis med 1-4 inträffade ett sånt där ikoniskt ögonblick som är så kännetecknande för de här spelen. Jag sprang upp förbi draken och tänkte sätta mig vid statyerna och börja sätta Sticky Compund Long Bow +5-pilar i skallen på den. Vanligtvis har jag Biorr som kutar runt nedanför och håller draken sysselsatt. Det hade vi inte den här gången, och draken bestämde sig för att göra grillspett av mig. Sagt och gjort, kompisen kutade förbi och ställde sig i ingången, och började långsamt peta ihjäl draken.

Med ungefär 5% drakhälsa kvar kom helt plötsligt det man inte vill se i ett sånt läge: en svart fantom hade invaderat och var på väg. Eftersom draken var upptagen hos oss var vägen fri för invaderaren att bara promenera upp. Dessutom måste man hålla siktet låst på draken, så det gick inte att se om han kom eller inte. Frenetiskt skjöt kompisen sina sista pilar, och kunde röra sig neråt för att ta hand om motståndaren. De möttes på bron (där draken håller till först) och utbytte några slag, innan kompisen tog sig runt honom och kunde börja springa mot början av banan och lite öppnare ytor. Där vände han sig om och höll fienden upptagen… tills en blå fantom dök upp runt hörnet och satte några välriktade Sticky Compound Long Bow +5-pilar i ryggen på invaderaren. Jag hade sprungit tillbaka upp och lämnat min inbjudan på vägen ner, och kunde sedan hoppa in i sista stunden.

Att kunna bli invaderad av en fiende med okänd styrka, som inte går att överlista på ett enkelt sätt, är en av höjdpunkterna i Demon’s Souls och Dark Souls. Visst, det kan komma väldigt olämpligt och ibland är fienden helt enkelt överlägsen, men det hör liksom också dit. PC-versionen av Dark Souls går tyvärr inte längre att spela efter att hackare har hittat ett sätt att sabba ens figurs grundvärden och därmed permanent förstöra genomspelningen (om man inte själv har hackat det och tagit en kopia av sin sparfil), men sånt slipper vi lyckligtvis på konsolversionerna. Demon’s Souls slipper också det kruxet och det finns inte riktigt lika många sätt att optimera sig för PVP, så striderna blir lite mer rättvisa. Och därmed både roligare och mer minnesvärda.

Så jag hoppas att samma recept blir kvar för Dark Souls II, och förhoppningsvis gör de dedikerade servrarna att det blir lika smidigt som i Demon’s Souls. Däremot är det nog lika bra att tillåta folk att bjuda in specifika vänner den här gången – det går ändå att lösa på ett lite mer omständligt sätt. Så länge det finns invasioner kommer alltid den spännande slumpfaktorn att vara intakt.