Den första filmen jag köpte, på VHS, var Street Fighter II The Movie. Nej, inte det horribla pekoralet med Jean-Claude, utan den animerade långfilmen som släpptes samma år och var enormt överlägsen.

Den versionen jag såg var förstås på engelska. Jag köpte senare DVD-versionen men inte den heller hade det ursprungliga soundtracket. Det är först nu, med bluray-versionen, som jag har kunnat se originalversionen. Men låt oss kolla närmare på filmen som helhet.

Att göra en film om sjutton etablerade karaktärer är verkligen inte enkelt, och till en början är den väldigt splittrad. Det är lite om Ryu, lite om Guile, lite om Chun-Li, lite om Bison, lite om Ken och så vidare. Samtidigt är det en väldigt rättfram film. Kampscenerna är många och extremt välgjorda. Samtidigt som Jean-Claude-filmen mer eller mindre förolämpade sitt ursprung hyllade den här filmen spelet den baserades på. Alla klassiska specialattacker dyker upp, samtidigt som själva striderna är betydligt mer realistiska och dynamiska än spelet någonsin var. Ryu mot Sagat, Ryu mot Fei-Long, Honda mot Dhalsim, Blanka mot Zangief, Ken mot T.Hawk… kvalitet hela vägen. För att inte tala om slutstriden som är magnifik.

Filmen som sådan är inte officiell, men samtidigt tog Capcom massvis av inspiration från den, och Street Fighter Alpha tog över massor av idéer. Ryu fick sitt pannband av Ken efter en match, Bison har ett jätteplan (som var en bakgrund i Street Fighter Alpha 2) och en vetenskapsman vid namn Senoh, Bison är överlag biffigare och har manteln på sig… möjligen kommer även Sagats övergång från hejduk åt Bison till hedervärd krigare från filmen. För att då inte tala om att den inledande scenen blev en dold bana i Street Fighter Alpha 2, och att konceptet med Dramatic Battle med två spelare mot Bison (och sedermera alla tänkbara motståndare) kommer från filmens slut.

Det är lite komiskt att jämföra de två filmerna. I den andra var Guile hjälten hela dagen och Ryu och Ken knappt karaktärer. Här tofflas Guile runt av Chun-Li och hinner bara sprätta iväg sina två specialattacker innan Bison gör pölsa av honom.

Det går väl inte att nämna Chun-Li utan hennes legendariska duschscen. Att hon dök upp naken i en film officiellt utgiven av Capcom var smått sensationellt för sin tid. Men även om det är hundra procent fan service blir det också en av filmens, och franchisens, mest klassiska slagsmål när Vega attackerar Chun-Li. För en gångs skull blir det realistiska verkningar av att den spanska galningen slåss med klor, och att Chun-Li lyckas besegra honom, iförd nattskjorta, helt utan att den menlösa Guile kan rädda dagen, visar att hon minsann är den starkaste kvinnan i världen.

Den japanska versionen är däremot helt annorlunda än den amerikanska. Dialogen är mer rättfram utan de mer kryddstarka inslagen, och musiken är mestadels frånvarande. Det är bara framåt slutet som det börjar ösa lite. Den klassiska Chun-Li-scenen blir närmast surrealistisk med en lugn japansk ballad (som oförklarligt spelas på radion i New York), och istället för den pseudo-asiatiska titelmelodin under tillbakablickarna är det mer eller mindre en kärleksballad. Överhuvudtaget är Ken närmast besatt av sin gamla vän, trots att Eliza slänger sig över honom i tid och otid.

Nu när jag ser den amerikanska versionen igen märker jag förstås bristerna. Ryu har den bredaste tänkbara amerikanska accenten (”Ahm jast a Japanese fighter, and Ri-You is mah name!”) och den inplockade musiken är lite bajsnödig. Kanske är det nostalgin som talar, men jag föredrar ändå den amerikanska dubbningen, just på grund av det mer heltäckande soundtracket och den bättre dialogen.

”Hey brushhead, this is not a request!” (Chun-Li till Guile)
”Don’t you wanna lose with honour, you witch doctor?” (Honda till Dhalsim)
”I’ll rip your heart out, you filthy bastard!” ”Hahaha. Afraid I don’t have one!” (Guile till Bison, dock censurerat här, se nedan)

Tyvärr verkar det aldrig bli riktigt, riktigt komplett. Den europeiska bluray-versionen har alla scener kompletta (inklusive någon sekund till av Chun-Lis rumpa), men de har censurerat lite svordomar. Att en film med 15-årsgräns inte har ett par ”asshole” och att Dee Jay inte längre får kalla Shadaloo (förlåt, Shadowlay) för ”badass motherfuckers” är lite märkligt. Det är märkligare att några sekunder dialog här och där är borta (”Don’t cash out on me now!”).

Trots småmissarna är det här en utmärkt film och med god marginal den bästa spelbaserade filmen. Gillar du Street Fighter så bör du ha sett den här.