Den vinnande enkelheten

Jag har kikat på de första av Legos nya serie Nexo Knights och jag är rätt imponerad, av figurerna åtminstone. Nexo Knights är nästa planerade storsäljare och lanseras med buller och brak, med en egen tv-serie och stora säljkampanjer i alla större butiker. Liksom det extremt framgångsrika Ninjago satsas det väldigt mycket på karaktärer, som i sin tur skapar en samlarmani. Ultra Agents lyckades inte, kanske eftersom figurerna egentligen var NCIS möter TRON. Chima lyckades hyfsat och fick några år i alla fall, men det stora problemet var att det hade för många figurer. Kul för äldre samlare, men svårt för ungarna att hänga med.

Nexo Knights renodlar det hela till en samlad trupp som är lätt att känna igen, plus lite supportfigurer och förstås en rad skurkar. Vi har Clay, som är blå och slåss med svärd. Vi har Macy, som är röd och slåss med hammare. Vi har Aaron, som är grön och slåss med pilbåge (börjar det anas ett tema?). Lance, som är vit och slåss med lans. Och så Axl, som är gul, överdimensionerad och slåss med yxa. Så pedagogiskt att det är svårt att glömma. Sen finns en kunglig familj, inklusive en cyberkung med sin egen mech och en magikerlärling till prinsessa. Och så en rad skurkar av eld frammanade av en ond narr vid namn Kefk … Jestro.

Just fiendegänget verkar som hämtade ur Molten Core, och här blir jämförelsen med World of Warcraft uppenbar på så många plan. Nexo Knights värld är högteknologisk med en blandning av magi och hologram och laserkanoner, som delar av Blizzards värld. Om nästa säsong bjuder på onda fascistalver och blå rymdgetter (för att använda de nya specialbenen Lego har byggt) skulle jag inte bli förvånad. Överhuvudtaget är den överlastade karaktärsdesignen med jättelika vapen och jättelika axelskydd väldigt inspirerad av Sam Didiers och Chris Metzens klassiska designer.

wow_silver

Men en annan likhet, som är mer subtil, är kanske talande för både den eviga framgångssagan för Lego och den åtminstone imponerande livslängden för Blizzards spel. I World of Warcraft sprang vi väldigt länge runt med väldigt enkla karaktärsmodeller som sedan kläddes i texturer, plus lite axelskydd, kanske möjligen handskar, en hjälm och förstås en massa vapen. Det lyste grejer och så, men kollade man närmare var det i grunden samma modell. Texturerna blev snyggare och snyggare med åren, och det började läggas till mer detaljer, och till slut modellerades alla raserna om. Men fortfarande består samma grundtanke: klistra snygga texturer på figurerna så spelar de faktiska modellerna mindre roll, eftersom det ändå är utzoomat 96 procent av tiden. I gengäld kan spelet ha mer olika prylar än någon konkurrent, vilket i slutändan är det som betyder något och som gör att World of Warcraft, trots sin drastiska nergång, fortfarande är större än alla superdetaljerade utmanare som har dött bort under resans gång.

lego_minifigs

Och precis likadant är det med Lego. Du kan gå ut i affären och köpa nästan vilket Lego som helst, och figurerna kommer att bestå av samma torso och armar som 1978, samma ben som 1978 och oftast samma runda huvud som 1978. Det finns förstås undantag, särskilt med alla märkliga Star Wars-huvuden, men generellt stämmer det. På den här extremt enkla grunden har Lego sedan satt hattar, hår, axelskydd, lufttankar, rymdrustningar, rullskridskor, vingupphängningar eller vad som nu behövs för att utforma tusentals olika figurer. Så på sätt är Nexo Knights precis som välutrustade rädspelare från Azeroth: snygga texturer (trycktekniken har ju förbättrats ordentligt med åren), detaljerade hjälmar och axelskydd, och så stora vapen att figurerna inte kan stå utan att fästas i marken.

Att kunna använda samma design i 38 år är inte bara ekonomiskt smart. Det skapar också en otrolig kontinuitet – allt Lego går ju som bekant att koppla ihop med allt annat Lego hela vägen till 1958, och din pappas rymdlegogubbes ”strålpistol-megafongrej” passar precis lika bra i handen på samlarfiguren Jewel Thief från i år. Lego är bokstavligen arvegods: en representant pekade ut att Lego är miljövänligt, inte genom att använda miljövänliga material men genom att aldrig behöva kastas.

Och en annan viktig skillnad mellan Lego och deras konkurrenter är att minifiguren är otroligt snygg i sin enkelhet. Lego har vacklat lite fram och tillbaka vad gäller utsmyckningen. Från mitten av nittiotalet och fram till nästan 2010 (som av en händelse den tiden jag inte brydde mig om Lego) var ansiktena allt mer groteska, särskilt när de försökte efterlikna verkliga människor (tidiga Harry Potter och NBA-serien är mardrömsframkallande). Men den moderna designen, med klara svarta ögon med en liten glimt, är en uppfräschning av det alla första smilie-ansiktet, och det lär hålla för evigt. För att återigen citera Scott McCloud: ju enklare design desto mer allmängiltig blir den. Alla kan leva sig in i en legofigurs ansikte, möjligen med hjälp av ett lösskägg eller två.

lego_competitors

Jämför det med konkurrenterna, som tycks sträva efter fotorealism till varje pris, utan att konfrontera verkligheten: att de jobbar med massproducerade figurer i femcentimetersklassen. Kreo med sina Star Trek-figurer, Mega Bloks Halo-figurer eller (ironiskt nog) World of Warcraft, eller McFarlanes Game of Thrones- och Walking Dead-serier – alla har de missat poängen. Kreo försöker efterlikna Lego men skapar bara skräckexempel. McFarlane missar hela poängen och gör superdetaljerade, dåligt målade miniatyrer, ungefär som Lego gjorde bilar under tidigt 60-tal. Mega Bloks är väl mest framgångsrika med sina miniatyr-GI Joe-liknande designer, men de tenderar ändå att se ganska plottriga ut. Ingen av dessa kommer att kännas fräscha om tio år. Det är som när man försökte göra fotorealism på NES. Det går inte. Det blir Track & Field II jämfört med Mega Man II. Ett har åldrats med värdighet. Det andra – inte så.

Den här vinnande enkelheten är nog en viktig beståndsdel i framgångarna både hos Lego och Blizzard, eller för den delen i vilken designform som helst. Du hittar knappast överdesignade produkter hos varken Apple eller Ikea.

Det här inlägget postades i Prylar, Spel och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Ett svar till Den vinnande enkelheten

  1. Erik Malm skriver:

    Hey, jag tycker att Track & Field II fortfarande ser rätt bra ut för att vara NES, och de flesta Legovarianterna av ”live action”-skådespelare är direkt frånstötande (e.g. Ginny och Hermione från Harry Potter, ugh).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.