Efter fyra långa coop-sessioner har jag nätt och jämnt kommit igenom spelets första huvuduppdrag. Divinity är ett gigantiskt rollspel, den saken är säker. Och det känns riktigt genuint gammaldags: ordentligt svårt (jag var tvungen att ställa ner svårighetsnivån för att varje strid inte skulle bli en nettoförlust), massvis av prylar att interagera med, och tonvis med dialog. Jag älskar verkligen att det finns dialoger både med vanliga NPC:s, med sina medhjälpare och med varandra. Att man får välja precis vad man vill säga (och ta konsekvenserna av det) är trevligt, och minispelet för att lösa konflikter är strålande.

Något som jag däremot inte minns från något äldre rollspel är interaktionen med omgivningar och elementen. Fiender kastar eldklot som får marken (och oss) att brinna. Vår inhyrda magiker skapar ett regnoväder som släcker elden men skapar pölar på marken, som någon sedan slänger elektricitet på och grillar allihop. Eller så kan man teleportera oljetunnor över fienderna för att dränka dem i olja, och sedan använda eldpilar från säkert avstånd innan striden ens har börjat. Det enda problemet är bara att fienderna har lite väl många valmöjligheter och är alldeles för bra på att använda dem – därav svårighetsgraden.

Hittills är det en ganska ordinär historia men det är som sagt väldigt trivsamt. Det har drag av både Ultima, Baldur’s Gate och de gamla guldboxrollspelen. Nu när jag har kommit så långt i coop vill jag gärna fortsätta med det, så jag kan inte spela lika ofta som jag skulle vilja. Men det här börjar sakta men säkert lukta en maxpoängare den dagen jag skriver ihop en recension…