Det är kul det där med att beställa grejer. Jag sitter där och har hittat det jag vill ha, och eftersom jag är en miljömedveten person när jag beställer ett fullständigt slöseri med plast, så vill jag passa på att beställa lite mer när jag ändå håller på. Den lilla holländska internetbutiken jag beställde från råkade även ha begagnade Transformers, så det fanns ett oväntat roligt och svårt utbud att välja på, utöver Needlenose som jag egentligen var ute efter.

Så till slut blev det, alltså förutom Transformers Legacy Evolution Needlenose, även Transformers War for Cybertron Kingdom Galvatron, Transformers War for Cybertron Kingdom Rodimus Prime och Transformers Buzzworthy Bumblebee Goldbug. Jag lutade länge åt att köpa på mig några nytolkningar av Iguanus och Bomb-Burst, tills jag insåg att de två pyttesmå figurerna skulle kosta lika mycket som en halv, betydligt större, Galvatron som i teorin kan tänkas ha ett andrahandsvärde.

Låt oss börja med Needlenose som alltså var ursprunget till det här. Han är en ytterst obskyr figur från den sena Transformers-eran, med två små Targetmasters (minirobotar som blir vapen) som gimmick. Han bör ha släppts 1988, som var det första året som jag egentligen kom igång med serien, och jag minns att en kompis hade honom. Jag köpte senare nästan alla hans (kompisens, alltså, inte Needlenose) figurer när han ville lägga alla pengar på Mega Drive-spel istället, men Needlenose behöll han (och där inser vi nödvändigheten av att använda korrekta objektformer av pronomen för att inte skapa ytterligare förvirring, eftersom kompisen behöll Needlenose och inte tvärtom).

Eftersom han släpptes sent hann han inte vara med särskilt länge, och förutom några inhopp i de brittiska serierna var han mest en bakgrundsfigur. I IDW:s serier fick han lite mer utrymme, där han dels hade en relation med Horri-Bull och dels var bror till Tracks (eftersom deras ansikten råkade påminna lite om varandra). Needlenose är egentligen en ganska enkel karaktärsdesign som består av stora delar trist grått, men på något sätt fungerar det, eftersom han faktiskt ska vara grå och det inte är ett billigt alternativ till metallfärg. Han har ett väldigt karakteristiskt riddarliknande huvud och äkta Decepticon-lila armar, och det hela är ovanligt homogent för att vara en figur från det sena 80-talet. Han har också sina två kompanjoner Sunbeam och Zigzag, som är precis lika primitiva som 1988. Förvandlingen är väldigt enkel, han har ett helt flygplan på ryggen och han har stora hål överallt där delar fälls in. All extrabudget som Hasbro lade på att göra Tarn till ett mästerverk tog de uppenbarligen från Needlenose. Men vet du vad? Jag måste gilla det faktum att en Transformers-figur i cirka K-klass har fått en nytolkning trettiofem år senare bara för att göra några fyrtioåriga nördar glada.

Snäppet högre upp på celebritetsskalan är Goldbug. Han var ursprungligen en ganska sjaskig leksak som blev en guldfärgad folka, och åtminstone i serietidningen (även detta 1988 då hela min personlighet tydligen definierades) var han en återupplivad version av Bumblebee. Med åren har därför Goldbug varit en ganska vanligt förekommande ommålning av Bumblebee, som i sin tur funnits i en miljard tolkningar sedan 2006. Men oftast var Hasbro lata och bytte inte till hans unika huvud, och ofta var det någon sorts extradyr specialutgåva.

Så även denna gång. Goldbug säljs i specialpaketet Creatures Collide, i underserien Buzzworthy Bumblebee som är Hasbros ursäkt för att sälja precis vad som helst godtyckligt i en gul förpackning. Egentligen måste man köpa tre andra figurer, som allihop var ointressanta. För att slippa besväret att sälja bort dem själv köpte jag gladeligen Goldbug separat, trots att han blev den dyraste i det här paketet. Och … han är väl okej. Den här modellen, som förstås även användes som Bumblebee och även Cliffjumper, är en pytteliten figur för att tillhöra Deluxe-klassen. I gengäld blir han ganska skalenlig och har en ordentligt komplicerad förvandling som påminner om Masterpiece-utgåvan från några år tillbaka. Han har också en enorm superbazooka eftersom Cliffjumper hade de tillbehören. Jag kan nästan förstå att han hamnade i ett specialpaket, eftersom ett genomsnittligt barn knappast klarar den här bökiga förvandlingen och dessutom är helt ointresserad av Goldbug. Men han fyller ett litet guldfärgat hål i min samling och var ju jättepolare med en av mina favoriter Blaster, så han var kanske värd priset, om än inte sin vikt i guld.

Jag funderade ett bra tag på både Galvatron och Rodimus, som var begagnade. Till normalt nypris skulle de kosta cirka 900 respektive 1300 kronor vilket var helt otänkbart. Men till mindre än halva priset var det mer acceptabelt. Skulle jag köpa en behövde jag egentligen köpa båda för att det skulle vara någon poäng. Båda är ju uppgraderade versioner av karaktärer från filmen, Megatron respektive Hot Rod, och de var stora rivaler där ett tag. Båda var också leksaker som fanns i periferin, även om jag aldrig har ägt någon version av dem själv. Min kusin hade Galvatron och en skolkamrat hade Rodimus. Ja, sånt minns jag.

Galvatron är förstås baserad på den lila designen från filmen, vilken i sin tur är helt annorlunda från den mestadels grå leksaken. Jag hade kunnat välja specialutgåvan av samma leksak, som är designad efter den grå, men valde slutligen efter ytterligare vånda den här. Även om jag inte gillar Galvatron som karaktär i egentligen någon av sina inkarnationer, så är det onekligen en cool design med sin inbyggda krona och den där spejsade genomskinliga armkanonen. Han tillhör Leader-klassen, men till skillnad från de flesta i den storleksklassen på senare år så är det faktiskt en rejäl robot, istället för en mindre robot med tillbehör som bara hamnar i en byrålåda. Han känns stadig och ändå ordentligt poserbar. Det följer med lite ytterligare krafs, som om en robot med världens mest överkompenserande kanon på armen behöver två små plastgevär, men det mesta av budgeten gick i alla fall till honom. Jag märker dock att hans kompanjon Cyclonus, som tillhör den mindre Voyager-klassen, är i princip lika stor.

Rodimus Prime har ju alltid haft problemet att han ersatte Hot Rod, som är den betydligt bättre karaktären. Han har också sällan fått synas i moderna sammanhang. Den här gången hamnade han i Commander-klassen, som är den näst största som Hasbro införde för att kunna bygga jättefigurer som Jetfire och Sky Lynx. Jämfört med dem är Rodimus en plutt, inte ens lika stor som Galvatron. Han är därmed ytterligare ett exempel på liten figur med stort tillbehör. I det här fallet är tillbehöret bakpartiet av den husbil som Rodimus förvandlas till, och det hade nog varit svårt att göra hela figuren rättvisa i mindre skala. Som sagt, 1300 kronor är smått hutlöst, men det är ändå en väldigt välgjord figur. Rodimus är komplicerad men inte särskilt svår att förvandla, och uppnår nästan Masterpiece-nivå på detaljrikedomen.

I hans bakparti, som går att öppna precis som Optimus släp, finns en jättekanon som förstås också fanns i den ursprungliga leksaken. Rodimus har också sitt långa gevär, ett svärd, en hel trave eldeffekter av olika slag samt en ljuseffekt för den Matrix han har i bröstet, och så två svarta rökmoln som går att fästa i hans avgasrör när han vill visa hur lite han bryr sig om miljön (jag visste inte att Rodimus Prime var republikan).

Jag hade aldrig betalat fullpris för honom, men när han istället kostade som en normal deluxe-figur på Lekia så var det fullt rimligt. Rent objektivt är det en utmärkt leksak, med detaljrikedom och poserbarhet som matchar de bästa. Det är inte lika imponerande som på den betydligt mindre Hot Rod, som ju alltså var den fjärde bästa Transformers-figuren de senaste tio åren, men ändå riktigt bra.

I efterhand inser jag att tre av de här fyra råkar vara nytolkningar av karaktärer som redan när det begav sig var uppdaterade versioner av gamla favoriter. Alla fyra är också, för ovanlighetens skull, karaktärer som jag inte redan har. Annars brukar Transformers numera ofta handla om att jag ersätter en figur jag redan har, som Inferno eller Blaster eller Blurr, med en nyare version som bara är lite mer trogen originaldesignen. Här är det åtminstone några nya ansikten. Subjektivt är förstås Needlenose och Goldbug roligare, men objektivt sett är Galvatron och Rodimus betydligt coolare leksaker. Det förutsätter dock att du kan hitta dem begagnat och inte till fullpris.