Ett smakprov på AKB48

Den har legat i hyllan i över ett år, den där skivan med AKB48 jag köpte i Shibuya. Jag har liksom varit fullt upptagen med att utforska Ikimono-gakaris låtskatt under tiden. Men nu tyckte jag att det var dags att slänga in skivan och se vad flickorna går för.

AKB48, för er som inte känner till det, är ett koncept och inte direkt ett band. Idoler har det funnits massor av, men en person kan bara vara på en plats åt gången, och det är svårt att hitta någon som både ser bra ut (vilket, let’s face it, är en a grundstommarna i modern pop) och kan sjunga. Lösningen? Anställ halva Japans befolkning under 25 så finns det alltid minst ett tiotal tjejer vid varje givet tillfälle som kan ge en officiell framställning, och det spelar praktiskt taget ingen roll om de kan sjunga eftersom ingen röst går att skilja från mängden.

Min insikt i äkta idolpop är ganska begränsad. Smakprovet med Electric Ribbon, som är ungefär tusen gånger längre ner än AKB48 på den kommersiella skalan, är väl ungefär allt. Visst, Sakura Wars har liknande inspiration med sina musikalnummer och de framträdanden som pågick när serien var som störst. Men AKB48 är alltså i en klass för sig. Här är det inte fem tjejer, det är … 136, enligt Wikipedia. I åldrarna 12 till 29, med någon sorts inskolning i den lägre årskursen. Hela den här cirkusen och hur idoler behandlas är rätt läskig till att börja med – för något år sedan hörde jag om en medlem som fick ett Britney Spears-liknande offentligt sammanbrott och rakade av sig håret som självspäkning för att hon blivit kär. För alla de här flickorna ska förstås vara singlar för att de dreglande fansen (som troligen ofta är betydligt äldre än 29) ska kunna fantisera bättre. Det är både fascinerande och rätt läskigt, som mycket från Japan tenderar att vara.

Men alltså, musiken. Jag köpte en skiva helt på måfå. Den var rosa. Tretton spår finns med och inget enda av dem står ut. Visserligen är genrerna hyfsat varierade, men för det första så är det nästan alltid ett tiotal som sjunger precis i kör. Och inte omväxlande stämsång utan alla sjunger samma sak. Det blir en vägg av ljud, som ABBA fast utan översampling (och bra kompositioner, och bra komp, och bra sångröster). Det är inte heller särskilt bra kvalitet. Det låter som om det spelas ur en gatuhögtalare i Akihabara, vilket kanske är genuint på sitt sätt. Jag kan också tänka mig att det är svårt att antingen micca upp eller mixa alla på en gång. Kanske läggs det inte så mycket tid på det, men lite oväntat har de bara släppt sju skivor på nio år.

Nja, om ingen övertygar mig om en dold musikalisk sensation här någonstans så står jag nog över. Får kanske se om Nogizaka46 är bättre, men jag förväntar mig ungefär samma sak. Och här tänkte jag länka in en Youtube-video som smakprov men den första jag hittade var alldeles för fylld med kuddkrig i negligéer (och som sagt, det här med åldern …), så jag låter nog hellre bli. Jag brukar kunna gilla det mesta som Japan har att erbjuda men här går jag bet.

akb48
Däremot gillar jag hon den mörkhåriga med rak lugg.

Det här inlägget postades i Musik och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

2 svar till Ett smakprov på AKB48

  1. Mikael skriver:

    Jag tror jag står över.

  2. Erik Malm skriver:

    Idolindustrins ”singelkontrakt” måste avskaffas snarast – detta finner jag avhumaniserande *på riktigt* (till skillnad från Rainbow Mikas rumpdaskande).

    Av AKB48-singlarna gillar jag främst ”Aitakatta” och ”Oogoe Diamond” (som har den roliga egenheten att refrängens ”Dai suki da, kimi wa dai suki da” låter lite som ”Dai kirai, kimi wa dai kirai”, vilket ju betyder raka motsatsen).

    ”Yasai Sisters” (”Grönsakssystrar”), ”Skirt, Hirari” (”Fladdra, kjol!”), ”Seifuku ga Jama Suru” (”Min skoluniform är i vägen”) och ”Heavy Rotation” (vars video du såg, och som framröstades till den sexigaste videon på senare tid i någon japansk enkät) fungerar också.

    Vad gäller offshoots är AKB Idoling!!s ”Chuu Shiyouze!” en uppstickare, men no3b (”No Sleeves”) är som sagt favoriten med trippelkombon ”Answer”, ”Relax!” och ”Kuchibiru Furezu…” (som har samma tema som gamla ”Drop Dead Beautiful” med Six Was Nine: ”jag vill vara intim med min kompis flickvän, och det vill hon också”):

    https://www.youtube.com/watch?v=6pe9hNXkESQ

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.