Efter en lång väntan har Drakborgen äntligen landat. Nostalgiutgivaren Fandrake arrangerade en Kickstarter-kampanj där målet var att ge ut en påkostad nyutgåva av Drakborgen, och resultatet blev den mest framgångsrika svenska kampanjen hittills.
Inte så konstigt kanske, då Drakborgen är ett verkligt klassiskt brädspel som har varit ohyggligt svårt att få tag på. Jag har letat då och då, men inte varit sugen på att betala över tvåtusen för det även om det har varit nära ibland. Anledningen till att det var så dyrt, och att det är så älskat, är att det är fullpackat med kort och brickor och annat smågrejs, inte minst om man lägger till den obligatoriska expansionen Drakborgen II. Så därför var det inget att fundera på när kampanjen dök upp.
Eftersom jag fortfarande isolerar mig har jag förstås inte kunnat spela det ordentligt, men en djupdykning i lådan har det blivit för att kolla in allt. Och det är ett imponerande paket. Spelplanen är ganska oförändrad förutom några mystiska ”Särskild plats”-fält. Rumsbrickorna är tjock, stadig kartong med bra tryck, och de gick fenomenalt enkelt att trycka ur sina ramar. Med på köpet får man även en liten påse att ha brickorna i medan man spelar. Det finns också ett gäng små tilläggsbrickor som kan modifiera befintliga rum. De flesta kommer från Drakborgen III, men mer om det senare.
Även korten har förbättrats, till tjockare, glansigt papper som är lite större än förut, i samma mått som exempelvis Magic och Avdank. De har också tänkt till och det finns plats för alla korten i lådan även om man har satt skyddsplast på dem.
En förändring är hjältekorten. Förut var de bara separata kort, ofta med en trave tilläggskort med specialregler. Nu är de tryckta på rejäla kartongbitar som passar in i varsin basplatta. Där finns fält där man kan placera antingen räknekuber, varav det följer med ett gäng i spelet, eller tärningar för att modifiera sina värden. På så sätt blir det smidigare än att hålla koll på separata räknebrickor (som till exempel Bardhors armborstlod), och det ger möjlighet för mer avancerade regler om man vill ha såna. Samma sak gäller soluret, som nu är en separat platta där man sakta räknar ner till spelets oundvikliga slut.
En stor förändring är förstås att det numera finns tjugo hjältar. De fyra ursprungliga, som allihop var karlar, har fått kvinnliga motsvarigheter som fungerar likadant men erbjuder välkommen mångfald. Sen finns förstås alla åtta nykomlingarna från Drakborgen II, som överlag är mycket mer komplicerade än i det första spelet. Drakborgen II lade också till en del andra nyheter inklusive möjligheten att utforska underjorden under slottet, alltihop förstås med ännu fler kort.
Den här utgåvan innehåller förstås allt från Drakborgen och Drakborgen II, men passar på att lägga till ytterligare nyheter för att skapa en ny expansion, Drakborgen III. En viktig del är ytterligare fyra hjältar, som den här gången är designade av Kickstarter-fans. Här är jag lite ångerfull att jag inte spenderade en rätt ohygglig mängd pengar för att kunna föreviga Shaana i officiell Drakborgen-gestalt, men det är lite sent nu. Jag har förstås inte spelat med de nya hjältarna, men de verkar ännu lite mer komplicerade.
Drakborgen III har ytterligare ny spelmekanik. Det finns artefakter med diverse udda funktioner. Det finns också de ”särskilda platserna”, som är mer unika rum som är mer dynamiska (och dödliga) än förut. För att göra det möjligt att spela i samarbetsläge och gå tillsammans finns också ett alternativt stridssystem, hämtat från Drakborgen Legender. Jag var inte särskilt förtjust i det spelet, och föredrar det rättframma sten-sax-påse-systemet, men det är bra att det finns som alternativ, och det finns också särskilda brickor bara för det.
Slutligen finns en liten extrabonus för Kickstarter, i form av en kortlek med kort från ”Drakborgen Återväckt”, som kommer från inofficiella regelkort som skapats av inbitna fans under åren. De ger ännu lite mer omväxling, så även om du spelat både del ett och två sedan förut har du mycket nytt att upptäcka här.
Jag gillar också verkligen att alla kort och brickor är uppmärkta med vilken expansion de tillhör. Därmed kan du relativt enkelt sortera bort de mer komplicerade expansionerna tills du har lärt dig grundspelet. Det rekommenderas också i instruktionerna, för Drakborgen är ett väldigt komplicerat spel. Nu ska jag inte gå in på detaljer, men du behöver hålla koll på en väldig massa kort att dra i olika situationer, och ha en uppfattning om risken med att göra olika saker som att försöka hoppa över ett stup eller öppna en kista.
Drakborgen är också ett legendariskt svårt spel. Även om man spelar fyra kan det mycket väl sluta med att alla dör och Drakborgen vinner. Det är så att säga Dark Souls i brädspelsform, för att använda en sliten liknelse. Inte nog med att det finns fiender i massor, inte nog med att det finns fällor i rummen och fällor i kistor och fällor i dörrar och fällor när du letar efter hemliga dörrar, inte nog med att du plötsligt kan överrumplas av ett skelett eller bli svärmad av likätare eller jagas av jättespindlar, inte nog med att du kan hamna i ett roterande rum som tar dig till en återvändsgränd, inte nog med att du riskerar att väcka draken om du tar dig förbi allt det här andra och börjar plocka guld i skattkammaren … allt detta har också en strikt tidsgräns och efter tjugosex drag är spelet obönhörligen slut.
Men det är också därför det är så älskat. Ingen minns vem som vann den tjugofemte omgången av Sätt Sprätt På En Miljon eller Detective & Co, men man minns de få gångerna någon faktiskt överlevde Drakborgen. För att inte tala om nervositeten när man lyckades hitta både Solstenen och Månstenen, men bara hade några futtiga kroppspoäng och några få steg på soluret för att hinna ta sig ut igen.
Jag kan inte uttala mig än om Drakborgen är lika kul att spela fortfarande. De enstaka gånger jag har kunnat spela det på senare år har det i alla fall varit det, och jag längtar tills den här situationen har återgått till det normala så jag kan träffa folk och lura med dem på det här äventyret. Ser man bara till själva produktionen så är den ypperlig. Jag uppskattar faktiskt att man inte har gått till överdrift, eller försökt ”förbättra” något. Det behövs inga dyra plastfigurer, eller omritade kort. Förutom enstaka förtydliganden i reglerna är det precis samma spel som Dan Glimne och Jakob Bonds satte ihop i början av åttiotalet, med precis samma sköna handmålade illustrationer av Anders Jeppsson. Fandrake har återupplivat en klassiker och gjort den bättre än någonsin, med ännu lite mer av allt. Finns det någon brist? Det skulle väl vara att det redan är slutsålt, och vem vet om det kommer att produceras några fler.