Året är 1998
På Konami har man lanserat Beatmania i arkadhallarna och musikspelsgenren är ett faktum. Någon sitter och funderar på hur man kan utveckla konceptet, och två nya titlar föds: Guitar Freaks och Dance Dance Revolution. Det senare ska några år senare bli en kortlivad men intensiv succé som gav en alternativ betydelse till ”DDR-Sverige” utöver begreppet Filip och Fredrik lanserade, men Guitar Freaks blir kvar i Japan. Något år senare kompletteras det med Drum Mania och Keyboard Mania, och i olika konstellationer går de här arkadspelen och hemversionerna att koppla ihop med varandra. Vid Playstation 2-premiären i Japan i mars 2000 är Drum Mania (med stöd även för gitarr) en av titlarna, med ett plastigt litet åbäke till digitala trummor som tillbehör. Hemma i Sverige fascineras jag av Bust-a-Groove, ett tidigt musikspel som dock använder handkontrollen på samma sätt som Parappa the Rapper.
Året är 2002
Jag är hos en bekant för att spela Virtua Fighter 4, men vid sidan av testar vi även lite importerade godbitar som Radiant Silvergun och Guitar Freaks. Jag blir bländad av den charmiga bitpopen och spelkänslan i de minimala plastgitarrerna. Kort därefter köper jag en begagnad japansk Playstation 2 där Drum Mania medföljer från en svensk butik.
Året är 2003
Jag är på spelhelg i Eskilstuna där ett gäng entusiaster har släpat med sig allt från Dead or Alive Xtreme Beach Volleyball till Bishi Bashi Special och ett komplett arkadkabinett med SNK-klassiker. Mitt Drum Mania gör succé, även om folk inte riktigt har greppat detaljerna än. Resultatet blir att det praktiskt taget bara är det lättspelade julmedleyt som vevas om och om och om igen, hela natten, medan jag försöker sova på ett betonggolv bakom arkadkabinettet. Jingle bells, jingle bells, jingle all the night. Oh what fun it is to listen to a noisy plastic drumset.
Året är 2005
Harmonix, som har sysslat med musikspel i form av Frequency och Amplitude, slår sig ihop med Red Octane, tillverkare av olicensierade dansmattor och gitarrer till Konamis spel, för att försöka ta konceptet till väst. Konami själva har onekligen inte förstått att det finns en marknad utanför Japan, utan gulliga animeteman och covers av rockklassiker, så Harmonix tar chansen och släpper Guitar Hero. Eftersom jag vid det här laget har spelat mig grymt less på Guitar Freaks och Drum Mania (inklusive en senare utgåva av spelet) hoppar jag på. Även Guitar Hero är dock mestadels fyllt av covers, men det är covers av låtar som folk känner igen (istället för, typ, ”Koi no Dial 6700”) det är lovande inför framtiden.
Året är 2007
Activision har köpt Guitar Hero-rättigheterna och Harmonix vill utveckla sig vidare, och sluter därför avtal med MTV och EA för att släppa Rock Band. Med möjlighet att spela fyra tillsammans (trummor, gitarr, bas och sång) har man mer eller mindre kommit ikapp Konamis flera år gamla koncept, men den här gången lanseras det med EA:s marknadsföringsmuskler och blir en succé. Den europeiska releasen kommer dock av sig och det är inte förrän Rock Band 2 som det i praktiken blir möjligt för oss att hänga på hypen. Jag väljer dock att avvakta.
Året är 2009
Smått sensationellt utannonseras The Beatles: Rock Band. Några år innan de överhuvudtaget ska göra sin musik tillgänglig digitalt får ett spelbolag tillgång till hela arkivet för att skapa en oändligt kärleksfull hyllning till tidernas största band. Möjlighet till stämsång tillkommer, en uppsättning trimmade och specialdesignade instrument släpps, tre hela album kommer för nerladdning … och det hela dunderfloppar. Början till slutet kan anas. Konami bestämmer sig för att hoppa på tåget som de ursprungligen skapade och släpper Rock Revolution. Spelvärlden hånskrattar.
Året är 2010
Medan Activision släpper sin tredje identiska Rock Band-klon på raken (256807 fristående titlar ej medräknade) gör Harmonix ett sista försök med Rock Band 3, som introducerar både keyboard och proffsversioner av tidigare instrument. Resultatet är det mest kompletta musikspelet någonsin – packat med funktioner som bara en liten målgrupp uppskattar. Det ska bli en återkommande punkt varje gång jag drar ihop kompisgäng. Det blir också tradition i jodogänget. Efter att ha kört Guitar Hero en gång efter ett läger bjuder jag in allihop till Rock Band, och sen kör vi utan undantag ”Bohemian Rhapsody” efter träningslägren, vilket ska kulminera i att Europas samlade elit inom japansk kampkonst får uppleva tjusningen i plastinstrument på sommarlägret 2014.
Året är 2012
Efter att ha plikttroget släppt nya låtar varje vecka i fem år, varav de sista två egentligen har varit efter att den stora hypen dött ut, avslutar Harmonix med flaggan i topp. Efter några månader med mysiga klassiker som ”Rosanna” och ”Glory of Love”, som en sista present till de inbitna pianofansen (läs: mig), blir det lämpligt nog ”American Pie” med Don McLean som avslutar en epok. The day the music died, verkligen.
Året är 2015
Från ingenstans släpper Harmonix en handfull låtar till Rock Band igen, och ryktena börjar spridas. Under våren utannonseras mycket riktigt både Rock Band 4 och Guitar Hero Live, men den här gången med olika upplägg. Rock Band kör på tradition, tillbaka till grunderna, alla gamla instrument och låtar ska bevaras och överföras, mer fokus på gitarrlir men fortfarande ett band. Guitar Hero satsar på förstapersonsspelningar mot videobakgrunder, per-spelning-betalning per låt, och en ny gitarr, samt dumpar trummorna och bas. Kriget har börjat igen, men finns det överhuvudtaget någon publik att slåss om? Det får framtiden utvisa.