Ghost in the Shell var inte så pjåkig

En gång i tiden när anime var något man storögt läste om i Super Power, så köpte jag tre filmer på VHS. Det var Street Fighter, Ninja Scroll och Ghost in the Shell. Jag minns att jag gillade den sistnämnda men förstod nog inte helt och hållet vad som försiggick. Senare fick jag originalmangan av en utbytesstudent, och någonstans på vägen skaffade jag också serieversionen av filmen. Så hyfsad koll har jag.

Däremot såg jag inte den nya Ghost in the Shell förrän nu eftersom den fick rätt usel kritik och jag måste säga att jag inte riktigt håller med. Visst, att man bokstavligen vitmålade Motoko Kusanagi var en miss men vi kan nog konstatera att filmen aldrig hade blivit gjord, åtminstone inte med den här budgeten, utan Scarlett Johansson. Och budgeten är välanvänd, varenda krona av den miljard den kostade syns på skärmen. Det kanske var Blade Runner som skapade den här typen av miljöer på film, men Ghost in the Shell bjuder på så mycket cyberpunk-stadsmiljöer att det nästan blir perverst. Det finns knappt en karaktär på skärmen som inte delvis är en specialeffekt.

Jag noterar också att det är en ganska nära återskapelse av animen, med många av de klassiska scenerna intakta. Överhuvudtaget är den extremt snyggt filmad och även, generellt, väl spelad. Handlingen är inte jättekomplex men det fungerar, och det känns väldigt anime på så vis. Det är inte en episk saga utan egentligen bara en ganska kort episod, och den känns samtidigt som en början på en lång historia, mycket tack vare att alla sidokaraktärerna etableras så bra. Scarlett är lite stel, vilket i och för sig är rätt rimligt, men Pilou Asbaek är riktigt sympatisk som Batou (vilket är en bedrift med tanke på vilket svin han spelar i Game of Thrones) och resten av Section 9 känns intressanta trots att de bara får korta ögonblick på skärmen.

Man skulle kunna dra paralleller med Valerian, som också baserades i stora drag på en klassisk serie och var en sjukt påkostad science-fictionhistoria. Där märker man vilken skillnad det gör med bra screenwriting. Valerian är bra nästan överallt där huvudpersonerna inte ska prata med varandra men faller i bitar på grund av Cara Delevignes och Dane DeHaans totala brist på kemi och en del riktigt usel dialog. Asbaek och Johansson, båda för övrigt med danskt påbrå, fungerar betydligt bättre, kanske eftersom man inte försöker klämma in omotiverad romantik i en historia som inte har plats för det.

Det här inlägget postades i Film, Serier och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.