Jag såg Sherlock Holmes 2 igår och det var väl en hyfsad popcornrulle (med undantag för att jag inte hade några popcorn) med några riktigt vanvettiga scener och en söt Noomi Rapace. Men även om filmen följer det grundläggande Sherlock-konceptet att det inte går att följa handlingen förrän detektiven själv avslöjar allting i slutet, så känns det lite väl typiskt. Nog för att Holmes var en supermänniska och en hejare på allt möjligt även i originalet, men här blir han någon sorts övermänskligt intelligent James Bond korsad med Rambo.
Det är lite komiskt varje gång en klassisk figur ska återupplivas i modern tolkning. ”Modern” i det här sammanhanget betyder nämligen i 95% av fallen att vara ännu hårdare, ännu starkare, ännu sexigare (oftast när det gäller kvinnliga karaktärer men onekligen också med rollbesättningen av Holmes och Watson) och gärna lite mörkare.
Ta Rödluvan-versionen med Amanda Seyfried som förstås var tvungen att sexa till historien en massa med någon sorts Twilight-drama (att döma av trailern, jag undvek själva filmen). Ta den där hemska Smallville-doftande tv-serien om Merlin där alla, förstås, är unga och snygga och förbannat stora i käften. Eller ta de nya Batman-filmerna som ett undantag där det faktiskt behövdes bli mörkare och elakare, då det är svårt att bli mer kitschiga än Adam West eller Arnie som Mr Freeze.
På spelsidan är det här också ett vanligt fenomen. Jag minns så väl Tomb Raider: Angel of Darkness som körde just på den grejen – Lara Croft är tillbaka men nu är hon arg, mörk och skitig. Spelet blev ju sedermera en flopp och Crystal Dynamics titlar återställde den mer klassiska Lara men nu ska ju det här nya spelet brutala till det igen, får se hur det går.
Ungefär samtidigt hände samma sak med två andra actionäventyrshjältar. Prinsen av Persien hade ett godmodigt, heroiskt spel innan han blev arg, mörk och kajalögd. Jak bytte ton från det lättsamma plattformandet i det första spelet till en argare stil komplett med bockskägg och skateboard, även om det fortfarande höll sig rätt charmigt.
Det mest extrema exemplet på en felriktad brutalisering måste väl för övrigt vara Bomberman: Act Zero till Xbox. Där kan man verkligen snacka om att tappa bort grundkonceptet.
Hur som helst är det ett fascinerande koncept, och man kan ju undra hur långt det går att dra. Vad händer den dagen man ska göra ytterligare nyversioner med ännu större explosioner, ännu mörkare och elakare handling och ännu sexigare och mer rappkäftade hjältar? Finns det inte en risk att det börjar bli parodiskt?
Eller kommer det kanske till slut en motkultur, där allting ska gå tillbaka till grunden på riktigt och bli lite lättsamt, lite kitschigt och färgglatt?