Helgen tillbringades i ett soligt Göteborg. Anledningen var jättemusikalshowen I Love Musicals, där musikalräven Peter Jöback hade samlat Helen Sjöholm, Tommy Körberg och ett gäng internationella stjärnor för att riva av flera timmar musikalklassiker. Klart jag ville se det! Körberg är ju en legend och Sjöholm likaså, och under en kort period var jag väldigt förtjust i Jöback. Körberg har jag sett en enda gång på en ganska tam Örebro-konsert och Sjöholm såg jag på min enda live-musikal, Chess, där Körberg inte råkade vara med för dagen, så det kändes lämpligt att kunna få se allihop på en gång.

Sen skadar det inte om man gillar musikaler också, och det gör jag. Inte allt, förstås. Jag är inget fan av showmusikaler, typ Cabaret eller 95% av Cats. Men en vanlig dramatisk berättelse som bara råkar avbrytas av sång, ge mig. Vare sig det är Disney-filmer eller en del av Andrew Lloyd-Webber eller något av Björn och Bennys många verk. För ett fan av powerballader finns det väldigt mycket att hämta i genren.

Och det fanns också väldigt mycket att hämta här. Peter var konferencier och stod för flest av numren samt en del hjärtligt mellansnack med en blandning av självironi och ren kärlek till genren, men jag hade faktiskt väntat mig ett snävare utbud. Jöback själv kör ju Phantom of the Opera numera men jag hade aldrig trott att vi skulle få höra ledmotivet eftersom Helen Sjöholm inte har den rösten. Men tack vare gästande Emmi Christensson blev det en oerhört mäktig presentation, och dessutom gjorde Jöback även en duettvariant av ”Music of the Night” med Tam Mutu (även han en Phantom-veteran). En annan överraskning var ”Defying Gravity” från Wicked, som framfördes av Ma-Anne Dionisio. Det är en jättefavorit, men jag trodde inte den skulle dyka upp eftersom ingen av huvudartisterna har någon koppling till den. Även ”Come What May” från Moulin Rouge var trevlig att få höra.

I övrigt blev det en blandning av allmänbildande musik från West Side Story, Jesus Christ Superstar, Sound of Music och liknande, och de förväntade arenavältarna. Jöback fick tidigt köra ”Why God Why” från Miss Saigon (jag var dock lite överraskad att han och Ma-Anne sedan aldrig körde exempelvis ”Last Night of the World”), Helen fick hela publiken att ge stående ovationer med ”Du Måste Finnas” från Kristina Från Duvemåla, och Tommy gjorde likadant med Chess-klassikern ”Anthem” efter en fint tillsammans med Peter i början. Mer Chess blev det också, med ”Mountain Song” och ”You And I”.

Kvällen blev lång och innehållsrik, till visst obehag för mig som hade låtit bli att ta med mig någon jacka när solvärmen avtog. Länge saknades Les Miserables, men det kompenserades helt och fullt med först ”Let Him Live” av Körberg och sen en jätteproduktion av ”One Day More” med hela ensemblen, flaggviftande kör, rökbomber, konfetti och inte minst ett synkroniserat fyrverkeri som final. Inte ens där ville det ta slut och förutom ännu ett extranummer fick vi sedan den självklara ”Guldet Blev Till Sand” som välte Ullevi en sista gång.

På det hela taget alltså en storslagen konsert med det bästa av musikalvärlden. Och den recensent som hävdade att Wicked var en ”blekare musikal” kan banne mig lämna in smakkortet på en gång.