Idag testade jag Lollipop Chainsaw, mest i brist på annat. Jag var inte överdrivet peppad men nog kunde det vara värt en semestertimme eller två. Det var det… men inte så mycket mer.

Jag förstår mig inte på Suda51, eller Goichi Suda som han egentligen heter. Karln ses som någon sorts geni men allt jag har spelat av honom har varit… medelmåttigt. Designmässigt intressant men spelmässigt dödstrist. Killer 7 var en studie i ren märklighet och jag borde ha gillat det, förutom att det inte var kul. No More Heroes kändes som vilket medelmåttigt Playstation 2-hack&slash som helst (det gjordes en massa som jag tvingades recensera och lyckligtvis har jag förträngt namnen). Och Lollipop Chainsaw känns ganska exakt som No More Heroes: Babe Edition.

Om man bortser från det rent sexistiska i allmänhet så är Juliet en ganska välgjord figur. Hon känns trovärdig, för en superbystig artonårig cheerleader-zombiejägare. Karaktärerna i allmänhet, så långt jag spelade, var roliga och presenterades på ett väldigt bra sätt. Men vad hjälper det när själva spelet är så segt? Hacka zombier som tål onödigt många motorsågsträffar, såga dem i bitar med hjälp av intensiva tryckningar, lyssna på någon käck replik från Juliet eller hennes pojkväns huvud, kör möjligen nåt litet mini-minispel, och upprepa. Redan på den andra banan började jag kämpa mot gäspningarna efter det tredje varvet genom samma korridor. Sen möter jag en boss efter en lång mellansekvens och tänker ta en paus. Inga problem, ”du förlorar alla framsteg sedan den senaste checkpointen”, jaja. Stänger av, startar upp igen för säkerhets skull… och är på början av banan.

Så himla roligt är det inte att göra om något halvtråkigt en gång till, så jag lär nog inte spela vidare. Men jag fortsätter att vara ytterst skeptisk till Suda51. Nog för att presentation är viktigt, men om han någonsin kunde göra ett spel som var roligt och SEN lasta på sina originella idéer, så skulle nog slutresultatet bli betydligt bättre. Nu finns det ju också redan ett meningslöst bikini-zombie-hack&slash i form av Oneechanbara-serien, så det är inte som att idén är särskilt genial i sig heller, även om Lollipop är ljusår mer självironiskt och charmigt.

Fast jag måste erkänna att jag nästan fastnade för spelet när åttiotalsdängan ”Mickey” (i Sverige troligen mer känd som cover av Carola) drog igång. Att singeln hade en cheerleader på omslaget och att den klassas som ”bubblegum pop” måste ju onekligen vara mer än ett sammanträffande…